Det börjar bli sommartomt på Karolinska institutets område i Solna. Det är här han har sitt ena heltidsjobb, Fredrik Ullén, forskare vid Stockholm Brain Institute.
Det är här, i Retziuslaboratoriets lokaler, han har sin egen forskargrupp som i flera år koncentrerat sig på musikens neurobiologi – hur långvarig och intensiv musikträning påverkar hjärnans sätt att fungera till exempel, och vad som händer i hjärnan när man blir väldigt bra på något.
Samtidigt är han själv rosad konsertpianist, beskriven som tekniskt närmast perfekt och med flera prisbelönta soloskivor bakom sig.
Hur får du ihop det – rollen som forskare med en karriär som pianist?
– Klart det är en fajt om tiden, och några hobbyer har jag ju inte. Men att växla mellan aktiviteterna är inspirerande. Jag tänker på mig själv som både humanist och naturvetare, båda rollerna berikar mitt liv.
Men rent konkret, hur gör du för att hinna med? Strikt schemaläggning?
– Nej, men man får lägga litet pussel, se till att allt inte händer på samma gång. Det bygger ju på att jag kan disponera tiden, både som forskare och pianist. Nu på somrarna till exempel har jag fler konserter. Jag har ingen tydlig gräns mellan arbete och fritid, har aldrig klockat tiden jag övar.
– Sen handlar ju vår forskning om hur hjärnan hanterar musik, vilket gör min tillvaro mindre splittrad.
Och så nämner han, liksom i förbigående, att även om många av kollegerna hunnit gå på semester så måste han komma ihåg att ta med litet champagne till jobbet nästa dag. Han har just blivit utsedd till professor, nämligen, i kognitiv neurovetenskap. Och även om papperen inte är riktigt klara ännu så har han och hustrun redan hunnit fira litet. För att bli professor har förstås varit ett mål – det medger han.
Den senaste tiden har Fredrik Ullén dock jagats av medier från hela världen av ett helt annat skäl. Han är en av de forskare som ligger bakom de nyligen presenterade studierna om hur kopplingen mellan psykisk sjukdom och kreativitet kan se ut. Bland annat har hans forskargrupp kunnat visa att dopaminsystemet i hjärnan hos kreativa personer till viss del liknar det som finns hos schizofrena. De filtrerar inte bort lika mycket sinnesintryck som andra, vilket ger dem möjlighet att se fler samband och göra fria och ovanliga – eller bisarra – associationer. Hos den kreative kan det leda till idérikedom, men hos den svårt psykiskt sjuke till förvirring.
Varför väckte den studien så stor uppståndelse?
– Jag vet inte, jag blev också förvånad över det. Men att kreativa personer oftare än andra har släktingar med schizofreni eller bipolär, alltså manodepressiv, sjukdom är väl känt. Och det finns en gammal föreställning om att gränsen mellan galenskap och kreativitet är hårfin. Så vi bekräftade nog det alla trott sig veta, genom att föreslå ett slags mekanism för hur det kan gå till. Men jag är övertygad om att det bara är en av flera mekanismer.
Vad kan man använda de här resultaten till?
– Jag tror att de kanske kan ge en mer balanserad syn på psykisk sjukdom. De kan förklara varför vissa gener som leder till sjukdom, till exempel schizofreni, förts vidare genom evolutionen. I ett annat sammanhang, om personen förblir frisk, kan de innebära något bra.
– Sen handlar det för mig om att förstå den skapande hjärnan. I förlängningen kanske det också kan leda till att man hittar sätt att träna upp det kreativa tänkandet.
Tidigare studier har visat att det i kreativa beteenden ingår en förmåga att kunna skapa en massa olika alternativ, man låter möjligheterna bubbla upp. Sedan väljer hjärnan, omedvetet.
– Jag tror en av hemligheterna med kreativitet är just att kunna växla mellan idéskapande och disciplin. För ska man vara kreativ måste man kunna hantera sina idéer på ett vettigt sätt också, vara disciplinerad och kunna fullfölja dem. Är man psykotisk kan man inte arbeta över huvud taget.
Efter snabblunch i Karolinskas matsal åker vi i DN-fotografens bil ut till familjen Ulléns villa i Sollentuna. Den nyblivne professorn har själv inget körkort.
– Tanken på att sätta mig i körskola och öva på gas- och bromspedal känns inte lockande. Och så har jag så extremt dåligt lokalsinne.
Största rummet i villan är musikrummet. Här täcks en hel bokhyllevägg av nothögar och cd-skivor. Här står hustru Judits cello, och här står Fredriks flygel, den som är hans andra jobb.
– Jag är ett pianofreak. Jag spelar inte alla dagar, men när jag övar så blir det minst tre timmar, ibland kan jag öva 7–8 timmar på en dag.
Också döttrarna spelar, Laura klarinett och Alma cello.
Utan protester?
– Ja, de gillar det. Men man får ju strida för att de ska göra sin musikläxa varje dag. Ska man komma över tröskeln så att det blir roligt att spela måste man faktiskt träna minst en halvtimme om dagen.
Den omhuldade Mozarteffekten, enligt vilken vi skulle bli smartare och lära oss saker snabbare genom att lyssna på musik, tror inte Fredrik Ullén ett dugg på. Däremot är han säker på att det är utvecklande att själv göra musik.
– Det finns klara belägg för att barn som ägnar sig mycket åt musik tenderar att göra bra ifrån sig på andra områden också.
Så visar till exempel hans egna studier av professionella pianister att musikträning från tidig ålder ger anatomiska skillnader i hjärnan. Ju mer pianisterna har tränat i barndomen, desto mer välutvecklade nervbanor har de på vissa ställen i hjärnan. Studier har också visat att det finns samband mellan hög intelligens och god förmåga att hålla takten. Och en kanadensisk undersökning har visat att pianoundervisning av barn i skolstartåldern höjer deras IQ, intelligenskvot.
– Att vissa blir så mycket skickligare musiker än andra handlar förstås om ett samspel mellan arv och miljö, men om det vet vi inte så mycket ännu. Det är ett område vi vill titta närmare på.
Själv kommer Fredrik Ullén från en musikälskande släkt. Båda hans föräldrar spelar.
– Pappa och jag brukar fortfarande spela litet kammarmusik varje gång vi ses.
Som barn ville han bli kompositör, piano började han med i 4–5-årsåldern. Han hoppade över två år i skolan och tog studenten 17 år gammal. Började på läkarlinjen på Karolinska, samtidigt som han gick solopianoklassen på Musikhögskolan. Litet tufft, men inget att göra stor affär av, tycker han. Nej, hellre talar han då om de inre belöningar, i form av känsloupplevelser, eller flow, som musiken kan ge.
– När uppgiften tar all uppmärksamhet, då förändras tidsupplevelsen, kreativitet frisätts, tankar flödar och man känner lycka, Det kan inträffa under en konsert, men ibland också i forskningen, när jag analyserar data eller skriver.
Säger Fredrik Ullén, som i sommar ska spela i både Frankrike och Italien. Och får han en stund över ska han börja skissa på den populärvetenskapliga bok om kreativitet som han länge velat skriva.
Hör Fredrik spela på www.fredrikullen.com