Hur skulle du beskriva din röst?

– Hes, mörk. Och dynamisk. ­Vilket i radiosammanhang tyvärr betyder att det kan dista ibland när jag kommer upp för högt. Jag trotsar egentligen de flesta radioregler för hur en röst ska vara, vilket är att den inte ska var särskilt dynamisk. Man ska aldrig skrika till, men jag har under mina fem år i radio aldrig lyckats lära mig det.

Hur viktig är rösten i radio?

– Traditionellt brukar man säga att man måste börja med en bra röst. Men jag tror att det bara är näst viktigast efter en personlig röst. Det du säger och ditt uttryck och programledarens personlighet kommer före tonen. Ingen av mina kolleger har fått sitt jobb för att rösten har varit bra, det har handlat om att de har bra saker att säga och en personlighet.

Hur gör du för att hålla masken när det krävs?

– Jag har inget särskilt knep, jag har disciplin. Mitt huvud kan ­konstatera att något är väldigt roligt just nu, men jag lyckas hålla masken för att det är vad situationen kräver. Man är djävligt mån om vad som kommer ut i sändningen.

Har det hänt att du tappat tråden i direktsändning?

– Ja, ja, det händer, men det är inte särskilt vanligt. Men man hittar tillbaka, det är en pinsam grej, men det händer nästan alla.

Vilket är ditt bästa ögonblick hittills i etern?

– Det måste vara min andra intervju någonsin i radio. Jag pratade med Timbuktu om dödsångest, om att vara skilsmässobarn och hans första barndomsminne, vilket var att han grät. I april blir det fem år sedan jag gjorde den intervjun.

Vems röst lyssnar du själv gärna på i radio?

– Jag måste säga Mats Nileskär (legendarisk programeldare för ”P3 Soul”, reds anm). Motiveringen är ett personligt uttryck och en enorm tydlighet. Det finns ingen annan som låter som han gör. Det bästa sättet att bli ihågkommen i radio är att jobba på ett personligt uttryck, som han har gjort. Folk kanske inte kommer ihåg vad du har gjort för program eller vad du har sagt, men de kan härma din röst. En personlig röst ger dig den definitiva livslängden i folks medvetande.