– Men herregud, jag har levt med det så länge att jag inte tänker på det längre. Fast om jag ska gå på fest och vet att jag ska stå och mingla med folk som jag inte känner tänker jag mig verkligen för innan jag sätter på mig klackar. Annars vet jag att folk kommer att peka: ”Titta där står Eva Dahlgren, se vad lång hon är.”
– Samtidigt sitter det mycket i mig själv hur en kvinna ska vara. Vi ska i och för sig vara långa, men inte för långa, säger hon och skrattar.
Parallellt med att hon är ett av kändispressens hetaste byten jobbar hon stenhårt för att behålla sin integritet och privata sfär. Sommarhuset skaffade hon tillsammans med sin fru Efva Attling när de blev ett par för ett femtontal år sedan. Vi får bara åka dit om vi lovar att inte beskriva hur det ser ut.
– Mitt hem är min borg, säger hon med sin djupa röst som får alla övertalningsförsök att kännas överflödiga.
Mellan maj och september lämnar hon livet i innerstan och lägenheten på Mariaberget i Stockholm för att vistas här ute. En vanlig dag brukar hon sitta på bryggan, cykla till lanthandeln, göra en tur med den snabba båten eller dra en repa i ”Dolly”, en platinablond Cheva som hon döpt efter countrysångaren Dolly Parton. Hon har ett flak som kan vara användbart på landet.
– Har man en gång börjat köra amerikanska bilar kan man inte sluta. De är så guppiga och sköna på något vis, förklarar hon.
När hon trycker på fjärrkontrollen som öppnar porten till båtgaraget känns det nästan som att kliva in i en Bondfilm. Hon har ritat garaget själv men låtit en snickare bygga det. Anledningen var att hon inte orkade fälla upp kapellet varje gång hon använt den.
– Men nu vet jag att man måste täcka över den i alla fall eftersom spindlarna skiter så mycket. Så här ser alltså spindelskit ut, säger hon och skrapar med foten på den svartprickiga relingen.
Snabba båtar och bilar, kläderna och attityden – det är mycket rock’n’roll över Eva Dahlgren. Samtidigt är det lika mycket av hennes andra, mer stillsamma sida. När hon vistas på landet tycker hon att det är skönt att bara kunna gå ut på morgonen och följa årstiderna, ”se blommorna komma”.
Just det här året har det inte blivit så mycket skärgård utan snarare raka motsatsen. Förra året köpte Eva, tillsammans med sin fru Efva Attling som är smyckesdesigner, en lägenhet på Lower East Side i New York. Eva tyckte att hon hade blivit så pass gammal att det hade blivit dags att realisera sin gamla dröm om att ha ett eget fönster mot gatan, som hon kan öppna och stänga, som hon behagar.
Det händer faktiskt att Eva ställer sig i det öppna fönstret, tittar ut på myllret i den amerikanska världsmetropolen och tänker att hon kan göra allt det där i morgon i stället.
– Känslan av att jag kan gå ut och delta räcker för att jag ska känna mig trygg. Jag är en betraktare och har inte alls det där tempot och energin som finns där och som aldrig tar slut. I New York är jag väldigt mycket norrlänning. Men när jag hälsar på min pappa i Umeå är jag mera en New York-bo än en norrlänning.
I New York kan hon gå på gatorna utan att bli igenkänd med den där ”korven” på huvudet. Hon kan börja på noll och upplever inte att hon behöver riva ned någon uppfattning som folk har av henne för att bygga upp en ny.
– Just att möta och komma nära andra människor går snabbare om de inte har några förutfattade meningar om vem jag är.
I somras spelade hon in TV4-programmet ”Så mycket bättre” tillsammans med artisterna ”Timbuktu”, Laleh Pourkarim, ”E-type”, Tomas Ledin, Mikael Wiehe och Lena Philipsson. Under tio dygn jobbade de stenhårt med inspelningen på ett pensionat på södra Gotland. Varje artist har sin dag då de bestämmer vilka aktiviteter de ska ägna sig åt tillsammans. Dessutom ska de andra artisterna göra egna kreativa omtolkningar av hans eller hennes låtar.
