Hur skulle du beskriva din röst?

– Nött, rosslig och lite brummigt trevlig. (Svarar Jesse Wallin på en mycket sydsvensk dialekt som man aldrig hör honom använda i radio.)

– Jag kan växla till rikssvenska om jag behöver, någonting ska man ju vara bra på.

Hur viktig är rösten i radio?

– Väldigt viktig. Den är ju din kompis i radion på något sätt. Det kan också vara någon som du har förtroende för. Eller så kan det vara en sångröst som skänker glädje och tröst.

Hur gör du för att hålla masken när det krävs?

– Jag håller aldrig masken, det blir som det blir, jag är som jag är. Om det är något jag inte begriper så hörs det rätt tydligt att jag inte är med.

Har det hänt att du tappat tråden i direktsändning?

– Ja, självklart, efter så här många år i radio, jag har jobbat med det här sedan 1979. Det kan bli fel, man säger fel saker, men är man sig själv är det inte så märkvärdigt. