Du bjöd mig på din 18-årsfest i höstas, vet du om det?
- Ja? Nej det visste jag inte. Jag tog hjälp av en pr-byrå som ordnade det där åt mig.
Jag visste inte vad jag skulle köpa till dig, vi kände ju inte varandra. Så jag gick inte. Hur tänkte du kring din 18-årsfest?
- Jag tänkte att nu måste jag göra något riktigt stort, något som passar "Blondinbella". Så då anlitade jag en pr-byrå som skötte alla inbjudningar, och så hyrde vi Café Opera.
Vad gick kalaset på?
- 300.000.
I början av året gjorde jag en så kallad söndagsprofil på sjuttonåriga Isabella Löwengrip, som precis börjat bli varm i kläderna på bloggen "Blondinbella". Hennes mamma, och hennes vänners mammor, klippte ut artikeln och satte upp den på kylskåpet.
Då, på den tiden, var det bara att slå hennes nummer så svarade hon.
När jag ska försöka få tag på henne i dag, ett knappt år senare, är det nästan omöjligt att få till det. Hennes assistent meddelar via mejl att det är alldeles för tjockt innan jul, och först när TV4:s pressavdelning har stött på och ringt (till assistenten så klart) så får vi till en timme på Le Café i Sturecompagniet.
När jag läser kommentarerna på din blogg så undrar jag varför du utsätter dig för det här.
- Ja men jag kan inte bry mig om dem. Om jag brydde mig om vad någon annan tyckte om mig, eller om jag skulle ändra mig på något sätt för att någon annan tycker det, då skulle ju den personen äga mig. Jag kan inte bry mig om dem.
Hur hinner du med allt då?
- Jag vet inte! Jag är skilsmässobarn, jag tror att man har en inre drivkraft av att man vill lyckas. När man tycker att saker är roliga så går allt väldigt snabbt. Man kan vakna upp och tänka "fan, nu har jag mattelektion", eller "åh, jag måste träffa den personen", men man får tänka "jag måste läsa matte för att kunna ta studenten, och personen jag ska träffa är ett steg på vägen till mitt mål". Då kan man ta sig runt det.
Nu har Isabella dessutom ett eget teveprogram. Tre minuter om dagen med "Blondinbellas" tevedagbok som ska skildra en vanlig tonårings liv. Det är ju bara det att Isabella inte är någon vanlig tonåring, så teveteamet får haka på Isabella på filmpremiärer.
"Åh vad roligt det är att gå på filmpremiärer! Senast var jag på 'Australia'. Jag grät så mycket att mina lösögonfransar trillade av!" säger Isabella i videodagboken.
- Det säljer ju, konstaterar hon. Jag är en ganska grubblande tjej, men det hade inte blivit någon rolig teve om de hade filmat mig i mitt rum när jag läser en bok. Min blogg är kommersiell och det måste återspegla sig i tevedagboken. Det är hela tiden de här kontrasterna som viktiga!
Vad är skillnaden mellan Isabella och "Blondinbella"?
- "Blondinbella" är ytlig och lever ett mycket glamourösare liv. I bloggen väljer jag bort de här tråkiga vardagssysslorna som alla människor måste göra. Jag gör ju också alla de här sakerna, men jag skriver inte om dem. Sen är jag mycket mer eftertänksam.
Så medan "Blondinbella" är ute och shoppar sitter Isabella hemma och smider ränker?
- Precis. Bloggen är bara en grund för att göra allt som jag vill göra i mitt liv. Den hjälper mig att skapa ett varumärke och att jag kan skaffa mig viktiga kontakter. Jag vill skriva en bok och jag vill bli jurist, bloggen gör det möjligt för mig att göra alla de här sakerna.
På bloggen driver hon webbutiken Bellme, och snart släpper hon egen klädkollektion. "Den ska finnas i den hippaste affären på alla medelstora orter, så att folk som vill klä sig som stockholmare kan få göra det."
- "Blondinbella" har inte märkt av någon finanskris, säger Isabella.
Är du generös med dina pengar?
- Ja. Jag bjuder alltid när vi fikar eller går på restaurang. Det är inga problem med mina kompisar. Däremot kan det bli jobbigt att bo ihop med någon som bara lever på studiebidraget när jag vill äta ute varje kväll.
