I hjärtat av New England, åtta mil norr om Boston, ligger den lilla staden Exeter, Dan Browns hemort. Det är svårt att tänka sig att en så utpräglat idyllisk plats kan ge en thrillerförfattare någon som helst inspiration. Husen är av trä och vitmålade och välhållna, villatomterna ligger inbäddade bland lönnar och ekar som höstglöder i rött, gult och orange.
Den glesa gångtrafiken består av tanter som promenerar sina knähundar och studenter som vågar vara barbenta i indiansommarens allra sista ryck. Dagens största nyhet i lokaltidningen Exeter News-Letter är att den mexikanska restaurangen Margarita’s serverat alkohol till en redan berusad gäst.
Dan Brown tar emot oss i biblioteket till Phillips Exeter Academy, PEA i dagligt tal, den privata internatskola som är den dominerande arbetsgivaren i stan. Med sina klockstaplar, vidsträckta gräsmattor och till synes planlöst utplacerade tegelbyggnader framstår skolan som minst lika vördnadsvärd som sina brittiska förebilder: Eton, Harrow och allt vad de heter.
– Exeter är en liten akademisk enklav som ligger härute i skogen. Här föddes jag, här bor mina nära och kära, här har jag det jag behöver. Inspiration till böckerna hämtar jag från andra källor, säger Brown leende när han hälsar oss välkomna.
Den mycket medieskygge Dan Brown har gjort ett undantag när hans senaste bok ”Den förlorade symbolen” nu lanseras i Europa. Denne samtidens mest framgångsrika vuxenförfattare har givit spanska, italienska och svenska journalister schemalagd intervjutid i lädersoffgruppen på fjärde våningen.
På sina tre böcker om symbolspecialisten och Harvardprofessorn Robert Langdon har Dan Brown tjänat uppskattningsvis 1,7 miljarder kronor. Böckerna har sålt i över hundra miljoner exemplar. När ”Den förlorade symbolen” släpptes i Sverige i veckan var den förhandsbeställd i 280.000 inbundna exemplar – svenskt rekord.
Med sina runda kinder och tjocka ljusa snedlugg ser Dan Brown klart yngre ut än sina fyrtiofem år. Hans tweedkavaj och kakibyxor ger intrycket av en lärarvikarie som är mån om att göra ett respektabelt intryck. Han visar inga som helst tecken på att vara en orutinerad eller ovillig intervjuperson. Brown är tvärtom okonstlad, omtänksam och inleder vårt samtal med att – entusiastiskt som bara en amerikan kan – nysta i den svenska konversationstråden:
– Sverige är ett av de få länder i Europa som jag inte besökt, men det är dags att ändra på det snart. Jag har en kusin som är gift med en svensk kvinna, Birgitta, de bor i Stockholm. Och jag har läst lite i en av den där framgångsrika svenskens böcker, vad heter han, just det, Stieg Larsson. Det var en otäck historia, jag har lagt den åt sidan för tillfället. Men när jag hör talas om Sverige tänker jag först och främst på min gamla Volvo 240 kombi. Klunsig, men pålitlig och säker. Vit, fast lite rostig. ”I loved that car.”
Dan Browns superbästsäljande ”Da Vinci-koden” kom 2003 (på svenska året efter). Redan 2005 spekulerades det om utgivningsdatum för efterföljaren, men den har låtit vänta på sig fram till nu. ”Den förlorade symbolen” har flera beröringspunkter med föregångaren. Hjälten heter Robert Langdon, en bildad och välbyggd man med förfinad smak och en olycklig vana att hamna i konspirationer mot slutna brödraskap. I ”Da Vinci-koden” handlade det om den katolska kyrkan och dess avläggare, den här gången är det frimurarorden som är i fokus.
Precis som i den förra boken figurerar en färgstark skurk med onda avsikter, och Langdon har även här en bildskön kvinna som medhjälpare. Berättelsen är pepprad med koder och symboler som gör det möjligt för den intresserade läsaren att hålla jämna steg med romanhjältarna. Och det går undan. ”Da Vinci-koden” utspelades under ett dygn, nu ska mysteriet lösas och hotet avvärjas på tolv timmar. Platsen är USA:s huvudstad Washington, som väl sällan skildrats i så inspirerande ordalag. Dan Brown lyckas ladda flera av de ganska trista monumenten med ny lyster.
Varför tog det så lång tid för ”Den förlorade symbolen”, frågar jag honom.
– Å, det finns en rad skäl. Det är en komplicerad historia som kräver välgrundad bakgrundsforskning. Och självfallet ville jag inte göra mina läsare som gillade ”Da Vinci-koden” besvikna. Uppföljaren måste ju vara minst i nivå med den, säger Brown, som säger att han aldrig någonsin drabbats av skrivkramp:
– Nej, för mig är det tvärtom. Jag har ett ständigt flöde av ord och idéer som måste ut. Det handlar mycket om att sovra och redigera. Varje sida av ”Den förlorade symbolen” motsvaras på arbetsstadiet av minst tio sidor. Jag brukar likna min arbetsmetod med att göra lönnsirap, finns det i Sverige? Du kokar ned saven till ett extrakt, den färdiga sirapen. På samma sätt bör orden vara ett destillat av många tankar.
