Stina Dabrowski ler, igenkännande snett, varmt – men också med en underton av både allvar och ett slags retstickighet.
Det slängiga uttrycket står i bjärt kontrast till det som hon nu vill berätta om den uppväxt som kom att prägla hennes utåt sett stjärnspäckade karriär.
Hon vet förstås om det, men samtidigt är det svårt att hitta ett ord som bättre skulle beskriva det läge en av våra absolut mest namnkunniga tv-personligheter just nu befinner sig i.
För det ÄR payback-time för Stina Dabrowski – på två helt olika plan.
Å ena sidan vill hon för första gången dela med sig av sin egen historia i stället för att försöka få andra att dela med sig av sina. Det är en helomvändning, hennes egna ord säger allt:
– Under mina 30 år som yrkesverksam journalist har jag varit väldigt skicklig på att inte säga någonting om mig själv, konstaterar hon.
Hennes blick landar någonstans väldigt långt bort mellan stammarna i den skog vi strövar i när hon säger det. Kanske säger det långa ögonkastet mer än vad som går att fånga med ord: det speglar livserfarenhet som gjort ont, men där skönjas också ett numera djupt rotat lugn.
För å andra sidan är det också Stinas personliga skördetid. Kanske är det att ta till för stora ord, men det känns som om Stina, version 60+, är fri – äntligen fri.
Även om hon egentligen aldrig brytt sig så mycket om vad folk tycker om henne så kan hon nu till och med säga att hon skiter i det.
Hon behöver inte prestera mer.
Hon behöver inte heller rädas känslan av att inte längre vara efterfrågad och hon behöver definitivt inte leva upp till någon annans förväntningar längre.
– Jag fasade verkligen för att fylla 60. När man gör det, då är man verkligen gammal. Punkt. Och det vill man ju inte vara...
– Men ingen hade berättat för mig hur underbart det är!
Stina ler med hela ansiktet och hon talar från djupet av sin bröstkorg.
Nu har hon ett liv!
Sedan har hon skapat en tillvaro där blandningen mellan kreativitet och vila är i balans.
Hon jobbar halvtid som professor på Stockholms dramatiska högskola med något som ligger henne oerhört varmt om hjärtat (hon utbildar framtidens tv-producenter).
Resten av sin tid är hon i skogen, hon yogar, simmar, tillbringar så mycket tid hon kan med barnbarnen (hon har fem, hennes man Kjell har tre) och hon hinner både läsa det hon själv vill och gå på bio.
Till på köpet är hennes tillvaro förgylld med det faktum att hon och maken Kjell aldrig haft det så bra tillsammans.
De möttes på DI:s radiolinje i slutet på 70-talet. De blev ihop gifte sig, fick tvillingar, skilde sig och gifte sig igen år 2009, tio år efter skilsmässan.
– Jag älskar honom mer än någonsin. Vi har alltid varit väldigt olika, vi drömde egentligen inte om varandra när vi blev ihop.
– Men vi är som två björnar i skogen, vi hör ihop rent fysiskt, vi gör ursprungliga saker tillsammans, hugger ved, påtar i trädgården, värnar vår familj. Vi har nått en nivå av behaglig acceptans av våra olikheter, säger Stina.
Tvärtemot maken är Stina nämligen ingen social varelse i den bemärkelsen att hon någonsin gillat mingel och glammiga fester. Hon har alltid varit tvungen att anstränga sig för att stå ut och verka glad, medan maken oftast trivts som fisken i vattnet i de större, mer eller mindre offentliga sammanhang som deras respektive karriärer krävt att de deltagit i.
Orsaken går att spåra till hennes i många stycken kärlekslösa uppväxt – en barndom som mest av allt fick henne att känna sig ”fel”, ja, kanske till och med oönskad. Det första kapitlet i hennes bitvis brutala berättelse, som precis getts ut i bokform (”Stina om Stina och konsten att intervjua”, Atlas förlag), heter till och med ”Den missförstådda”.
Redan de tre första meningarna rymmer så mycket längtan efter att bli sedd att de – så enkla de är – dock svårligen kan missförstås.
