Så det gör Inger Edelfeldt just nu. Journalisterna avlöser varandra i hennes 31 kvadratmeter stora etta. Det är inte hennes bostad – nej, var hon bor vill hon hålla för sig själv. Det är hennes skrivarlya och just nu också hennes ateljé. Lutade mot de vita väggarna står de målningar på rad som hon nästa höst ska ställa ut. Motiven har hon vänt inåt. Dem får vi inte se.
– Nej nej, det är ”work in progress”, de är inte färdiga än.
I stället pratar vi om den nyss utgivna boken: ”Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor”, en bok som handlar om hennes egna livskriser, hennes sökande och hennes möten med många olika terapier – allt från psykoterapeutiska samtal och frigörande dans till transcendental meditation och gestaltterapi.
Idén till boken fick hon efter att ha gått en kort utbildning för två år sedan i en metod (eller ett förhållningssätt, som är det uttryck Inger Edelfeldt vill använda) som kallas zen coaching, och som bland annat bygger på mindfulness och icke-våldskommunikation.
– Jag mötte en syn på negativa känslor som för mig var ny och mycket befriande. Den gav ny livsinspiration.
Först tänkte hon skriva en lärobok, men sen bestämde hon sig för att beskriva sin egen utvecklingsresa.
Inger Edelfeldt är en av våra mest produktiva författare. Hon har kallats en litterär kameleont, för att hon uttrycker sig i så många olika genrer: romaner, radio- och tevemanus, målningar och bokomslag. Sedan debuten med boken ”Duktig pojke” 1977 har hon fått en lång rad prestigefulla priser och utmärkelser.
Hennes böcker handlar ofta om barns utsatthet, om vilsna unga kvinnor på väg in i vuxenvärlden eller om medelålders, depressiva kvinnor som inte får ordning på sina liv, om trassliga kärleksförbindelser och självdestruktivitet, om känsliga, missanpassade, osäkra men okuvliga gränsmänniskor, och om försök till frigörelse.
– Jag har alltid fascinerats av psykologiska frågor. Som den om den personliga identiteten – är jag den människa jag vill vara eller den jag tvingats bli?
”I stället för självbiografi” kallar hon det första kapitlet i sin nya bok. Och här finns de självbiografiska skärvorna: Berättelsen om en psykiskt skör, själsligt uttröttad familj, fylld av känslomässiga hemligheter, förvrängningar och rädslor. Med en pappa, som var ingenjör och brukade berätta sagor för dottern innan han gick till jobbet på morgnarna, men som också var depressiv och ångestriden. Och med en mamma som var hemmafru och förtvivlat kämpade för att hålla faderns tillstånd hemligt.
– En bra grogrund, konstaterar hon, för obegripliga, tvångsmässiga fantasier och känslor hos det lilla barnet, som tror sig vara sjukt på något underligt vis.
Vissa avsnitt är smärtsamma att läsa. Som den fantasi Inger Edelfeldt som helt liten brukade återvända till, den om barnet i brunnen:
”I utkanten av människobyn finns en uttorkad brunn. I brunnen bor ett slags syndabock, ett barn som knappt är en människa, men kanske en gång har varit det. Barnet går på alla fyra, är naket och är insmort i träck, eftersom byborna ibland brukar göra sina behov i brunnen, även när barnet är där. Alla skyr barnet, när det går omkring i trakten kring byn. De vill inte ha det i närheten.”
Den centrala känslan där är skam, konstaterar Inger själv. Skam över den egna existensen – en av de värsta känslorna, och en vanlig känsla hos ett barn som uppfångar att det kanske inte borde finnas.
– Väldigt många av mina lekar och fantasier uppkom för att hantera den skammen; ritualer och föreställningar där jag var ett tydligt offer gav lättnad.
Inger Edelefeldt berättar om mobbning och utfrysning i skolan, om självskadande tvångsbeteende, om rädslan för att bli uppslukad och använd av en symbiotisk förälder, och om föräldrar som själva var alltför rädda för att kunna erbjuda någon egentlig tröst.
