”Bottenlös, rotlös, föräldralös, en riktig liten skit.” Orden är hennes egna. Skrivna i boken ”I skuggan av värmen”. Lotta Thells självbiografiska roman som nu har blivit film med samma namn. Den handlar om Lotta, 24-åriga Eva, Securitasvakten som gick på heroin i tio år. Som injicerade på kontoret och patrullerade bland langarna som hon själv handlade av på fritiden.'
- Jag var livrädd att jag skulle träffa en pundarpolare i tjänsten. Någon som skulle känna igen mig och avslöja min hemlighet, säger Lotta medan hästen Hanna ryktas med stadig hand.
Här och nu, i stallet hemma på gården utanför Mariefred, känns kanylerna och Plattan fjärran.
Men på den tiden var heroinet Lottas livlina. Det enda som hjälpte henne att stå ut med känslorna av skuld och ångest som hon burit på sedan barnsben. Skulden över föräldrarnas tidiga död. Ångesten över att aldrig räcka till. Heroinet dämpade minnena från det förflutna.
- Egentligen ville jag vara som alla andra. Leva ett ”normalt” liv. Men jag behövde heroinet för att orka med.
Ett dubbelliv med livet som insats. Så levde Lotta. I en tillvaro med överdoser och lögner som vardag. Där hon höll människor på avstånd i rädsla för att avslöjas. Allt för att upprätthålla bilden av att hon var ”normal”.
-I jobbet såg jag till att åka på utryckningar där jag fick vara ensam. Så att jag snabbt kunde ta en sil om jag behövde. Ibland fick jag abstinens under ett arbetspass. Jag hade plastpåsar i tjänstebilen i fall jag skulle kräkas.
Knarket tog Lotta som efter ett schema. Tände på i jobbet och av på fritiden. Arbetade i rus och skakade i feberfrossa när hon var ledig. Att hon regelbundet valde att genomlida den smärtfyllda abstinensen hade främst ekonomiska skäl.
- I grund och botten har jag alltid varit en disciplinerad person. Till och med som heroinist upprätthöll jag en slags kontroll. Någonstans vägrade jag att gå ner mig helt. Inom mig hade jag en vision om att allt skulle bli bra en dag.
Minnena från uppväxten är av lika dubbel natur som livet Lotta levde som missbrukare. Barndomshemmet beskriver hon som intellektuellt. Fyllt av böcker och intelligenta diskussioner. Och av depressioner, droger och självmordsförsök. Hon berättar om en alkoholiserad pappa och en tablettmissbrukande, och ständigt sängliggande, mamma. Bägge två går bort innan Lotta ens blivit tonåring.
- Pappa drunknade och mamma lyckades ta livet av sig till slut. Jag sörjde dem, men kände samtidigt en viss lättnad. De kunde aldrig ta hand om mig på rätt sätt.
Efter föräldrarnas död blir Lotta ett fall för socialen. Placeras i fosterhem efter fosterhem. Oftast betraktas hon som en arbetskraft snarare än en familjemedlem.
- Jag var nästan aldrig i skolan, utan jobbade hemma hos familjerna i stället. Var säkert lite stökig, men arbeta hårt kunde jag!
Lottas tillflyktsort blir stallet. Det är bara bland hästarna hon känner sig trygg. Och när hon tar droger. Hon är fjorton när hon injicerar heroin för första gången. Efter första fixen är hon fast.
- Heroinet gav mig ro. En ro som jag aldrig hade upplevt tidigare.
Som femtonåring hamnar Lotta på ett behandlingshem i Norrland. Men de fyra åren där stjälper snarare än hjälper. Lotta säger att behandlingen gick ut på att blicka framåt. Någon tid att bearbeta det förflutna gavs aldrig.
-Allt gjordes i grupp. Utrymme för egna aktiviteter och eget tänkande fanns inte. Jag förbjöds till och med att hålla på med hästar.
När Lotta är arton är hon inte samhällets angelägenhet längre. Hon får klara sig själv. Men tiden på behandlingshemmet, säger hon, har ”avidentifierat” henne. Hon känner sig vilsen. Efter två år är hon fast i missbruket igen.
- Jag hade varken familj eller gamla vänner som kollade mig. Och med nya människor talade jag aldrig om min bakgrund. Lika lite som andra visste vem jag var, visste jag själv vem jag var.
Det är under den här tiden Lotta börjar arbetet som säkerhetsvakt. Yrket söker hon främst för att det ger henne möjlighet att vara tillsammans med sin hund på arbetstid. Men även i självbevarelsedrift. Med ett sådant arbete, tänker hon, kan hon kanske hålla sig borta från knarket. Men där har hon fel. Rollen som väktare och heroinist går uppenbarligen att kombinera.
- Jag tvingades ta blodprov när jag sökte tjänsten. Det gav utslag att jag hade tagit något. Jag ljög och sa att det var smärtstillande. Och de gick på det.
I filmen är det kärleken som räddar huvudpersonen Eva. Hon förälskar sig i en polis som hjälper henne att bli ren. Så var det på riktigt också. Fast verklighetens väg var längre och mer komplicerad än den på vita duken.
- Min man visste om mitt missbruk under flera år. Men han ville liksom inte se det. Dessutom var jag lättare att ha att göra med när jag gick på droger. Utan heroinet var jag ett vrak.
Efter otaliga överdoser, vissa så svåra att Lotta flera gånger svävat mellan liv och död, och flera misslyckade försök till avtändning, är Lotta drogfri sedan tio år. Till viss del tack vare samtalsterapi, men framför allt, tack vare metadonet.
- Jag skulle aldrig vara ren utan metadonet. Jag tar det varje dag, säger hon allvarligt.
I dag känns bilden av den påtända säkerhetsvakten lika paradoxal och avlägsen som bilden av Lotta som missbrukare. Mamman, författaren och djurälskaren Lotta. Boende bland hästar, hundar och katter på en idyllisk gård i skogen.
- Ända sedan jag var liten stalltjej har det här varit min dröm. En dröm som fanns med mig under de svåraste åren. Då var den en skugga av livet jag levde då. Nu är det förflutna en skugga av livet jag lever nu.