Arton år gammal kom Hanna Hellquist hem från Greklandssemestern och hade 18 sköldpaddor gömda i väskan. Det var ofta så.
Pappa och Hanna åkte någonstans, nästan vart som helst, och sen väckte pappa Hanna i ottan och sa att det var dags att antingen
a) fånga lövgrodor och stoppa in i plastpåsar
b) tina upp frusna råttor som frukost till pytonormarna, eller
b) stampa ihjäl elaka undulater med hjälp av sina träskor.
Pappa Lars-Erik har alltid varit besatt av djur. Hanna också. Resultatet har blivit boken ”Karlstad Zoologiska”, som får Doktor Doolittle att framstå som en skinntorr teknokrat.
Fast den som kan läsa mellan raderna inser snart att det ännu mer handlar om en dotters relation till en bullrig, stökig och speciell far.
Vad har ni för relation egentligen, du och pappa?
– Vi ringer varandra varje dag.
Varje dag?!
– Ja, det är nästan lite incestuöst. Jag kan bli helt hög på min pappa. Han är mer som min kille; en sån där man slänger ut med jämna mellanrum och klipper sönder kläderna för.
Du kallar honom ”tjock, stönig, bråkig, rökig”. Vad tycker han om det?
– Så länge jag bara skriver sant, tycker han att det är okej.
Då måste han antingen vara korkad eller ha ett väldigt bra självförtroende?
– Ja, och dum är han inte. Min pappa är allmänbildad och hänger med i samhällsdebatten. Han är inte fåfäng. Han gillar att kalla saker vid dess rätta namn. Och han har rest jättemycket; Tonga, Fiji, Indien, Australien... Det är lite Pippis pappa över honom.
Och då är du Pippi, eller?
– Ja, med den skillnaden att jag har fulare ben och inte ens två kompisar. Och så har jag aldrig haft en apa. Fast det har pappa. Den hette Ulrik och drack sig full på ölslattar i köket. Sen missade den pärldraperiet och drattade rakt i parkettgolvet. Den blev skitförbannad. Jag skulle väldigt gärna vilja ha träffat den apan.
Är du en stark eller svag tjej?
– Man är väl sällan antingen eller? Jag har en bra grundstyrka, tror jag. Har aldrig varit en sån där som ligger på sängen och lyssnar på The Cure. Jag är rätt frisk och glad av mig, faktiskt.
Men har ändå superdepparen Morrissey som idol?
– En gång listade jag de tre personer jag helst skulle vilja intervjua. En var Monica Zetterlund. En var Zlatan, eftersom jag tror vi skulle ha jättekul ihop. Och så var det Morrissey. Men jag är rädd att jag inte skulle kunna göra honom rättvisa. Fast det skulle ändå vara jävligt ... coolt.
Om du skulle rita din livskurva, vad skulle din topp och botten vara?
– Det var jävligt jobbigt att ta studenten och upptäcka att jag bodde i Karlstad och inte hade nåt jobb och inga drömmar. Sen gick kurvan upp när jag flyttade till Göteborg och började läsa genusvetenskap på universitetet. Sen dess har det gått rätt mycket upp och ner.
Vad lärde du dig när du läste genusvetenskap?
– Att ifrågasätta allting. Även genusvetenskapen. Det var det bästa året i mitt liv.
Vad hade du blivit om du inte blivit skribent?
– Gud, jag har ingen aning! Jag har sålt glass på sjukhus, rensat ogräs.... Visst, det är klart att jag skulle kunna ha blivit nåt med djur. Veterinär eller nåt sånt. Fast troligare är att jag hade blekt mitt hår på ovansidan och gått nån bartenderlinje.
Vadå, du gillar sprit?
– Inte så mycket sprit, kanske. Men öl.
Din pappa, din mamma och hennes Göran. Du har inga spärrar alls när det gäller att berätta om din familj?
– Jag drog in en krönika om min mammas kille Göran en gång. Jag skrev väldigt välformulerat och bra. Men Göran blev ledsen, när jag läste upp den: ”Kan jag inte få bete mig som jag vill när jag hemma, utan att det kommer i DN?” Men om texten hade varit jättejättebra, så vete fan …
Och han heter Göran på riktigt?
– Ja.
Du funderade aldrig på att skydda honom lite genom att kalla honom för ”mammas kille” eller något sådant?
– Nä.
Nähä?
– Nej, det hade varit... Äh, jag vet inte. Min kompis Karolina kallar jag i och för sig alltid för K. Men det är mest för det låter lite fint: ”Min kompis K.” Inte av hänsyn. Jag tycker folk ska få stå för sin handlingar.
Finns det något djur du inte gillar?
– Spindlar. Jag blev skiträdd i tvättstugan när jag var sex sju år. Det är de där benen... Jag har över huvud taget svårt för djur som har så många och så spretiga ben, att man inte vet åt vilket håll de ska springa. Ska de hit? Eller kanske dit?
Bästa djuret då?
– Jag känner mig väldigt nära min katt Isa. Den är mitt livs kärlek. Nej hallå, vad säger jag?! Om man säger såna saker – är man inte då en person som behöver gå ut lite oftare, va? Fast jag tycker ju så. Och så tyckte jag väldigt mycket om min hund Ässie som pappas kompis Thomas sköt.
Det är på det hela taget rätt mycket ”Hur dör djur” i din bok, inte sant?
– Jo, det beror förstås delvis på att djur vanligtvis lever kortare liv. Men också på att pappa har ihjäl dem, kattungar och sånt. Och det tycker jag inte är schyst. Varför kastrerar folk inte sina katter eller ger dem p-piller? Det är ju bara för att många människor är så förbannat lata!
Är inte djur surrogat för partner och barn, egentligen?
– Nej, jag skaffade katten när jag fortfarande hade kille.
Men det var inget snack om vem av dem du senare skulle kasta ut?
– Nej, det var inget snack. Jag är väldigt glad för min katt. Och visst, det är väl lite som att ha barn, tror jag. Fast ett mycket litet barn, förstås. Fyra kilo. Inte mycket att älska, kan man tycka.
När ska du skaffa riktiga barn då?
– Det går ibland såna där dokumentärer på teve, där nån skaffat tio barn för att de inte tål p-piller och jag tänker: ”Men herregud! Hur står folk ut?!” Själv tycker jag ju konstant synd om mig själv för att jag är så stentrött hela tiden. Jag däckar alltid i sängen skitsent. Sån är jag. En jävligt tråkig person. Du vet en sån som går på stan och handlar ”något fint” till sig själv.
Typ vadå?
– Ja, i förrgår köpte jag en glasask att ha smycken i. Jag som alltid är för trött för att välja ut några smycken på morgonen ... Nej, mig står livet och väntar på hela året. Förutom de där två tre månaderna på sommaren, då jag badar, köper punköl, umgås med barn och djur, kör bil och målar mediokra akvareller.
Vilken är den största missuppfattningen om dig?
– Kanske att jag är konstant kåt.
Hur går du till väga när du skriver dina kåserier i DN?
– Jag har ångest hela helgen och sen skriver jag på måndagskvällen, samtidigt som jag ser Cesar Millan – ”Mannen som kan tala med hundar” – på teve. Alltid i sista sekunden. Men som en kollega sa: ”Har man bara en enda mening som håller, så räcker det för ett helt kåseri.” Det var längesen jag skrev för att det är lustfyllt. Varje dag tänker jag: ”Hur ska jag hinna med?”
Varför klär du sig bara i svart?
– Inte bara. Men jag känner mig utspökad i de flesta andra färger.
Tror du på Gud?
– Nej.
Vad är meningen med livet?
– Det finns ingen. I alla fall ingen yttre. Bara sån man skapar själv.
Vad betyder Värmland för dig?
– En väldigt grundläggande trygghet. Fast det blir aldrig som jag tänkt mig när jag åker dit. Mamma är stressad, Göran bara klipper gräs och pappa är full. Jag längtar alltid nån annanstans.
Är det bra att prata dialekt om man ska ragga i Stockholm?
– I Stockholm är dialekt alltid rätt. Det är så avväpnande. Det var aldrig snack om att slipa ner den och börja snacka stockholmska för mig. ”No way”.
Vad tänder du på hos en kille?
– Oftast tänder jag inte alls.
Inte?
– Nä, jag är ganska ointresserad. Bara ibland tänder jag till – och då kan jag släpa hem vad som helst.
Och de där du ”släpar hem” har ingen gemensam nämnare alls?
– Nja ... jo, kanske. Jag gillar människotyper jag inte har mött förut. Du vet när väninnorna efteråt frågar: ”Vad var det för en kille då?” Och man i n t e kan svara: ”Han var den och den typen, klär sig så och så, lyssnar på det och det, går på den och den krogen.”
Du berättar i boken att pappa en gång drack upp en tallrik med blomkålssoppa, där han just hittat en drunknad padda.
– Ja, sån är han min pappa. En riktig karl! Han slänger över huvud taget ingenting. Det är därför vi ska ha loppis i sommar, mamma och jag. Vi kommer säkert att sälja prylar för minst fem miljoner spänn.
Han lärde dig räkna också?
– Ja, vi satt i de nedsuttna svarta skinnsofforna i stugan och han sa: ”Det sitter åtta spyflugor på en dynghög. Du slår ihjäl två. Hur många har du kvar?” Och jag räknade och räknade. På fingrarna. ”Sex?” ”Fan heller. De flyger i väg så klart, så som du håller på och vevar!”
Åsa Linderborg, Slas son Nils Claesson, Stikkan Anderssons dotter Marie Ledin – varför är ni så många som skriver om era fäder?
– Det är på två olika plan. Jag är inte lika arg på min mamma som på min pappa, och så tror jag att det är för många. Papporna har inte varit lika närvarande som mammorna och då blir det enklare att skriva om dem. Att liksom se dem. Mer övergripande är det ju manligheten man skriver om. Och dess brister. Men jag har ingen aning om varför det temat kommer samtidigt i så många böcker.
– Din mamma figurerar i bakgrunden i din bok. Vad står hon för i ditt liv?
– Min mamma är min stora trygghet, min bästa kompis, min närmaste människa.
Och varför skriver du inte en bok om henne?
– Ja du, varför gör jag inte det? Måste jag det?
Vad är ditt största skräckscenario, när du ser din egen framtid?
– Jag är redan där, mitt i skräcken. Jag fasar för att livet alltid ska vara som den här våren. Alla dessa intervjuer för boken. Hur jag springer hem uppför backen i Sickla och har Ica-kuriren väntande i trappan.
Är det så jobbigt?
– Nä ... Men det är ändå ett liv jag inte vill ha. Jag har ingen mening i livet eftersom jag inte hinner skaffa mig någon. Jag bara springer benen av mig. Det enda jag kan tänka på är sommaren när jag och mamma ska öppna loppis i gamla fågelhuset, så fort grannarna har flyttat ut kaninerna.
FOTNOT: Läs ett utdrag ur Hanna Hellquists bok "Karlstad zoologiska" i DN Söndag (1/3)