De somnade inte förrän vid tretiden på natten och gick upp vid sju åtta på morgonen. Bristen på sömn gjorde att Eva blev ”medgörlig”.
– Som artist är man så van att anpassa sig och alltid gå upp och göra sitt bästa. Det finns inte på kartan att någon av oss som var där skulle göra något halvdant. Det går naturligtvis inte att jämföra, men i vår ytliga artistvärld kallade vi inspelningen för ”Guantánamo”.
På något underligt vis gjorde utmattningen att de blev mer sammansvetsade och gulliga mot varandra, berättar Eva Dahlgren, som kände flera av deltagarna sedan tidigare. Till exempel är hon gudmor till Tomas Ledins barn.
– Jag blev litet överraskad av Laleh som jag inte hade träffat tidigare. När hon sjunger blir man som förtrollad. Hon har ett alldeles eget musikuniversum känns det som.
När det var Evas dag blev hon glatt överraskad av att de andra gjort så genomarbetade tolkningar av hennes låtar.
– Annars är det inte så många som gör mina låtar faktiskt. Det beror nog på att de är så förknippade med min röst. Jag skriver ju inte för att göra en ”låt”. För mig har det alltid handlat om en stark känsla som jag har velat transformera.
Eftersom hon bor i New York när ”Så mycket bättre” har premiär är hon ”inte det minsta” orolig för hur hon ska framställas i medierna efter att programserien börjat rulla. Hon blev tillfrågad om hon ville medverka redan under programmets första säsong men tackade nej.
– Jag tyckte programidén var det värsta jag någonsin hört, att låsas in med sina kollegor och göra våld på varandras låtar, säger hon och skrattar. Men man är ju inte sämre än att man kan ändra sig.
Nu tycker hon att hon som musiker fick en nytändning av de andras musik efter att ha gjort så mycket annat under en lång period.
– Jag tänkte också att det var ett sätt för mig att få tala med min egen röst i tv efter att ha blivit beskriven av andra. Men det var kanske litet naivt tänkt dock – klippt och redigerad blir man ju ändå.
Ända sedan 1981 då Eva Dahlgren hittade sitt eget sound med ”För väntan”-plattan, har publiken förknippat hennes låtar med ett stort mått av allvar. Men hennes närmaste vänner beskriver henne tvärtom som vansinnigt humoristisk.
– Hon är en av de roligaste kompisar jag har, säger regissören Måns Herngren. Han beskriver hennes humor som drastisk och litet sarkastisk. De träffades redan på åttiotalet på Café Opera i Stockholm. Han var runt tjugo år och Eva kanske tjugofem.
– Jag minns att jag tyckte hon var skitgammal och cool när hon satt där omgiven av sina musikerkompisar.
De började umgås privat på allvar när han regisserade hennes monologföreställning ”Ingen är som jag”, som hon har framfört på Hotell Rival under våren och som ska återuppstå efter årsskiftet.
– Det är inte alldeles uppenbart när hon skämtar och jag var litet osäker till en början, säger Måns. Hon skrattar aldrig själv utan levererar sina skämt med ett fullständigt ”stoneface”. Man vet aldrig vad som ska komma bakom hörnet. Hon kan ta något väldigt hemskt och göra det vansinnigt roligt.
På scenen gör hon till exempel en ”ateistisk dans” där hon iklädd balettkjol dansar till en text om att Gud inte finns. Det blir roligt just för att hon är så gravallvarlig.
När jag talar med Efva Attling i telefon från New York instämmer hon och säger att ”Eva har en jätteskön humor”.
Och när jag går tillbaka till mina anteckningar inser jag att Eva har svarat på många av mina frågor med en humoristisk underton som jag inte har uppfattat i stunden.
– Min humor är mer verbal, mera Woody Allen än slapstick. Jag är född på sextiotalet, så jag tillhör den ironiska generationen, förklarar hon.
