– Nästa gång ska du få en signerad bok, säger Björn Ranelid till chauffören, som genast identifierat kändisen Ranelid men aldrig läst någon av hans böcker.
Från Hornsgatspuckelns finaste adress åker vi Söderleden norrut. Mot Ulriksdals slott, närmare bestämt dess värdshus. Estradören Ranelid ska tala för några av Danske Banks särskilt inbjudna kunder.
Han värmer upp med att prata mycket skånskt och välartikulerat med mig och chauffören om den tinnituston som marterat hans skalle sedan han var fem år och ramlade med huvudet före i tvättstugetrappan och slog upp en åtta centimeter lång spricka i skallbenet. Kampen med och mot den höga helvetiska ton som uppstod har han berättat om många gånger och det är alltid lika gripande.
Sågklingeskäret därinne som med mental kraft måste konverteras till något annat. Som måste överröstas, som måste bli musik, kärlek, Gud, vad som helst. Vart tredje, fjärde år vaknar han med att tonen ändrat höjd. Då blir han livrädd, tänker att han bara vill bort, sövas ner. Efter ett par timmar brukar det gå över och den hemtama tonen är tillbaka.
Chauffören ler. Kanske tänker han som jag att denne författares alldeles eget språk, ranelidskan, är konstruerat just för att överrösta och besvärja. Att det har en högstämd ton för att det måste ha det. För vissa blir den tjatig och stänger med en smäll dörren till hans romaner. För många andra öppnar den i stället världen. Till dem har han en intensiv och kärleksfull relation. Enligt egen uppgift har han fått och besvarat 15 000 mejl och brev genom åren.
Med lite eftertanke känner nog båda lägren någon slags ömhet för denne författare.
Efter välkomstglöggen, men före julbordet, talar Ranelid. Han rör sig runt i rummet, r:en rullar, han rör vid någon, ser en mycket hungrig man i ögonen, en som förstulet tuggar på en laxbit. Julbordet är inte billigt, Danske Bank är inte fattig. Men Ranelid tar författarförbundets lägsta taxa, 5 500 kronor plus moms.
Han säger att han är den svenske författare som uppträtt för publik flest gånger, cirka tre tusen. Hans 29 böcker sedan debuten 1983 har sålt i mellan 1 300 exemplar och hundratusentals. Han uppger att inkomsten de senaste åren varierat mellan 900 000 och 1,6 miljoner kronor. Han är en Augustprisvinnare (1994) som kan leva gott både på författarskapet och allt det där andra.
Det råder banksekretess vid julbordet och jag får se och höra showen genom en diskret öppnad dörrspringa. Estradören Ranelid talar alltid utan manus. Han gillar att se sig själv som en improvisationsmusiker. Han öppnar med en igenkännbar fras, en av sina aforismer: ”Paradiset har tunna blad och du måste bläddra med en nål i handen.” Det är en uppfordran om att vi ska koppla på vår känslighet. Han låter Hamlet, Don Quijote, Harry Potter och den als-sjuke, dreglande, genialiske kosmologiforskaren Stephen Hawking passera. Han sticker in lite ränta, fonder och etik och landar sedan i meningar som: ”Om människan vetat hur fri hon är skulle hon ha darrat som en hund inför en jordbävning.” Och det mest kända citatet i bokproduktionen: ”Du ska bära ditt barn som den sista droppen vatten.”
I en tevestudio sa Jan Guillou till Ranelid att det var en konstig mening, ”den sista droppen ska man ju dricka, vem vill dricka sitt barn?”. Den med logik överdopade står främmande inför Ranelids blödande hjärta.
Efter showen säljer Ranelid alla de trettiofem böckerna i rullväskan och tar upp beställningar på sextio till. Främst i signeringskön står bankens aktiepartner för Nordamerika.
Några dagar senare ses vi i den 210 kvadratmeter stora paradvåningen med utsikt över Maria kyrka. Dvärgpinschern Kalle skäller och hustrun Margareta har bakat saffranslängd. I denna våning tillbringade August Strindberg sin sista jul på besök hos dottern Greta, som han fått med Siri von Essen. På väggarna hänger bilder av August Strindberg och Ranelid själv, liksom oljemålningar utförda av Björns älskade pappa. Han som slet med sin konst vid sidan om alla de 34 åren som typograf.
Varför står många inte ut med dina beskrivningar av godhet?
– Jag skriver mycket om tragiska händelser, om hat, sorg och smärta. De som talar om godhet och snällhet har inte läst mig. I ”Synden”, som jag fick en August för, dödar en mamma sina fyra barn.
Kritikern Malin Ullgren skrev i DN om din senaste bok, ”Ansikte av eld”: ”Mitt i en estetisk kollaps kan ett knivskarpt parti om en äcklig bonde och hans skamlösa utnyttjande av vilsna tonåringar blixtra till.” Där får du beröm!
– Att fokusera på uppbyggliga handlingar kan bli både patetiskt och gråtmilt, ja rentav inställsamt. Så kulturlivet dras till det dekadenta, destruktiva, till Lars Norén-världen. Men människan bär ett mirakel inom sig som jag vill beskriva, undret att det föds fram nya barn varje dag. Om kvinnorna vägrade mannens säd skulle hela mänskligheten dö ut på sextio år. Lars Norén och jag växte upp inte långt från varandra. Trots mobbning och tinnitus, så var min barndom lycklig, jag fick så mycket, kanske var det inte så för Lars, hans far var alkoholiserad.
Varför provocerar godhet, vad är det som skaver?
– Den kan väcka smärta och frågor som: Är jag lycklig? Har jag någon som älskar mig?
Varför började du skriva?