Stina skriver: ”Min tre år äldre syster Maja önskade sig en söt lillasyster med ljust lockigt hår. Min pappa ville ha en son som han skulle spela schack med. Vad min mamma önskade vet jag inte, jag vet bara att graviditeten var en mardröm.”
De fick Stina. En ”flintskallig unge med trubbnos”.
– Ja, jag kände mig fel redan från början, och det gör jag fortfarande. Men nu har jag accepterat den jag är och hur jag fungerar.
”Fel”, hur kan en person som beundrats och älskats så hårt av sin tv-publik uppleva sig som ”fel” när de flesta betraktare av henne känt att hon är autentisk och helt rätt?
Svaret är långt ifrån givet, kanske låter det sig inte heller redogöras för i dess komplicerade helhet. Den korta versionen blir därför att Stina Dabrowski, hur självklar och avslappnad hon åtminstone för det mesta tett sig i rutan, inte ”passat in”:
– Jag har aldrig varit på en arbetsplats där jag har fungerat. Jag har svårt för att anpassa mig, blir osvikligt osams med de högsta cheferna. Jag fungerar bäst när jag får göra min egen grej, på mitt sätt. Kanske har jag inte tillräckligt utsatt mig för att jobba med andra eftersom jag också sett till att jag för det mesta fått styra mig själv.
Och nu – när Stina tar stora kliv in i en skog norr om Stockholm tillsammans med sin nästan ständige följeslagare, den portugisiske vattenhunden Curry, en sexårig tik, – så sker nästan allt på hennes egna villkor.
– Jag tänker ofta på en sak Ulf Lundell sa till mig när jag intervjuade honom när han skulle fylla 50. Han sa att det liv som skulle komma var ”the after life”. För mig känns det som om jag just nu lever ”the bonus life”.
– Det är ett liv jag inte hade vågat hoppas på att få leva. Jag är så lyckligt lottad som är frisk. Jag inser att dagarna är räknade och jag passar på att njuta av det helt utan att stressa. Jag har aldrig tålt stress särskilt bra, alltid tyckt intensivt illa om att ha för mycket att göra.
Och handen på hjärtat: är inte livet i sig ett heltidsjobb – inte minst för dem som valt eller tvingats välja att gå omvägar?
Det har Stina. När hon under det ett år långa arbetet med boken på allvar fått syn på sina första 20 år i livet, är det med sorg hon ser tillbaka:
– Vilket självförakt jag har känt, det är skrämmande, säger hon.
Därför var det också plågsamt att skriva, att metodiskt gå igenom det som skavt.
Från början var det inte ens tänkt att det skulle bli en personlig bok om Stina, utan en handbok i konsten att intervjua, något som förväntas av en professor på den relativt nyinrättade Stockholms dramatiska högskola (en sammanslagning mellan Dramatiska institutet och Teaterhögskolan).
Men när förlaget fick manus ville de ha mer av Stina, något som hon funderade länge över innan hon gick med på.
– Ska man skriva självbiografiskt kan man inte frisera. Först skrev jag helt ocensurerat och tänkte att det kanske kunde vara värdefullt för barnen och barnbarnen att läsa någon gång. Sedan insåg jag att mina personliga erfarenheter har betytt mer för mitt sätt att arbeta än vad jag tidigare förstått.
Hur då?
– Det jag gått igenom har gjort mig till en orädd människa. Någonstans vet jag att det som är botten i mig ofta också är botten i andra, att det finns smärtpunkter där man kan möta andra om man bara vågar.
– Det har också gjort mig väldigt nyfiken på hur andra människor har haft det och vad som präglat dem. Den nyfikenheten är en förutsättning för ett intressant möte, säger Stina.
Så av handboken blev det alltså också en bok om livet när det är som svårast.
Förutom att det ska ses som en förklaring till Stinas förmåga att utan manér få såväl nationella som internationella fixstjärnor att berätta saker de aldrig tidigare sagt, så ser hon det som en viktig pedagogisk uppgift att berätta om sitt liv:
– Jag är långt ifrån den enda unga människa som har mått dåligt, långt ifrån den enda som varit så destruktiv och olycklig. Jag vill visa att det går att bli en glad gammal kärring ändå, att det finns hopp, att det går att få nåd och tröst.