Vemod, allvar och massor av humor. New York-bo och norrlänning. Stora spelningar, tv-program och lantliv. Evas dubbla, och ibland motsägelsefulla sidor, gör att hon kan vara svår att greppa.
– Jag är litet förundrad själv över min exhibitionistiska sida och tycker den rimmar illa med resten av mig. Men jag skulle absolut inte vilja vara utan den. Den kräver en scen dock. I det privata får den nästan aldrig tala, säger Eva själv om dubbelheten.
Ett av Evas största och mest passionerade intressen är matlagning. Det grundlades när hon som barn satt hemma i köket och pratade med sina föräldrar medan hennes mamma gjorde i ordning middagen.
– Jag tror att det var så det gick till. Jag fick in den processen i kroppen på något sätt.
Samtalen med föräldrarna hemma i köket gav henne också en tro på sig själv och sitt eget omdöme, tror hon.
– Jag hade en bra barndom just för att vi pratade så mycket hemma. Mina föräldrar gav mig frihet under ansvar.
Evas föräldrar skilde sig när hon bara var ett år gammal. Hennes mamma gifte om sig och Eva fick en bonuspappa och en halvbror. När hon kom hem från skolan i andra ring på gymnasiet och berättade att hon skulle hoppa av skolan för att satsa på musiken, var hon orolig för att föräldrarna skulle bli upprörda.
– Men de frågade bara om jag hade tänkt igenom beslutet ordentligt. Och när jag hade berättat varför jag skulle sluta så tyckte de att det var okej. Jag har alltid känt att de litat på mig.
Under hela uppväxten flyttade hon runt en hel del. Först från Umeå till Nynäshamn vid ett års ålder. Några år senare till Vendelsö, Lund och tillbaka till Nynäshamn igen innan hon flyttade hemifrån och bosatte sig i Stockholm.
Hur har den här flyttkarusellen påverkat dig?
– Jag har nog fått en trygghet av den också. ”Where ever I lay my hat that’s my home”, som man brukar säga. Jag har ju fortsatt att turnera som vuxen och alltid befunnit mig på resa. Ändå har jag alltid känt att jag har en hemort. Nu har jag i och för sig bott på Södermalm sedan 1981.
Att hon hoppade av skolan berodde på ett skivkontrakt. Hennes karriär började med ”långt ljust flygigt fiolhår”, som hon själv uttrycker det. Men fiolen var ett instrument som aldrig tände stjärnorna hos Eva. Det var när hon började lyssna på Kate Bush, Bowie och Beatles som hon bestämde sig för att skippa fiolen och satsa på en rockigare karriär.
Hon ställde upp i en talangjakt på Södra teatern i Stockholm 1977. Det ledde till att hon fick vara med på tv i Sveriges magasin där hon framförde sin egen låt ”Blomman Bitterhet” med text av Karin Boye.
– Jag har fått dras med den där blyga, introverta tonåringen som jag var då i hela mitt liv, säger hon.
Efter framträdandet ringde skivbolagschefen Bruno Glenmark till tv-studion och det ledde till hennes första skivkontrakt.
Den första milstolpen som hon själv pekar ut i sin karriär är ”För väntan”-plattan som kom 1981. Då hade hon redan gjort två plattor. Men nu hade hon för första gången hittat det sound som vi förknippar med Eva Dahlgren.
Bottnar du i allt du skriver efter det?
– Ja, det finns ingen som helst mening med mitt yrke om jag inte gör det hela vägen – skriver min sanning och sjunger med min röst.
Hur bilden av Eva Dahlgren ser ut hos andra vill hon inte ens tänka på. Det gör att hon aldrig läser vad folk skriver om henne på nätet. Inte heller tar hon del av recensioner.
– För att kunna vara en bra artist måste man ha kvar sin sårbarhet, annars blir man inte bra. Därför är det inte nyttigt att veta vad folk skriver. Recensionerna är ju inte ens till för mig, utan för publiken.
Eva Dahlgren återkommer ofta till att henne ambition inte är att bli omtyckt utan att vara ärlig mot sitt inre jag, att ”ge den tysta själen en röst”. Men det finns en gräns när den där ärligheten kan bli för tung att bära.
