Borg: Jag drömmer om att vara hemma mera

Bild 1 av 5
Anders Borg har en sällsynt förmåga att ta sig igenom stora mängder text på kort tid och dessutom snabbt göra en analys av materialet. Foto: Fredrik Funck
Trots att Anders Borg går från tv-kamera till tv-kamera avböjer han puder på näsan. Det är uppenbart att han trivs i strålkastarnas sken. Foto: Fredrik Funck
Stabil, mitt i stormens öga. ”Det är mitt jobb att stå upp i kris”, säger Anders Borg om sin roll som finansminister. Foto: Fredrik Funck
Under partistämman i Örebro är det tydligt hur hyllad Anders Borg är av sina partikamrater. Foto: Fredrik Funck
Alltid på väg, sällan hemma. Anders Borg pendlar mellan den 31 kvadratmeter stora övernattningslägenheten i Stockholm, sitt arbetsrum på Drottninggatan i centrala Stockholm, finansministermöten ute i Europa – och det 300 kvadratmeter stora huset utanför Katrineholm, där han helst av allt vill vara. Foto: Fredrik Funck
  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

Anders Borg

Född: 11 januari 1968 i Bagarmossen, Stockholm. Växte dock upp i Lindö, Norrköping.
Familj: hustrun Sanna, sonen Ludvig, 14, och tvillingdöttrarna Sara och Hannah, 10.
Bor: I 300 kvadratmeter stort, timrat hus ”mitt ute i skogen” utanför Bie, Katrineholm och i en 31 kvadratmeter stor övernattningslägenhet i Stockholm.
Yrke: Finansminister.
Karriär: Vice ordförande i Fria ­moderata studentförbundet 1990–91, studerade filosofi, ekonomisk historia och statskunskap i Uppsala och pluggade nationalekonomi vid Stockholms universitet.
Politiskt sakkunnig, först vid statsrådsberedningen, sedan hos Carl Bildt efter valsegern 1991.
Jobbade inom bank- och affärs­världen mellan 1994–2001, rådgivare i penningpolitiska frågor vid Sveriges riksbank 2002 då han rekryterades tillbaka till Moderaterna som chefsekonom och kanslichef.
Aktuell: Ständigt.

Röster om Anders Borg

”Han är en ömsint människa, rädd om sin omgivning och sina vänner. Han frågar ofta om han kan hjälpa till, om han kan bidra med något när vi har ärenden som spänner över flera politikområden. Och så har han humor, drar sig inte för att skämta.”
Eskil Erlandsson (C), jordbruksminister och jaktvän med Borg.

”Om jag bara ska lyfta fram en sak jag tycker om med Anders så är det att han vid sidan om att han är duktig och kunnig, alltsom oftast, både är glad och omtänksam. Det är trevligt tycker jag.”
Filippa Reinfeldt (M), hälso- och sjukvårdslandstingsråd i Stockholms läns landsting.

”Han har ett särdrag, det är hans rätt speciella, intellektuella förmåga. Han är väldigt receptiv, väldigt analytisk och kreativ. Det är rätt sällan som människor lyckas förena de egenskaperna.”
Mats Svegfors, vd Sveriges Radio, var Borgs chef i ­början på 90-talet.

Han har kallats för Europas bästa finansminister. För sin kapacitet och kunnighet är han både djupt respekterad och fruktad. Själv längtar han mest av allt hem. DN pressade sig in i Anders Borgs fulltecknade agenda.

Han har kallats för Europas bästa finansminister. För sin kapacitet och kunnighet är han både djupt respekterad och fruktad. Själv längtar han mest av allt hem. DN pressade sig in i Anders Borgs fulltecknade agenda.

Det knakar betänkligt om parkettgolvet i Anders Borgs arbetsrum.

Vägen dit går via en vackert välvd, bred stentrappa i ett av de mest undangömda palatsen i Stockholms city, det Adelcrantzka.

Annons:

Här andas allt rokoko, det är högt i tak och känslan av att vi fått audiens kittlar.

Men det högljudda golvet, som avslöjar att finansministern är på väg för att möta oss i den dörr som leder rakt in i Sveriges finanspolitiska hjärta, ger oss ett slags respit.

Ett handslag och ett brett leende senare sitter vi vid ett långt, ovalt bord i ljust trä och klockan tickar.

Finansministern har tjugo minuter för oss i sin agenda den här dagen.