Curry virvlar runt i skogen utan koppel. Likt många andra hundägare är Stina ändlöst fascinerad av det som den trofasta familjemedlemmen gett henne.
– Hon gör att jag aldrig kan glömma vad livet egentligen handlar om. Hon påminner mig om vikten av rutiner, att äta, sova, röra på sig. Hon ser mig och jag ser henne, villkorslöst. Vi spelar inga spel.
Kanske är det också lite sådan matte, sådan hund. Curry är felpälsad, har massor av lång päls där den skulle ha varit krusig. Hon är lekfull och busig – och hon bryr sig inte särskilt mycket om några andra än den närmaste familjen – precis som Stina själv, som vårdar närheten till dem med stor ömhet.
Det är långt ifrån den känsla hon själv växte upp med på 50-talet.
Hemma hos familjen Lundberg, som först bodde i en tvåa i Traneberg och sedan i en större lägenhet i Hässelby strand i Stockholm, var det kallt, dött och nästan alltid nedsläckt.
Pappa Arne och mamma Märta, båda gymnasielärare, var djupt olyckliga med varandra och i sin bok funderar Stina över om det berodde på att Arne tidigare övertalat Märta om att genomgå en illegal abort, något som höll på att kosta Märta livet. Var det bara skuldkänslorna som fick Arne att gifta sig med Märta?
Mammans depressioner och pappans ständiga huvudvärk och deras gemensamma oförmåga att visa varandra kärlek och förmedla detsamma till barnen grävde djupa diken i Stinas inre. Hon var pappas flicka, men blev aldrig sedd av honom. Hon var uppstudsig och fräck, hela hon vrålade av längtan efter kontakt, men ingen hörde.
– Jag såg ändå upp till pappa, ville ha hans godkännande. Han var intellektuell och intelligent, men hemma utstrålade han en obehaglig auktoritet som tillintetgjorde dem som fanns i hans omgivning, säger hon.
Sin egensinnighet har hon dock full koll på, redan som ung. Så klart var hon duktig flicka, men hon var också oberäknelig och gränslös, hon drog sig inte från att stjäla pengar ur pappas kavajficka eller från att daska fröken i rumpan inför allas ögon.
Men under huden var hon rädd, rodnade så fort någon såg på henne, och sög på tummen tills hon var tretton. När hon fick följa med pappa på en klassresa till Norge fick hon plötsligt syn på en annan sida av den man som hemma bara mådde dåligt. I mötet med sina elever var han glad och inspirerande.
Kanske gjorde den insikten att hans svek kändes ännu svårare, känslan av att inte duga ännu starkare. I boken lyfter Stina fram ett ögonblick som borrat sig in i henne som en sorgpil:
När hon stolt visar upp en uppsats hon fått femma på läser pappan snabbt igenom den och säger att av honom hade hon bara fått en tvåa.
– Jag ville prestera för pappa, men ingenting var gott nog. När jag fick mitt första tv-jobb tyckte han bara att det var blaha, ingenting att ha.
Kanske inte så konstigt; för ”Nöjesmaskinen”, som gjorde Stina till hela Sveriges Stina, var SVT:s första satsning på lite mer skruvad men intelligent fredagsunderhållning. Det var långt ifrån ”seriöst” i hennes pappas värld och att han då skulle uppskatta det nya lite ”fräckare” sättet att roa folket var otänkbart.
Stina värvades till tv från Dagens Eko för att tillsammans med Sven Melander utgöra radarparet som styrde programmet. Det ställdes oväntade frågor till de gästande artisterna, det dansades ballongdans och ett återkommande inslag som stack ut var pingvinerna (som i själva verket var en reklamfilm för japanskt öl).
Men underhållning var inte pappa Arnes grej. Han brydde sig inte om att hans dotter faktiskt var med och skrev tv-historia redan i sin tv-debut.
– Fan, fräser Stina plötsligt och gör ett litet oväntat språng till en helt annan diskussion:
– Alla dessa jävla pappaböcker som hyllar varenda pappa så fort de gått en sväng runt kvarteret med sina avkommor. De kommer undan med allt, hyllas för det minsta lilla, det är så fruktansvärt provocerande att det fortfarande är så...