”Min största rädsla under uppväxten och även senare var definitivt rädslan för att vara eller bli galen. ”
Inger Edelfeldt var bara 21 år när hennes första bok kom ut. Redan i tonåren fick hon sina första illustrationsuppdrag. Sen dess har hon kunnnat försörja sig på sådant hon tycker om att göra. Ett vanligt jobb hade hon antagligen inte klarat av direkt efter gymnasiet, tror hon själv.
”Utanförskap, mobbning och skuggboxning med det egna psykets krångligheter är ingen bra ingång till avslappnade relationer” konstaterar hon i boken.
– Men de svåra situationer jag varit i gjorde min nyfikenhet på existentiella frågor och psykologi större.
Först i 30-årsåldern började hon söka någon sorts hjälp. I boken beskriver hon varför det dröjde.
”Sådant var bara för veklingar. Dessutom hade jag (först i vuxen ålder) fått reda på min fars diagnos och att han hade blivit behandlad med personlighetsförändrande mediciner och elchocker. Aldrig i livet ville jag riskera något sådant. Dessutom: var inte min speciella begåvning och mitt skapande avhängiga av mitt komplicerade psyke?”
De terapiformer hon prövade var alla värdefulla på sitt sätt, betonar hon nu i efterhand. Och framför allt kroppsterapin hjälpte henne att få ut mer av livet.
Zen coaching, som Inger Edelfeldt så småningom hittade fram till, är en nyutvecklad metod, eller ett förhållningssätt, som bland annat bygger på acceptans, avslappning och insikt i den positiva intentionen bakom obehagliga, ”värsta” känslor. Genom medveten närvaro ska man, enligt förespråkarna, kunna luckra upp gamla tankemönster och få mer energi och livsglädje. Det gäller att acceptera sina värsta känslor i stället för att försöka få bort dem.
Vilka är då de ”värsta” känslorna?
– Stark ilska, skam, skuld, sadistiskt förakt, avstängdhet, tvångsbeteende, rädsla, övergivenhet. Ungefär så såg min lista ut. Om vi vågar känna efter kan vi finna de autentiska behov som finns bakom känslorna. Då kan de bli nycklar till en skatt i vårt inre, en gåva som kan ge ny mening i stället för att förlama oss. Så finns bakom till exempel hat ofta sorg och längtan. Det här förhållningssättet kan innebära en enorm lättnad och läkning, och att man får en större tillit till sig själv och livet.
Det finns en föreställning om att kreativt skapande och inre demoner hänger ihop – är det bara en myt eller finns det korn av sanning i den, tror du?
– Jag tror det är en myt. Och det är olyckligt om den myten hindrar någon att söka själshjälp. För självdestruktivitet och ångest är ju ingen barnlek precis. Och meditation, självempati, läkning och en ljusare syn på medmänniskorna är absolut inget hinder för skapande, tvärtom.
Meditation är viktigt för Inger i dag.
– Det meditativa förhållningssättet har jag oftast med mig, och om jag hamnar i tankestress sätter jag mig ner och mediterar.
Vad vill du åstadkomma med boken?
– Ge en nyfikenhetspuff, förmedla livserfarenheter som kan ge andra bränsle för eget sökande.
Du är inte rädd för att bli sedd som en väckelsepredikant?
– Det är en risk jag får ta. Men jag är inte ute efter rollen som ”zen-coaching-guru” och det är ingen självhjälpsbok jag har skrivit, kanske mer en ”själv-känna-efter-bok”.
Barnet i brunnen som fanns i din fantasi som liten, var tänker du dig att hon befinner sig i dag?
– Henne har jag omfamnat och tagit hand om. Men jag antar att du menar: kan du fortfarande känna skam över den egna existensen? Och nej, den värsta känslan, den smärtan, är nog den jag sett djupast på. Under skammen fanns en sorg och under den sorgen fanns – en väldig lust att leva.