– Tidvis är jag helt konsumerad av arbete, på gränsen till utarbetad, säger han allvarligt – som om han skulle behöva förklara sig.

Det är sen, kvardröjande höst i Sverige när vi först ses. Ännu vet vi inte att ansedda Financial Times snart ska utse Anders Borg till Europas bästa finansminister, men det ligger i luften.

Vi vet att han är en för sin kunnighet djupt respekterad och – i vissa kretsar – fruktad minister. Det är någonting med hans omvittnade arbetskapacitet som samtidigt imponerar och på gränsen till skrämmer.

Han är en intensiv person, otålig. Och orädd, enligt honom själv:

– Mina kollegor i Europa uppfattar mig nog som frispråkig. Jag vill vara tydlig, har inget behov av att i internationella sammanhang verka diplomatisk, säger han.

Tack vare hans klarspråk har också insikterna om finanskrisens konsekvenser börjat sippra neråt i de folkliga lagren. Men medan finansministern pendlat mellan de europeiska krishärdarna har bilden av det välmående Sverige börjat krackelera.

Många kommuner går på knäna, ­ungdomsarbetslösheten ökar, antalet varsel ökar. In­för väljarna har Borg under året haft att parera så väl giriga banker som riskkapitalister som hungrigt kastat sig över vår gemen­samma välfärd.

Ändå får vi fortsatt höra att Sverige står starkt.

För de allra flesta är det svårt att få de olika bilderna av verkligheten att gå ihop.

Lika svårt är det att förstå hur den hårt belastade finansministern utåt sett lyckas förhålla sig så avslappnad till situationen.

– Det är mitt jobb att stå upp i kris, säger han med det pedagogiska lugn som vi lärt oss känna igen sedan han blev finansminister 2006.

Han blick är fast när han säger det, men händerna far liksom runt omkring varandra när han talar.

Tick-tack, våra första tjugo minuter med Anders Borg är snart över. Han har hunnit visa oss runt i det stora arbetsrummet, högarna av papper på skrivbordet är just höga, men välordnade.

Bilder på de tre barnen, en akvarellmålning av Birgitta Liljedahl föreställande Marilyn Monroe och en modernistisk relief av Jesus pryder också rummet.

– Jag har valt själv, säger Anders, påtagligt nöjd.

Så även med ”idolporträtten” av den svenske liberalismen fader Anders Chydenius (1729–1803) och friherre Johan August Gripenstedt (1813–1874) som hänger på ena kortväggen. De tycks blicka milt men uppfodrande mot finansministern, något han säger sig inspireras av.

Nöjd är han också över det faktum att han kastade ut en soffgrupp som stod till vänster innanför dörren när han utsågs till finansminister efter valet 2006.

Han ersatte den med det ovala sammanträdesbordet.

– Det ligger inte riktigt för mig att hålla viktiga möten i bekvämt nedsjunket läge, konstaterar han.

Han valde även att klä in sitt arbetsrum med bokhyllor, något som nästan saknades i rummet.

– Jag skulle inte kunna leva utan böcker, det är något alldeles särskilt med dem. Jag vill ha dem nära, kunna sträcka mig efter dem när helst jag behöver. Även om det kanske inte sker så ofta nu för tiden så ville jag ändå försäkra mig om att möjligheten fanns.

Innan vår tid är ute för den här gången noterar vi att vävtapeterna i Anders Borgs rum skiftar i olika nyanser av skirt grönt. Tankarna far mot lövskog i början av juni, men Anders Borg, sedan uppväxten dedikerad naturmänniska och hängiven jägare, skakar på huvudet när vi för det på tal.

– Det är bara att titta ut genom fönstret, inga lövskogar här inte, säger han och pekar ut mot de stora sjok av silverfärgad plåt som utgör taken på de moderna kontorskomplex som omringar finansens palats.

För Anders Borg började resan mot den finans­politiska eliten vid ett köksbord i bostadsområdet Lindö, Norrköping. Dit flyttade familjen från Bagarmossen i Stockholm när Anders precis hade fyllt ett.

Det var 70-tal och i det borgska folkhemmet gick diskussionerna höga, alla i familjen tenderade att ha starka åsikter om mycket och engagemanget i föreningslivet var stort.

– Jag fascinerades tidigt av viktiga samhällsfrågor, blev snabbt intresserad av politik och ekonomi. Redan under högstadiet funderade jag på hur jag skulle kunna försörja mig på det. Men familjen hade ingen bred akademisk bakgrund och det gjorde mig osäker på hur min framtid skulle se ut, berättar han för oss ett par veckor efter att vi setts på hans arbetsrum.