Även om hon sällan läser romaner (för att hon inte tycker det är tillräckligt intressant att läsa saker som är ”påhittade”), har hon själv börjat skriva på romaner flera gånger. Men det har alltid landat i att skrivandet har blivit så allvarligt att hon inte har orkat fortsätta.
– Jag har kanske skrivit hälften på flera romaner. Men jag har känt att jag inte orkar gå in i det där. När jag skriver musik kan jag lyfta på stenar. Vissa saker gör ont, men då kan jag släppa det. Men om jag ska sätta mig ned och skriva en bok så tar det i alla fall ett halvår. Och att vara i det tillståndet så länge blir helt enkelt för jobbigt.
Det är en av anledningarna till att hon undvikit att läsa författaren Karl Ove Knausgård och hans självfiktiva romansvit ”Min kamp”.
– Jag tror att jag skulle bli rädd för hans skull. Om den nu är så där ultraärlig tänker jag bara på hur han ska klara sig. Vad händer i ens liv efter att man har skrivit en sådan där bok? Jag minns att jag var förtjust i Suzanne Brøggers självutlämnande böcker som hon skrev i slutet på sjuttiotalet. Sedan dess har hon försökt ta tillbaka sitt liv för att det har blivit ett för högt pris.
Efva Attling har sagt: ”Men skriv en rolig bok då”. ”Men man skriver ju det man ska skriva. Det bestämmer man inte alltid själv”, har Eva svarat.
De båda ”Evorna”, som de brukar kallas i kändispressen, träffades för första gången någon gång på åttiotalet i Stockholms musikerkretsar. Efva Attling har bara vaga minnen från den här tiden men minns att hon trodde att Eva Dahlgren var blyg.
– Vi var bara några som sa hej till varandra. Sedan dess har åren gått och vad som hände när vi blev ett par tänker jag inte berätta för dig. Det är det många som har velat veta, säger hon och skrattar.
Men det som hon på den tiden trodde var blyghet hos Eva Dahlgren har hon insett var något annat. I dag säger hon att det handlar om integritet.
– Eva kan stå litet för sig själv och betrakta. Det kan först uppfattas som blyghet, säger hon.
Båda hävdar med emfas att de berikar varandra, att de är ”the perfect match”. De beskriver sig själva som ”Ferrarin” (Efva) och ”gräsklipparen” (Eva) för att den ena är snabb och den andra långsam. Eva har lärt ”Ferrarin” att växla ned till tvåan och Efva har lärt gräsklipparen att köra på sexan, öppna upp och ta mera plats på banan.
– Eva kan säga till mig att sova på saken och ta det lugnt. Det finns ett mod i det. Att våga att inte vara superspontan och i stället ta den tid man behöver, säger Efva.
Några år innan de blev ett par hade Eva sitt stora genombrott med plattan ”En blekt blondins hjärta” som blev en jättesuccé som sålde platina, 500.000 exemplar. Men framgången blev ohanterlig och under den efterföljande turnén med Rocktåget bestämde sig Eva för att bryta med rockstjärnelivet. I stället växlade hon om genom att inleda ett samarbete med dirigenten Esa-Pekka Salonen och tonsättaren Anders Hillborg.
– Hela livet hade jag drömt om en sådan här framgång. Men verkligheten var inte lika härlig. Jag hade bara arbetat och turnerat. Jag var 32 år och hade kommit till en fas i livet när jag ville ha familj och barn.
Det gjorde att hon, när hon träffade Efva som hade två pojkar, 3 och 7 år, med artisten Niklas Strömstedt, kände sig väldigt förberedd på småbarnslivet.
– Det var en sådan otroligt bra tajming. Jag var trött på mitt jobb och fick en familj, säger hon.
Det underlättade att Efva var så generös med mammarollen. Eva Dahlgren fick komma in direkt och dela på föräldraskapet och hon hade inget emot att bli matmor i familjen.