– När jag var nitton år läste jag ”Bröllopsbesvär” av Stig Dagerman. Jag blev så tagen, jag ville pröva att skriva själv. I fjorton år gjorde jag stilexperiment. Det var uselt. Då skulle jag aldrig trott att jag en dag skulle ge ut en bok om just Stig Dagerman.
Du debuterade 1983 och sa då till Ystads Allehanda,”min bok är det märkligaste som skrivits under 1900-talet”. Vad hade hänt med uselheten?
– I dag tycker jag att min debutbok var alltför svår och komplicerad, men jag står fast vid att jag hade hittat fram till ett unikt språk.
Till skillnad från Liza Marklund?
– Ja, jag sa år 2000 att en miljon kan skriva som hon, men det finns bara en som skriver som jag. Jag kämpade i fjorton år innan min första bok publicerades. Både Olof Lagercrantz och Lars Ahlin tyckte att mitt manus var bra och rekommenderade var sitt förlag att ge ut det. I dag är det alldeles för många som blir tryckta bara för att de är kända från någon såpa.
Såpa? Du ställer väl upp på det mesta?
– Jag är stolt över att vara med i ”På spåret”. Jag hade aldrig sett det. Jag ska vara med på nyårsafton i TV4 och har varit i ”Skavlan” i höst och i ”Filip och Fredrik”, som min son varnat för men det gick bra, och så ”Stjärnorna på slottet”. Och sju veckotidningar i höst och Stridsropet och Lantliv och omslaget till Vi i Villa med 2,1 miljoner läsare, och 2010 hamnar min bild på telefonkatalogerna i Malmö. Men jag har sagt nej till ”Let’s dance”, ”Kändisdjungeln”, ”Charterhjältarna” och ”Wipe out”. Uppfatta inte det här som skryt. Överskrid jantelagen! Man ska vara generös inför sin nästas prestationer!
Du pratar mycket, hur är du på att lyssna?
Björn Ranelid reser sig hastigt upp. Med stora gester och intensiv blå blick gör han en improviserad diktar-rap med inslag från vårt slingriga samtal. Han vill bevisa att han lyssnat på mina inpass. Han lyckas väl och knyter ihop Hornsgatans bilar, Bellmans grav och vad jag sagt om vad man är fri att göra när man fyllt sextio år.
Hur ser du på din framtid?
– Tonen i örat har gett mig en stark koncentration i ögonblicket. Jag har inget förflutet, ingen framtid. Men kanske stillnar jag stilistiskt.
När ska du hinna skriva?
– De senaste decennierna har jag aldrig hunnit skriva tre dagar i följd. Under 2010 ska jag försöka ransonera framträdandena, bara trettio under våren. Och till sommaren ska jag skriva tio veckor i sträck utan ett enda. Men egentligen ser jag ingen skillnad mellan det skriftliga och det muntliga, mina läsare och lyssnare är lika viktiga.
Han tar oss med ut i arbetsrummet bakom köket för att visa på dialogen med publiken. Där finns skivstång och hantlar och sextio pärmar med brev, noggrant sorterade och insatta i plastfickor. Här finns många gripna läsare med ord inspirerade av hans metaforer: ”Jag sitter tyst och andas in dina ord”, ”Vilket intryck du gjorde på mig. huden luckrades upp och jag vill Våga.”
Det finns andra brev också: ”Vi är i färd med att lansera en kapitalskyddad sparprodukt som följer ett index mot tillväxtmarknader. Från avkastningen kommer vi varje år att skänka en procent till välgörande ändamål. Vill du klä detta i ord?”
Vi tar en taxi till Grand Hotel och presskonferensen om ”Stjärnorna på slottet”. Björn Ranelid, Siw Malmkvist, Meg Westergren och Tommy Körberg klappar om varandra i en vacker salong. Kjell Bergqvist medverkar via skype från Thailand där han är på semester med sin familj.
I programmet den 2 januari gör Björn Ranelid upp med sina mobbare. ”En gång för alla”, säger han.
Han lägger grunden genom att visa upp den hjärtskärande bilden av sig själv fjorton år gammal med den växande överläpp som ger honom stickord som ”negerläpp”. Ynglingen Ranelid ska opereras och står iklädd vit frottérock framför läkarkandidaterna. Han gråter.
Långt senare får han veta att läppsyndromet heter Melkersson- Rosenthal.
Han menar att denna barndomsupplevelse bidrar till hans starka reaktion på krönikören Linda Skugges totalsågande recension av ”Kvinnan är det första könet” år 2003. I den beskriver Linda Skugge Ranelids utseende, ”stel pose, renrakad på armarna, läppglans”. Under flera år parodieras han i olika humorprogram, och läpparna är med. Han till och med snubblar på dem.
I ”Stjärnorna på slottet” säger Ranelid att han bildligt talat, ”knäcker ryggraden på alla dem som ljugit om mig”.
– Jag var retad i skolan för min läderläpp och man har firat orgier i lögnernas tempel. Så småningom kände jag mig suicidal av alla påhoppen.
Han nämner namnen på några han anser kränkt honom: Linda Skugge, författarna Göran Hägg och Leif GW Persson, Per Svensson (fd kulturchef på Expressen) och komikern Robert Gustafsson.
De andra smakproven ur programserien visar en omgång med mycket känslor, men mindre av aggressioner mellan deltagarna än tidigare år.
Det blir inte mer dramatiskt än följande replikskifte.
Kjell Bergqvist:
– Frågar man Björn vad han ska ha till frukost får man räkna med en trettiofem minuter lång monolog.
Björn Ranelid ler:
– Jag är aldrig långrandig.