För sorgpilen sitter kvar, är svår att lirka bort. Kanske beror det på insikten om att hennes föräldrar förmodligen aldrig förstod hur dåligt Stina till slut mådde när hon som tonåring gav sig ut i livet.
Hon var bara 15 när hon tillbringade en sommar på en bondgård på Irland tillsammans med en vän. Tanken var att de skulle lära sig engelska. När de två unga tjejerna skulle återvända hem sålde de sina tågbiljetter och valde att lifta söderut i stället.
Det slutade med att Stina blev utsatt för en våldtäkt av en man som först plockat upp de två tonåringarna, sedan erbjöd dem att sova i hans hus i Frankrike. Kompisen fick ett rum på övervåningen, Stina ett rum i källaren. Han tvingade sig på henne efter att hon krupit till sängs, hon slogs och skrek för allt hon var värd, men förlorade förnedrad kampen.
Hon bröt ihop, men väl hemma i Sverige igen ville hon slå tillbaka mot den man som gjorde henne så illa.
När hon bad om hjälp med att polisanmäla mannen hos mödravårdscentralen kom nästa smäll: hon fick inget stöd, i stället fick hon veta att hon hade sig själv att skylla. Trots att hon hade mannens identitet och kraft att säga ifrån blev hon sviken – igen.
– Skammen satt djupt och länge, jag vet precis vad känslan av utsatthet betyder. Men jag skäms inte längre. Det är så många kvinnor som utsätts för våld och sexuella övergrepp och jag tror att det enda sättet att åtminstone försöka göra någonting åt det, det är att berätta och berätta igen, säger Stina om syftet med att i boken så öppet beskriva det hon var med om.
Märkt av händelsen hårdnade huden på Stina. Hon förbjöd sina föräldrar att komma till sin studentexamen och efter denna gav hon sig i väg på en resa genom Europa.
Första målet var Irland. Hon jobbade på restaurang, men hamnade till slut i London som au-pair. Hon hängde med en kille som visade henne allt han kunde om hasch och LSD, en fruktansvärd snedtripp fick henne att försöka hoppa ut genom ett fönster, men hon blev fasthållen av sitt sällskap.
– Droger förgör. Jag är övertygad om att inga lyckliga människor tar droger. De är en kompensation för att man inte står ut med livet, ett destruktivt sätt att självmedicinera. Jag blev psykiskt helt beroende av dem och det höll verkligen på att ta en vändning med förskräckelse.
Hon kom hem till Stockholm igen precis i skarven mellan 60- och 70-tal. Hon beskriver att hennes känsla av rotlöshet var bottenlös. Hon gjorde ett allvarligt självmordförsök – låste in sig på sitt rum med en hel burk sömnpiller och en flaska whisky.
Efter två dygn vaknade hon på en låst avdelning på S:t Görans sjukhus. Hennes föräldrar hade brutit upp dörren till hennes rum, hittat henne medvetslös och nerspydd.
I nästan två månader ”vårdades” hon på en låst avdelning på psyket.
– Jag minns att jag tänkte: om jag dör nu eller sen, det spelar ingen roll. Allt jag har gjort då blir till ingenting, alla pinsamheter försvinner. Ska jag fortsätta leva kan jag alltså lika gärna leva fullt ut och inte vara rädd för någonting.
När Stina betraktas som frisk får hon jobb som telefonist på ett hotell. En kväll träffar hon Henry på Tennstopet. Han blir hennes räddning – och pappa till hennes två första barn, Moa och Ivan.
– Jag hade inte haft någon längtan efter barn, var egentligen inte särskilt förtjust i barn. Men en av de terapeuter jag träffade i samband med att jag fick hjälp på S:t Göran uppmanade mig att bejaka min kvinnliga sida. Han gjorde väldigt starkt intryck på mig.
För Stina blev barnens ankomst den mest omvälvande upplevelse hon varit med om.