Vad är ditt konstigaste intresse?
- Abba. Jag älskar Abba! Det har alltid varit mitt favoritband. Jag kan inte förstå hur man lyckas göra sådan musik! Jag lyssnar alltid på dem, när jag äter frukost, när det är jul... Jag kan alla sånger utantill.
Det har pratats en del om din alkoholkonsumtion i medierna. Hur mycket dricker du egentligen?
- Ja det var en bloggläsare som tyckte att det var roligt att anmäla det, men jag fattar inte grejen. Om jag vill ta ett glas vin till middagen för att jag tycker att det förhöjer smaken på maten, då måste jag väl få göra det? Jag har aldrig varit med om fester där man dricker så mycket att man inte kan resa sig.
Det är för att du inte är från Värmland.
- Ja kanske det.
Det är juni, skolavslutning och EM-match på storbildsteve i Kungsträdgården. Isabella går dit med sina kompisar, utan vakt. Och snart märker hon hur folk får upp ögonen för henne, och börjar slita och dra.
- Jag hamnade i en liten nedsänkning, alla människor var över mig och plötsligt är det en tjock... ja det spelar ju ingen roll men, en kille i 40-årsåldern som kastar en flaska mot mig. Jag känner hur den viner förbi örat och kraschar några meter bakom mig. Och folk skriker och jag märker att det kommer komma fler flaskor. Vi fick fly därifrån.
Senare under sommaren åker Isabella med sina vänner till Italien på semester. Under ett krogbesök blir hon grovt antastad och kränkt av en man på en krog. Hon skriver om övergreppet i bloggen och reaktionerna låter inte vänta på sig. Isabella var beredd på att få reaktioner, men hade inte räknat med tonen i debatten som följde.
- Jag trodde aldrig att folk skulle skriva att jag fick skylla mig själv, säger hon. Att det var så många, och så många tjejer, som tyckte att det var rätt åt mig eftersom jag såg ut som jag gjorde, och för att jag överhuvudtaget gick ut.
Är du feminist?
- Nej.
Varför inte det?
- För att jag tycker att det ordet har fått en så negativ klang och jag tycker inte att man bara ska kämpa för kvinnor, man ska kämpa för alla människor, för individen.
Men du säger själv att det är provocerande för att du har lyckats som ung kvinna, du ser inte en struktur där?
- Nej. Jag vill inte dra någon parallell till feminismen, det handlar ju om mig. Jag har inte lyckats för att jag är tjej, jag kan inte tacka mitt kön för någonting. Man är sin lyckas egen smed. Man kan aldrig skylla på att man är tjej för att man får för låg lön eller så.
Vad säger dina föräldrar om din framgång?
- Min mamma har ju alltid sagt åt mig att jag kan göra vad jag vill, att allt är möjligt. Om jag vill bli prinsessa så kan jag bli det, om jag vill bli statsminister så kan jag bli det med. Min pappa har alltid varit lite så där "det där kunde du ha gjort mycket bättre". Han är aldrig riktigt nöjd. Så den kombinationen har varit bra. Pappa är dessutom min kompanjon, vi har möten och jobbmiddagar. Det är roligt att träffa honom på det sättet.
Jag läste någonstans att du gråter om kvällarna för att pressen är för stor. Stämmer det?
- Ja just det, det var kanske lite överdrivet. Jag blev ju sjukskriven i höstas för att det blev för mycket. Jag slutade blogga också, men jag började igen. Jag prioriterar annorlunda nu. Förut valde jag alltid jobbet framför allt annat. Om jag hade en tandläkartid och ett möte samtidigt så gick jag alltid på mötet. Men det funkar inte i längden. Jag måste prioritera att äta middag med familjen, eller att vara med min bästis eller min pojkvän.
Hur har de här händelserna, övergreppet och misshandeln, påverkat dig?
- Jag har panikångest och går i kognitiv beteendeterapi. Men varje dag så blir det bättre och bättre. Jag har hittat en ny styrka att hantera saker. Jag får små hemläxor som jag ska klara av. Det funkar ganska bra. Senare i dag ska jag öva mig på att åka buss.