Då är det partistämma i Örebro och vi skriver slutet av oktober. Vi följer Borg i hasorna, fram och tillbaka mellan presskonferenser och framträdanden, mellan tv-studior (han avböjer puder på näsan) och kaffeautomater.

Han går lite grann som en cowboy, vilket mest av allt beror på att han är sned i ryggen. Det är några kotor som spökar, tidvis har han rejält ont i ryggen.

– Jag gör vad jag kan för att förebygga det, det blir två, helst tre pass i veckan på gymmet i finansdepartementets källare, berättar han.

Alla som sett honom i svart, åtsittande t-tröja (och det är många) vet att det gett resultat: Anders Borgs pondus är inte bara intellektuell, utan även fysisk. Hans utstrålning tar plats.

”Visst får man en känsla av att han är lite för stor för Sverige?” viskar till och med en journalist­kollega när vi ser Borg agera.

Och det ligger någonting i det. Det är också uppenbart att han trivs med att få berätta för de församlade reportrarna att han ännu en gång är på väg till Bryssel för ännu ett krismöte med de övriga finansministrarna.

– Jag har bara ett besked till dem: det måste hända någonting nu, vi kan inte ha fler möten som inte landar i någonting, säger han rakt in i kamerorna.

Klockan tickar igen, vi har fått ytterligare 45 minuter i enskildhet med Borg. Kampen mot sekunderna gör samtalet stolpigt, lite oskönt. Anders Borg vill nämligen egentligen inte berätta om sig själv, han värjer sig, men bjuder av ren artighet på en del, det mesta redan känt.

Hans föräldrar tillhörde den arbetande medelklassen i industristaden Norrköping, pappa jobbade på ett företag som sysslade med dåtidens mest förfinade datorteknik, nämligen hålkort. Hans mamma var hemma fram till att de tre barnen hade börjat skolan och arbetade sedan som sekreterare inom kommunen.

Pappa Borg hade ett nedärvt intresse för orientering som tog stor plats och som lyckligt­vis stod i samklang med mamma Borgs fascination för naturen. Mamma var både Mullefröken och ledde Friluftsfrämjandets strövargrupper över stockar, mossa och sten.

Anders fick finna sig i att orientera, men trivdes bättre med att tälja och bygga vindskydd i scouterna:

– Jag erkänner, det där med orientering, det var aldrig min starka sida. Upp tidigt varenda söndag, i väg på tävling, fastna i något lerigt kärr...nej...

–  Jag gjorde det många år, men lade av när jag kom upp i tonåren. Men scout var jag ända upp i gymnasieåldern, det var min värld och så ville jag att det skulle förbli. När mamma sa att hon tänkte bli scoutledare i min kår, då satte jag stopp för det, säger han, nöjd över att han utnyttjade sin bestämmanderätt.

Tillsammans med pappa tillbringade han dock många timmar på fjällvandringar. Innan skolåldern knatade de runt i Jämtlands- och Härjedalsfjällen, och när Anders hade växt till sig något tog hans far med honom till Sarek i Lappland.

Där gjorde de sex-sju vandringar under Anders uppväxt, bara han och pappa.

Det fanns ett inslag av att den unge Anders skulle ”härdas”. En gång halkade han på en sten och for ned i en iskall fors med ryggsäck, sovsäck och allt, men det var inget skäl att ge upp – det var bara en möjlighet att prova på att försöka sova trots blöta och nedkylning.

– Under våra vandringar pratade vi mest om björn, korp och örn. Men vi var också bra på att låta tystnaden tala. Vi var lika tagna av naturen, pappa och jag, och jag har mycket starka minnen av vår gemenskap.

Annars var det böckernas värld som lockade mest: strax efter att Anders Borg lärt sig läsa blev han en bokslukare.

– Jag har nog läst Tolkiens ”Sagan om Ringen” femton, kanske till och med sexton gånger. Jag minns det som att jag faktiskt var lite vilsen utanför böckernas värld.

Men vilsenheten gick över, Anders valde tidigt själv hur han ville leva sitt liv. Han hoppade av gymnasiet, där han inte alls trivdes (då hade han etta i matte), och i samma veva sökte han sig till politiken.

