På rinken i idrottsanläggningen MHC Ice Centre halkar två fotografer omkring och försöker föreviga en liten rödkindad kille som far runt som en bålgeting på isen.
Ett tjogtal puckar ligger i mittcirkeln. Grabben med Portland Junior Pirates tröja nummer 97 rafsar metodiskt åt sig gummitrissa efter gummitrissa och sätter fart mot den tomma målburen. Skridskorna fräser mot isen, puckarna smällar mot sargen eller rasslar till i nätet. Och kamerorna klickar och klickar.
Att sätta pucken i öppet mål är inte så lätt som det låter. Inte för nioårige Oliver Wahlström. Han väljer nämligen den ”omöjliga” vägen – försöker i farten lirka upp pucken på klubbladet, snurra ett helt varv framför målet och sedan slunga in pucken i nätmaskorna.
Det var precis så Oliver gjorde för en vecka sedan, när han deltog i en straff-turnering för pojklagsspelare som ska visas på tv i periodpauserna till matcherna i den amerikanska proffsligan NHL.
Hans spektakulära straffmål blev snabbt en klickfest på Youtube och har visats i sportkanaler världen över – igen och igen och igen. NHL:s kanske största stjärna, ryssen Alexander Ovetjkin från Washington Capitals, blev så till sig att han spontant ringde upp lille Oliver och gratulerade till finten.
Ja, målet förvandlade Oliver från en lovande nioåring, tillräckligt bra för att spela med tre år äldre grabbar, till en global tv- och webbkändis.
Och uppståndelsen har inte lagt sig. Det är därför Oliver denna eftermiddag befinner sig i ishallen i Saco, en förstad till Portland i delstaten Maine på den amerikanska östkusten. Lektionerna vid Drown Road-skolan, där han går i tredje klass, slutade redan efter lunch. Nu ska Oliver Wahlström, nio år, möta pressen på hemmaplan.
Vi missade Sports Illustrated, men krockar med USA Hockey Magazine. De ska intervjua Oliver och plåta honom i aktion. Tidigare i veckan var han nere i New York med sin pappa och besökte flera av de stora tv-kanalerna som alla ville ha den lille killen med den känsliga klubbspetsen i intervjusoffan.
Pappa Joakim, som passande nog är föreståndare för idrottsanläggningen, övervakar dagens fotosession. Han skrinnar omkring på isen, matar fram puckar till sonen och uppmuntrar honom när de vidlyftiga straffvarianterna går snett. Mamma Penny, som följer det hela från andra sidan sargen, verkar lite roat oroad över uppståndelsen:
– Det är ju fantastiskt det Oliver har åstadkommit, men livet är ju inte bara hockey för honom. Det är ju läsning, matematik och geografi också.
Penny Wahlström, som är utbildad idrottslärare och född i Connecticut, pratar utmärkt svenska efter nästan nio år i Sverige. Penny och Joakim träffades på Maines universitet på 1980-talet dit han fått stipendium som lovande ishockeyspelare – fostrad bland AIK:s elitungdomar.
När studierna var klara följde Penny med Joakim till Sverige där han spelade fyra säsonger för division 1-laget Hanhals IF i Kungsbacka och jobbade i sportvaruhus.
Dottern Alexandra föddes i Sverige. Men strax efter, år 1999, bestämde sig familjen för att vända åter till USA. De hamnade i Portland där Oliver föddes i juni år 2000.
Kamerorna är nedmonterade och fotograferna är färdiga, men Oliver vill trycka in alla puckarna i målet igen, en efter en, på det mest ekvilibristiska vis.
– Nu får vi sluta Ollie, du ska ju träna med laget senare i eftermiddag, ropar Joakim.
Oliver står så småningom stilla på isen, för ovanlighetens skull. När den övermodiga skridskoåkningen och den bländande klubbtekniken är borta kommer nioåringen fram, en pilt som visserligen är stor för sin ålder men inte helt till freds med att prata med främmande medelålders journalister.
Men det går an någorlunda så länge samtalet handlar om hockey.
– Jag valde nummer 97 på tröjan för det hade också Jeremy Roenick (hockeyhjälte född i närbelägna Boston, som slutade förra säsongen), berättar Oliver Wahlström – på engelska, för hans svenska begränsas till några få ord. Visserligen har han dubbelt medborgarskap, men än så länge har han inte besökt pappas hemland Sverige.
– Fast mitt favoritlag i NHL är Detroit Red Wings, där spelar det många bra svenskar: (Henrik) Zetterberg, (Nicklas) Lidström, Tomas Holmström …
Vill du själv spela i Sverige?
– Tja, om jag inte lyckas i NHL kan jag tänka mig det.
Hur kom du på den där straffvarianten?
– Jag jobbar ganska mycket med klubban, inte bara i ishockey utan också i street hockey (landhockey) och lacrosse (en variant av landhockey som spelas med en håvliknande klubba). Och jag hade tränat mycket före.
Hur mycket då?
– Ja ... mycket. Flera månader, avgör Oliver som stod på isen första gången när han fyllt två och har spelat med puck och klubba sedan tre års ålder.
Bakom idrottsunderbarn brukar det stå stödjande föräldrar och så är det även i detta fall. Men pappa, 42-årige Joakim Wahlström, är noga med att inte framstå som alltför pådrivande. Debatten om ”hockeyfarsor” som kör för hårt med sina
barn finns också här i USA.
– Visst har min egen bakgrund betydelse för att han började med hockey, men jag vågar säga att drivet och passionen – och glädjen – kommer inifrån honom själv. Oliver har alltid varit aktiv och envis, och precis som han själv säger har han klubban med sig överallt, säger Joakim Wahlström.
Jay Pecora är ansvarig för klubbens ungdomshockey. Det var han som tog beslutet att låta Oliver spela med betydligt äldre killar.
– Det är ingen tvekan om att Oliver är en jättestor talang. Jag menar, det är ju inte bara att han kan göra konster med klubban. Han har ett spelfokus som man sällan ser hos så unga killar.
Hur bra kan han bli?
– Det är omöjligt att säga, det är så mycket som kan hända. Men han har goda förutsättningar att bli något stort.
Nog har veckans sanslösa medie-cirkus tagit ut sin rätt för Oliver. När han sitter i omklädningsrummet blinkar han trött och hänger en smula med huvudet.
– Det har ju varit exceptionellt de senaste dagarna, med alla förfrågningar och telefoner som ringer, säger Joakim Wahlström förklarande.
Nu har familjen skaffat en rådgivare som ska hjälpa till att sovra bland anbuden.
– Vi måste ju tänka framåt. Ska han satsa på collegeidrott exempelvis, då får han inte ta emot pengar eller annat som kan äventyra amatörstatusen.
Oliver Wahlström har satt sig i hallens cafeteria och halsar ur en vattenflaska. Nu ser han ut att ha morskat upp sig en smula. Han väntar på USA Hockey Magazines utsända som ska ställa kompletterande frågor. I förbifarten får Oliver skriva en autograf.
Han vet hur de stora grabbarna brukar signera. ”Oliver # 97” plitar han i blocket. Bokstäverna är runda, och kulspetsen har tryckt hårt i papperet.
Se straffmålet här.