Pernilla har alltid haft en utstakad livslinje i bakhuvudet, ett schema över vad hon vill hinna med och när det ska ske. Skärgården tänkte hon flytta ut i först som vithårig gumma. Men så skedde något som låg helt utanför mänsklig kontroll.
Det var på en kärlekssemester i Thailand. Pernilla och hennes nyfunna pojkvän, legendariske Backyard Babiesgitarristen Andreas Dregen, hade vikt en månad åt varandra i solen. Andra dagen gick de ned för att utforska stranden i Karon.
– Dregen ville fortsätta till en vik längre bort eftersom det var så många svenskar som kände igen honom och började skrika, berättar Pernilla.
Glädjeskuttande mellan hav och land följde de strandlinjen när allt vatten plötsligt drogs undan. Runt deras fötter låg fiskar och kippade efter andan. Pernilla och Dregen förstod ingenting.
– Vi stod där som Piff och Puff och diskuterade varför fiskarna inte hade hunnit ut med ebben; de måste ju vara vana vid tidvattnets variationer sedan årtusenden?
Båda är passionerade fiskare, så Pernilla lyfte upp en stor skimrande fisk och sprang ut till vattnet med den. Dregen och hon räddade fortfarande fiskar när skummet kom.
– Vi åkte med och tyckte att det var jättekul. Först när vi passerade strandlinjen och bara fortsatte fattade vi att något var fel.
Tsunamin bar det nyförälskade paret i djävulsfart upp över land. De forsade förbi ett hotell där fönsterrutorna krossades av de framvällande vattenmassorna, och gästerna föll ut ur sina rum.
Några minnesklipp senare sprang de på en cykelväg medan vattnet rusade fram på sidorna om dem i två djupa kloaksystem. De flydde för livet i över en kilometer. För att inte förlora varandra knöt de samman varandras handleder med ett band.
Länge efteråt kämpade Pernilla med skulden. För att hon klarade sig när så många andra inte gjorde det. För att hon inte släppte Dregens hand och började rädda kvinnor och barn.
– Jag blev rädd för mig själv. Den iskalla överlevnadsinstinkt som jag drabbades av stämde inte med bilden jag hade av mig själv, säger hon.
När svenska staten började evakuera turister tackade Pernilla och Dregen nej till en plats ombord på UD-planen. De stannade kvar för att bearbeta det inträffade tillsammans med den thailändska befolkningen.
– Det var den månaden som jag bestämde hur resten av mitt liv skulle se ut, säger Pernilla.
Tsunamin ruckade Pernillas tidplan lika effektivt som den förflyttade hotellkomplex. Det var inte längre viktigt vad andra tyckte. Före flodvågen skulle Pernilla aldrig ha vågat försöket att flytta ut på en ö med en ny kärlek. Det hade varit ett oerhört nederlag om det inte funkade. Vad skulle alla säga? De betänkligheterna försvann helt och hållet efter vågen.
– Nu är det slutkompromissat för man vet aldrig när man ska dö nästa gång, säger Pernilla.
Alltså köpte hon och Dregen sitt skärgårdshus när de var 30 i stället för 65. Ingen av dem hade bott ihop med någon i vuxen ålder. Bägge kämpade med fysiskt påtagliga reaktioner på tsunamin. Tårarna rullade hur som helst och Pernilla spydde rakt ut. Vännerna slog vad om hur länge det skulle dröja tills huset var till salu igen.
Sex år senare bor de kvar, ”två desperados” i Taubelandet norr om Nämdöfjärden: en änglalockig jazz- och popsångerska och en piercad kajalrockare med gemensam katt och krånglande mulltoa. Förra sommaren gifte de sig.
En kvällstidning erbjöd 75.000 kronor för bröllopsbilderna, men paret tackade nej och gav bort rättigheterna till Situation Stockholm. De hemlösas tidning sägs ha tjänat långt över 100.000 kronor på fotografierna där Pernilla, i en axelbandslös ballerinaklänning, brudmejkad och med vita rosor i håret, pussar sin lika vitklädde, svartsminkade make.
”Om du ger din sorg till mig så kan jag bära den åt dig tills du orkar se två desperados som alltid ville mer”, sjunger hon kärleksfullt i Melodifestivalsbidraget som hon tävlar med i andra chansen i Sundsvall nu på lördag, den 5 mars.
Skör och stentuff i samma sekund. Som liten hade hon svårt att sitta still och slogs jämt med pojkarna. Lågstadiefröken lät henne springa två varv i kapprummet när lektionerna blev för långa. När hon gick ur gymnasiet sade läraren att hon hade ”brännässlor i skorna och myror i brallorna”.
– Jag har aldrig riktigt passat in, säger Pernilla själv.
Hon föddes på Södersjukhuset i Stockholm, men flyttade tidigt till Skåne, först till Hässleholm och sedan till Kristianstad. Föräldrarna var musiker.
Pappa Kent stavade Andersson ”Anderzohn” och var medlem i Swede singers, som hade slagit igenom i Hylands hörna och varit förband till Beach Boys. Mamma Siw Gunsnér var sångerska med en svensktoppssingel i bagaget. Hon hade turnerat med Putte Wickman och uppträtt på en grönländsk Natobas.
Det var många partyn hemma hos Anderzohns. Pernilla har starka minnen från perioder då sportbilar och turnébussar trängdes på garageinfarten i medelklassområdet där de bodde. Någon spelade flygel och resten frossade på kräftor och champagne.