Han hade ett utvecklat motstånd mot auktoriteter och beskriver det som att han blev rätt tagen av den nyliberala, rätt uppkäftiga attityd som präglade de politiska diskussionerna i det moderata ungdomsförbundets östgötska sektion.

Här träffade han den tre år äldre Sanna Ölander. De blev inte omedelbart ett par, men när de väl blev det så var det med besked – när de flyttade ihop var Anders 16.

Sanna arbetade som lärarvikarie, kallskänka och hotellreceptionist. Anders fick jobba på Mufs kansli, började läsa in gymnasiet på komvux och tog en del diverse extrajobb, bland annat som hotellstädare.

De hade en 45 kvadratmeter liten lya.

– Nästan det första vi gjorde var att gå till Djurens vänner och fråga om vi kunde få ta hand om en hund. Det var så vi fick vår första springer spaniel, Kicker. Sedan dess har vi alltid haft hund, en familj utan hund är liksom ingen riktigt familj.

Sekundrarna jagar oss, följdfrågorna hopar sig. Det går inte att värja sig från bilden av Anders Borg som en ung ensling. Under vårt andra möte säger han också att han vet att han betraktades som ”udda”.

Själv kunde han inte riktigt förlika sig med den bilden:

– Jag tyckte snarare att det var de flesta andra som var annorlunda. Jag hade svårt att förstå människor som inte ville försöka förstå samband och ta reda på hur saker och ting faktiskt låg till. Det ville jag.

Han kan inte minnas att hans föräldrar hade några synpunkter på att han hoppade av gymnasiet och att han så tidigt ville binda sig, något man – kanske fördomsfullt – skulle kunna ha tänkt sig.

– Vi var uppfostrade till att bli självständiga individer, de lät oss barn fatta våra egna beslut.

Kanske såg de också att Sanna var den trygga famn deras aningen excentriske son behövde.

Än i dag finns det för övrigt inte en människa som vi talat med om Anders Borg som inte har nämnt hennes kärleksfulla inflytande över honom.

Vi hastar genom senare delen av hans uppväxt, vår tid är knapp. Vi får veta att Anders fortsatte att gå mot strömmen – influerad av sin ateistiska pappa gick han till exempel ur Svenska kyrkan dagen efter att han fyllt 18. Sedan vägrade han värnplikten, inte särskilt ”muffigt”.

När han började plugga i Uppsala efter att ha läst in gymnasiet på komvux, kände han att han för första gången hittade ett sammanhang som han trivdes i. Han ramlade rakt in i den borgerliga studentföreningen Heimdals inre kretsar och var alltid den som tagit sig igenom den tyngsta litteraturen, som läst det mest komplicerade av nationalekonomisk teori. Och det Anders Borg hade läst – det ville de andra också läsa, eller kände sig tvungna till.

Första gången en bredare allmänhet kom i kontakt med Anders Borg var 1988, då han som 20-åring satt i publiken i TV3:s direktsända debattprogram ”Diskutabelt”:

Programledaren Robert Aschberg röker i rutan när Borg – då en lång, Harry Potter-look-a-like – i studiopubliken plötsligt reser sig upp och på påtagligt bred östgötska deklarerar att han heter Anders Borg och att han företräder sig själv.

Han förklarar sedan att han har kommit fram till att för att skapa sitt eget liv behöver man varken riksdag eller demokrati:

– Om jag fick vara statsminister så skulle jag inte göra ett jota, då skulle folk få göra exakt vad de själva ville.

Tv-klippet återfinns på Youtube och har hittills visats 111 000 gånger.

Så klart är han trött på det där klippet. På samma sätt är han föga road av frågor som rör hans frisyr, ringen i örat och ett påstående som gör gällande att före detta arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin, en av hans närmsta kompisar under många år, skulle ha hindrat honom från att tatuera sig i början av 90-talet.

Vår ytterst begränsade tid med Borg gör alltså att vi underviker ämnet ”Borgs outfit”. Vad vi däremot skulle vilja borra i är vad det var som ”omformade” honom – från radikalliberal skattesänkare till pragmatiker som gärna talar om trygghet och anständig fördelningspolitik.

”Livet självt” blir svaret. Att få barn var ett första omvälvande steg. När Ludvig föddes 1997 bodde familjen i ett parhus på Lidingö och Anders hade hoppat av politiken för att jobba inom bankvärlden. När tvillingarna Hanna och Sarah kom tre år senare var pappa Anders (som då hade läst allt som finns skrivet om tvillingar) föräldraledig i sex månader.