Plötsligt dög hon utan att prestera, plötsligt hade hon en helt naturlig roll och funktion och hennes kärlek till livet hann knappt börja gro innan den exploderade. Hennes upplevelse av att bli mamma gjorde henne till ”superbiologist”:
– För mig var det extremt tydligt att moderskapet sitter i generna, det är en urkraft som jag gav mig hän åt. Jag säger inte att mina barn haft det lätt, de vet allt om min nyckfulla oförutsägbarhet. Men jag är väldigt mammig av mig, det har påverkat min roll som mormor och farmor, jag försöker bry mig, vill se dem som är små och som växer upp.
Barnen kom samtidigt som Stina börjat på journalisthögskolan. Det gjorde att utbildningen tog fyra i stället för två år, och det gjorde också att när hon väl var färdig kände hon sig lite som ett frågetecken – fanns det över huvud taget några framtidsutsikter som journalist?
Men det var inte det tuffaste hon hade att hantera. Det blev i stället det faktum att hon och Henry separerade. Hon var 26 år och hade två små barn, 3 och 1,5 år gamla.
– Jag minns skilsmässan med fasa. Barnen var rasande på mig, Henry också. Det var väldigt mycket mina behov som styrde. Jag stod inte ut med varannanveckaslivet och det slutade med att barnen mest bodde hos mig. Och jag ville jobba halvtid för att kunna vara med dem så mycket som möjligt. Jag levde oerhört knapert, långt under existensminimum.
Relationen till Henry blev små småningom bättre, men Stinas första två barn slutade aldrig att fråga efter pappa.
– Jag har svårt för den ytliga bilden av lyckliga skilsmässor. Det är oerhört svårt och det gör i ont i mig när jag tänker på hur många som dras in och påverkas.
Drygt tio år senare gick hon igenom ännu en skilsmässa, den från livs- och arbetskamraten Kjell Dabrowski, som hon har tvillingarna Ewa och Sigge, i dag 24 år gamla, med.
– Jag stod inte ut med att alltid vara den som tjatade, styrde upp, satte gränser. Det kändes som om allt ansvar låg på mig för att få logistiken att fungera. Ja, det var en rad av den ganska klassiska typen av skäl som ledde till att vi separerade.
Men tio år senare gifte de om sig hemma i villan i Stocksund, med alla barn och barnbarn omkring sig.
Då kunde Stina blicka tillbaka på en karriär som efter utbildningen började på en personaltidning och som gick via Dagens Eko till alla de stora tv-kanalerna där Stina snabbt blev ett ”varumärke”– ett ord som hon tycker instinktivt illa om.
Raden av namnkunniga personer hon intervjuat (och fått att hoppa!) är, även ur ett internationellt perspektiv lång – och både i sin tidigare bok ”Stinas möten” och i den nya berättar hon generöst om sina både lyckade och mindre lyckade insatser.
– Jag har lyckats många gånger, men misslyckats minst lika ofta – ibland i direktsändning. Det sätter spår, jag har aldrig tänkt på mig själv som en intervjuare med stjärnstatus, jag har svårt att se mig själv som ”bra”, jag har ju ”bara” intervjuat namnkunniga personer...
De kanske sista jobben Stina gjorde för tv trivdes hon inte alls med. Hon satt i sminket och tänkte att hon inte ville vara med. Hon upplevde att hennes tid var ute, hon hoppade av programledarrollen i ”Debatt” 2008 och kunde inte fatta varför inte SVT längre ville att hon skulle göra längre intervjuer med intressanta personer.
– Jag tappade fotfästet under en period i slutet på 2000-talet. Nu kan jag inte förstå det, men det var nog den typ av kris alla förr eller senare går igenom, den som handlar om att man plötsligt inte är efterfrågad längre.
Nu är det inte så längre. Hemma i Stocksund är hon behövd och älskad av sin man, sina barn och barnbarn. Och av Curry förstås.
Och på Stockholms dramatiska högskola suger de tio blivande tv-producenterna i sig av hennes erfarenheter och hon älskar sitt jobb som professor, eller ”klassföreståndare” som hon hellre vill kalla sig.
Till sina studenter säger hon, med sin karaktäristiska blandning av värme och djupaste allvar:
– Lika bra ni vänjer er vid djungelns lag. Det kan vara riktigt tufft där ute.