Mamma flöt omkring i underbara kreationer och det hände att pappa sprang ut naken i villaträdgården och spelade trombon. Andra perioder under uppväxten var bilarna och flygeln borta. Pengarna hade tagit slut och festerna ersatts av bråk.
Vardagen trängde sig på, men Anderzohns motade konsekvent bort den. I familjerepertoaren ingick ett antal lekar som föräldrarna tog till när det blev för tråkigt, som att kasta tårta på varandra eller göra ”kulsprutan”.
– Mamma fyllde munnen med emsertabletter som hon sprutade ut när man tryckte på henne. Det var ju väldigt roligt, men när man gjorde likadant hemma hos kompisar trampade man helt i klaveret. Jag älskar mina föräldrar till döds, men jag fattade tidigt att här finns inget att hålla sig i, säger Pernilla.
När Pernilla var tolv och hennes lillebror Anders var nio skildes föräldrarna och syskonen separerades. Pernilla tror inte att de tänkte sig för, de delade på möblerna och så delade de på barnen, men för henne och brodern blev det en stor sorg i livet.
– Jag bodde med pappa, och Anders med mamma. Det gick många år utan att vi hade någon riktig kontakt, säger Pernilla.
Tiden efter skilsmässan får vi bara glimtar av. En ny kvinna dök upp i Kents liv och en ny man i Siws. Pernilla klarade sig själv. Farmor hummerfiskaren kom resande från västkusten och lärde barnbarnet städa och laga mat.
I tre år kämpade Pernilla på, plikttroget och ansvarsfullt. Sedan revolterade hon. Kastade sig gränslöst in i saker. Ibland gick det snett och sorgligt, andra gånger blev det ganska kul, som när hon hoppade in som slagverkare i Skurups symfoniorkester i stället för en kille som hon var förtjust i.
– Vi spelade Mendelssohns bröllopsmarsch. Jag hade ju hört låten och kunde hänga med de fyra första takterna, men jag kunde varken spela trummor eller läsa noter, så sedan var jag lost. Jag improviserade och mörkade mig igenom det, skrattar hon.
Hennes karaktäristiska glugg blir synlig. Pernilla föddes med läppbandet mellan framtänderna, men när tandläkaren ville operera och prova ut tandställning sade pappa Kent nej.
– Hade du inte haft den där konstiga gluggen mellan tänderna hade du varit skitsnygg, sade kompisarna i skolan.
– Du ska inte ha någon tandställning. Om du har det kommer du att se precis likadan ut som alla andra, sade pappa Kent.
Hans dotter led, men när hon kom upp till Stockholm tyckte folk att gluggen var fin. Pernillas största hit ”Johnny Cash & Nina P” har över 275.000 visningar på Youtube, och kommentarerna under visar hur fascinerade tittarna blir av luckan mellan hennes framtänder.
– Det måste finnas något som skaver lite, och det är det som skaver på mig, konstaterar Pernilla.
Hon torkar bort några marängsmulor från matbordet hemma på ön, dit vi har fått komma mot löfte om att inte försöka fotografera Dregen, och för första gången under intervjun ger sig maken till känna.
– Jag älskar din glugg, hojtar han från rummet bredvid.
Hans fru ler stort och tar fram sin klarröda gitarr, den som tre miljoner tittare har sett henne spela på på Melodifestivalscenen. Tänker att det är tur att hon väntade så länge i livet innan hon gav sig in i schlagersnurren.
– Jag hade aldrig kunnat hantera detta om jag hade varit 24. Jag hade gått ut på krogen och fått för mig att jag var någon jättestor stjärna.
Före 30 körde Pernilla bara på. Hon började försörja sig som musiker samma år som hon blev myndig och jobbade sedan stenhårt i ett decennium utan att veta varför.
Turnerade med Thomas Di Leva, skrev låtar, arrangerade, mixade och spelade in soloalbum. Drev sig själv stenhårt för att komma fram. Så fick hon ett prestigejobb, hon skulle producera en platta med jazzsångaren Svante Thuresson.
– På den tiden hade inga kvinnor producerat någonting i Sverige, framför allt inte på de stora skivbolagen, som drevs av män. Jag var peppad och livrädd. ”Om det här går åt helvete kommer ingen annan tjej att få göra något”, tänkte jag. Det kändes som att jag höll i en kollektiv, kvinnlig framtid.
Alltså började hon pressa kroppen. Ställde äggklockan på artonminutersintervaller när hon lade sig, sedan upp igen, och så kaffe. Bara kaffe. Arbetade i studion hela dagarna, skrev låtar på nätterna, sökte andrum på krogen och limmade ihop sitt skeva livspussel med sömntabletter och valium.
– Jag ville så gärna att det skulle bli bra, förklarar hon.
Hon var 27 år, 1,70 lång och vägde 53 kilo. Det strålade ut i vänsterarmen och vimlade framför ögonen. Då kom pappa Kent. Han satte henne i bilen och körde ut henne på landet. Han lagade mat och sade åt henne att äta. Hon slutade med alla piller och sprang rakt ut i skogen tills det inte längre kändes som om hon skulle explodera inifrån. Hjärtat hade kommit i otakt.
Numera rättar Pernilla sig efter syrsornas rytm i rhododendronbusken utanför studiorummet på skärgårdsön och efter katten Gråbens oberörda spinnande från fönsterbrädet och det stilla snöfallet på andra sidan glasrutan.
Hon slår ett första ackord. Lägger ifrån sig gitarren, hoppar i flytoverallen och ger sig ut och pimplar. Dricker lite kokkaffe på isen.