– Det var...fantastiskt!

2002 lockades han dock tillbaka till politiken, som chefsekonom och kanslichef för partiet. Det tog inte lång tid innan han blev en av de mest tongivande arkitekterna bakom De nya moderaterna, en omdiskuterad omdaning.

– Vi upptäckte att en fjärdedel av Sveriges arbetsföra befolkning var beroende av olika typer av sociala bidrag. Vi hade inga politiska svar på hur vi skulle komma åt det utanförskapet. Vi behövde en ny politik.

Det ledde till en del interna uppror:

– Det var kontroversiellt i början. När man har kort tid på sig att utföra ett stort jobb så kan förankring vara besvärligt. Men jag upplevde ändå att vi relativt snabbt fick stöd.

Det var en stor omsvängning, och det rådde inga tvivel om att det då nya, moderata radarparet Fredrik Reinfeldt och Anders Borg gjorde den tillsammans. De gjorde också gemensam sak i att signalera att de är ansvarsfulla och moderna.

Mitt under valrörelsen 2006 passade till exempel Anders Borg på att ”komma ut” som feminist. Ett extremt radikalt grepp i den moderata sfären, där till och med själva ordet feminist varit bannlyst – innan Borgs ställningstagande.

– När vi fick våra tvillingdöttrar blev det uppenbart för mig att flickor behandlas annorlunda. Det finns en könsmaktsordning som inskränker individens frihet, så kan vi inte ha det.

Han tycker sig dock ha sett en gradvis förbättring. De eftergymnasiala utbildningarna befolkas i allt större utsträckning av kvinnorna och unga fäder tar ut större andelar av den totala föräldraledigheten.

– Yrkeslivet har också förändrats, vi lägger till exempel inga möten efter klockan fyra, vi vet att många ska hämta på dagis. Det är viktigt, säger han.

Men hur är han då, som person? Frågar man runt i hans omgivning beskrivs han som en person som fortfarande sticker ut, inte bara på grund av sin övermänskliga arbetskapacitet och exceptionella förmåga till analys – utan också för sitt humör, sin envishet och sin humor.

Det sägs dessutom att Anders Borg kan bli arg, riktigt arg. Att han inte riktigt står ut med dem som inte fattar lika snabbt som han själv.

– Jag är väldigt temperamentsfull, det är bra, det ger energi åt arbetet, säger han själv – den här gången på telefon från Marseille.

Vi har fått ytterligare femton minuter och det är vi glada för. Men att kort formulera den kritik som luftas anonymt är svårt.

Det finns de säger att du är den typen av arbetsmaskin som har svårt att ta in andras synpunkter?

Svaret kommer blixtsnabbt:

– Tvärtom! Vi jobbar väldigt noggrant när vi går in i olika frågor. Vi har fler forskare på departementet nu, vi vänder och vrider på alla vetenskapliga rön. Men när man väl har bestämt sig för en lösning, då är det bara att genomföra den, vi kan inte hamna i eviga långbänkar.

Icke desto mindre: det senaste året har Finanspolitiska rådet, Riksbanken, Konjunkturinstitutet och – inte minst – arbetsmarknadens parter haft starka åsikter om den politik han fört.

Även internt finns det kritik, några har tyst svalt en hel del politik som de inte för ett ögonblick skulle ha köpt för bara fem, sex år sedan, andra (till exempel den före detta riksdagsledamoten Ann-Marie Pålsson) har öppet kritiserat partistyrelsen (som Anders Borg numera sitter i) för att de toppstyr.

Men att han inte skulle tåla kritik, som vissa gör gällande, det avfärdar han bestämt:

– Jag tycker det är bra med kritik, hade jag inte tyckt det skulle jag aldrig ha varit med och startat Finanspolitiska rådet, vi skulle inte ha gett Konjunkturinstitutet instruktioner om att komma med tydliga rekommendationer. Och så länge vi får kritik från alla håll – från höger att vi borde sänka skatterna kraftigare och från vänster att vi borde blåsa på med en massa utgifter – så känns det som om vi balanserar rätt stabilt däremellan.

Han säger ”vi”, men det är ”han” som i november blev utnämnd till Europas bästa finansminister av Financial Times. Hur det kändes?

– Finanspolitik är en lagsport. Jag har oerhört duktiga medarbetare och Fredrik (Reinfeldt, reds anmärkning) backar helt och hållet upp mig. Utmärkelsen ska ses som ett betyg på vår ekonomiska politik, inte på min insats, svarar Borg. Förstås.