Dan Browns mamma är pianist och kompositör – pappan var matematikprofessor – och unge Dan började med klassiskt piano redan som sexåring. Kärleken till musiken hade han kvar långt upp i vuxen ålder – i tjugoårsåldern åkte han till Hollywood och försökte sig på en karriär som singer/songwriter. Men med mycket måttlig framgång.
– Fast jag fick med mig många saker från musiken som jag har haft nytta av som författare. Som övningsdisciplinen, och respekten för publiken. Sitter du på podiet bakom flygeln vill du ju inte slösa med din och åhörarnas tid, utan du koncentrerar dig på att göra ditt allra bästa.
I Hollywood mötte Dan Brown en kvinna som arbetade som förläggare på den nationella akademin för sångartister, den tolv år äldre Blythe Newlon.
– Hon trodde stenhårt på min talang, och jag tyckte att det började lossna. Men så bestämde jag mig ändå för att sadla om och skriva böcker i stället, och flytta hem till New Hampshire. Till all lycka följde Blythe med, säger Dan Brown i dag.
I dag utgör de ett sammansvetsat par, lika hårt jobbande som de är måna om sin integritet. Dan Brown talar mycket varmt om hustrun, inte minst hennes stora intresse för antikens historia och dess mysterier.
– Blythe har betytt oerhört mycket för böckerna. Hon har svarat för huvuddelen av researchen och det är hon som läser de första utkasten. Jag har lärt mig att lita fullständigt på hennes omdöme, säger Dan Brown och tillägger med spelat allvar:
– Det är väl en universell regel: att en man bör lyssna mycket noga på sin hustru.
Paret bor på en stor egendom som ligger en och en halv mil utanför Exeter, ”ute i vildmarken”, säger Dan Brown.
– Ett fantastiskt ställe med hemliga gångar och skjutbara väggar, det har tillhört en av USA:s tidiga ambassadörer i Ryssland.
På ägorna har Dan Brown byggt en skrivarstuga, en spartansk boning utan internet, telefon eller fax. Dit går han klockan fyra varje morgon, vardag som söndag, och gör sitt dagsverke vid datorn.
– Jag tycker att tankeverksamheten fungerar bäst på morgonen, och när allt kommer omkring, vad annat kan man göra om man är vaken vid den tiden, än att skriva?
Personligen kan jag tänka mig flera andra saker. Men jag säger inget utan frågar i stället Dan Brown om hans position i den litterära världen. Att han har stark ställning bland läsarna visar de skyhöga försäljningssiffrorna. Däremot har flera litteraturkritiker och författarkolleger varit mindre uppskattande och klagat över stolpigt språk och träig personteckning.
Salman Rushide har sagt att Dan Brown ”ger dålig litteratur dåligt rykte”. Och skräckmästaren Stephen King – själv inte särskilt väl ansedd i de fina salongerna – kallade nyligen Browns böcker för ”den intellektuella motsvarigheten till Krafts ost och makaroner” (den i USA simplast tänkbara färdigmaten).
– Det är klart att sådana yttranden sårar. Men alla kan ju inte gilla det man gör, dessutom tycker jag att många kritiker missar målet. Jag menar, jag har aldrig utgett mig för att vara den nya William Faulkner. Jag skriver spänningsromaner.
Kyskhetsfaktorn är hög i Dan Browns romaner. Om romanfigurerna har några drifter så får de i varje fall inte utrymme på boksidorna. Brown har hört invändningen förr:
– Om sex ska finnas med måste det vara relevant, inte som en ingrediens ”för att det ska vara så”. Då blir det bara spekulativt. Dessutom har jag många unga läsare, jag vill att föräldrarna ska känna att det är okej att deras barn läser mina böcker.
Lite plåster på såren mot kritiken är väl de miljardinkomster som Dan Browns skrivande inbringar numera. Själv verkar han rycka på axlarna åt sin nyvunna rikedom:
– Jag är nog samma person nu som jag var innan pengarna började komma. Går upp klockan fyra och möter ett tomt ark papper, precis som det var innan. Vi har lagt en del på vårt hus, och så är det ju trevligt att kunna resa ganska obehindrat. Men prylar intresserar mig inte. Jag körde min Volvo tills mina kompisar började håna mig. Nu har jag en Lexus, men den är fyra år gammal.
Jag tittar på hans händer. Korta breda fingrar, inga ringar, ingen statusklocka. Inget armbandsur över huvud taget. Han lutar sig tillbaka i karmstolen som knarrar till:
– Berömmelse är … knepigt. Om jag träffar en ny person får jag aldrig chansen att göra ett första intryck, för den jag möter har redan en klar uppfattning om vem jag är.
Dan Brown är, till skillnad från många andra amerikanska kändisar, inte politiskt engagerad – ”jag har registrerat mig som oberoende och röstar inte efter ideologi, utan efter den man eller kvinna som jag finner lämpligast”. Han sitter aldrig i tv-soffor och ses mycket sällan på premiärer eller andra offentliga jippon.
– Nej, sånt ger mig ingenting. Tar bara tid från det jag tycker är verkligt viktigt.
Och vad är det?
– Arbetet och umgänget med mina närmaste. Jag har kompisar här i stan som jag känt sedan första klass. För dem är jag bara Dan, inte ”den framgångsrike författaren Dan Brown”.