Men pojkarna, hur villiga var de att släppa in dig?
– Det tog så klart tid innan vi lärde känna varandra. Men jag är själv uppväxt med en bonuspappa. Så det kändes naturligt för mig att gå in och ta det ansvar man måste ta. Jag visste hur viktigt det är att inte fega ur och backa bara för att man vill bli omtyckt.
Samtidigt som Eva och pojkarna försökte knyta an till varandra, utsattes de för en massiv bevakning i kändispressen. Eva som alltid varit mån om sitt privatliv, gick från att vara artist och musiker till att bli en ”kändis”.
Löpsedlarna innebar ett avsevärt pepp för homosexuella som ville bilda familj, i synnerhet lesbiska, eftersom en av landets mest respekterade artister gick i bräschen. Men det var inget Eva uppfattade då.
– Jag förstod det så småningom. Men när det hände kändes det mer som att vi blev överkörda av en ångvält. Det försvårade verkligen för oss att få ihop vår familj och våra liv.
När de åkte till Thailand på semester tvingades de checka in under andra namn. Vad de inte visste var att journalister och fotografer presenterade sig som vanliga gäster för att komma nära dem.
– Vi kunde bjuda in människor till vårt bord och sedan få veta att de var journalister och att de hade lurat oss.
När har sönerna blivit stora och flyttat hemifrån men alla bor på gångavstånd från varandra på Mariaberget i Stockholm, inklusive pappan Niklas Strömstedt. Å ena sidan saknar hon familjestrukturen och de dagliga samtalen runt bordet. Å andra sidan upplever hon nu en frihet där hon kan följa sina infall.
– Men på den tiden när de var hemma bodde vi praktiskt taget i köket. Där skedde allt. Och barnen har blivit väldigt bra på att laga mat.
I SVT-programmet ”Tack för musiken” den 27 augusti berättade hon att hon var stolt över många låtar som hon har gjort, men att det är hennes familj som hon är mest stolt över.
– Ja den är det häftigaste jag har. Vi är en familj som har valt varandra. Jag är stolt över att vi kunnat ta oss igenom känslostormar och att vi kunnat lägga personliga känslor åt sidan för något större. Jag känner en stor djup kärlek mellan oss och jag vet att jag pratar för alla i hela vår stora familj.
I sången ”Min familj” sjunger hon: ”Min familj är dom som vill höra samman och finnas till för varandra, här är vatten tjockt som blod.”
När vi besöker Evas källarstudio på Södermalm skriver hon inga låtar utan håller på med en reklamfilm på uppdrag av sin fru Efva. Hon har redan gjort en dokumentär om hur ett smycke blir till och som återfinns på hennes hemsida.
– Jag gör mycket som inte syns utåt, säger hon och snurrar på manchesterfåtöljen hon sitter i.
En vanlig arbetsdag nere i källaren drar hon ofta runt mellan de tre rummen: musikrummet där hon har alla instrumenten, köksdelen där hon gör allt från att plåta till att koka kaffe, ordrummet där hon har datorn och en soffa där hon kan ta en eftermiddagslur.
– Det brukar var när jag tagit den där luren som jag får dagens idé, det som behövs för att hjärnan och jag ska mötas.
Om Eva inte hade träffat sin motpol Efva och inspirerats av ”hennes mod att kasta sig ut i okända saker” kanske hon bara hade fortsatt att skriva musik. Hon beskriver det som att hon får en enorm kraft av hennes energi.
– Däremot måste vi ibland vara ifrån varandra för att jag ska kunna få sitta ned och ha tråkigt.
Ibland verkar det som om du hyllar tråkigheten?
– Jo, jag kan tvinga mig att ha en tråkig vecka för att kunna tänka. Det är mitt sätt att leva. Jag behöver total stillhet emellanåt för att få tag på mig själv. Det blir ett lugnt liv och kanske inte så jävla kul alltid.
När klockan börjar närma sig sex brukar dagens flow och skapandekraft vara till ända. Då går Eva och handlar det som behövs för att hon ska kunna laga kvällens middag.