Anders Borg med familj bor sedan 2006 i sitt drömhus. Det ligger väldigt mycket ”mitt i den sörmländska skogen”, i hustrun Sannas hemtrakter, strax utanför Katrineholm.

Det är en arbetarbostad som en gång i tiden hyst tegelbruksarbetare och, faktiskt, ett knuttegäng. Det blev totalrenovering – och svaret på den längtan till landet som familjen tillsammans länge hade närt.

Här kunde Anders utveckla sitt numera femtonåriga intresse för jakt och sin livslånga relation till skog och mark. Han gör allt han kan för att dela det med sin familj.

Det var också här som en avgörande tankeprocess, som han inledde när han blev förälder, landade:

Från att ha varit uttalad ateist definierar sig Anders Borg i dag som troende kristen:

– Jag kom helt enkelt fram till att det måste finns någonting i tillvaron som skiljer gott och ont åt, att det måste finnas ett sammanhang i livet som är tryggt och som ger tröst när det är svårt och tungt.

– Kanske är det mer en förhoppning än en tro, jag vet inte... Men det där känns väldigt privat, och jag är inte med i något samfund, säger han och markerar tydligt att där går det en gräns för vad han vill gå in på.

Men även om han ville – hur skulle vi hinna? När nästan alla minuter vi fått (20+45+15...) är förbrukade är listan på frågor fortfarande lång.

Hur lever man till exempel ett liv med ständigt pendlande mellan en 31 kvadratmeter stor övernattningslägenhet i Stockholm och ett flertal europeiska huvudstäder, mellan ett arbetsrum och en familj i ett 300 kvadratmeter stort hus?

– Man längtar hem. Ja, är det någonting jag drömmer om så är det att få vara hemma mera, kanske jobba hemifrån till och med, svarar Borg utan tvekan.

Hemma, i huset utanför Katrineholm, har familjen sannolikt vant sig vid hans frånvaro. Han ambition att tillbringa onsdagskvällarna och helgerna hemma, har fått stryka på foten mer än en gång det senaste året.

Sanna arbetar numera som yrkeslärare på en gymnasieskola i Katrineholm, och förutom att hon drar det absolut tyngsta lasset när det gäller den familjära logistiken är hon ett öra mot verkligheten som Anders verkligen lyssnar på.

Ludvig 14 år, tvillingflickorna Hanna och Sarah har hunnit bli 10. De ska få leva så vanliga liv som möjligt och hålls utanför offentligheten.

I alla tre säger han sig dock se sig själv: inte minst i att de är väldigt roade av att läsa. Ludvig har ärvt intresset för ”Sagan om Ringen”, tjejerna har redan läst de flesta Harry Potter-böckerna.

– Som tur är har de också ärvt sin mors musikalitet. Ludvig spelar cello, tjejerna spelar flöjt och piano. Jag vet att de tycker om det, för barn bestämmer man inte över, de gör det de vill göra.

Och det gör Anders Borg också, de helger han är hemma. Då blir det fredagsmys med tacos och familjen framför tv:n. På lördagarna städar och tvättar han, minst två maskiner.

– Det är bra att barnen ser att jag gör det, och själv tycker jag att det är skönt att jag åtminstone kan bidra med något.

En ledig söndag, då?

Då lockar skogen på Anders Borg. Och han tar med sig familjen ut – och, förstås, de två hundarna, båda springel spaniels, Frodo och Freja:

– Och hur mycket jag än jobbar så vet jag, att det är precis det som egentligen är livet.



Andra har läst

Digital prenumeration

Mer från förstasidan

 Greps på lördagen. Barnen påträffades döda i bostaden i Australien. 1  1 tweets  0 rekommendationer  0 rekommendationer

 Svar på raketattack. Första striderna sedan vapenvilan i augusti.

lofven500
Foto:Roger Turesson

 Ny mätning av Novus. Och lägst förtroende har väljarna för... 644  25 tweets  619 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:
nutidstestet_500
Foto:Henrik Montgomery/TT

Har du hängt med i veckans nyhetsflöde?  Gör veckans Nutidstest här. 39  4 tweets  35 rekommendationer  0 rekommendationer

Svenskens "engelska" självförtroende är stort.  Läs mer. 56  7 tweets  49 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.
Annons:
Annons:
Annons:
Annons: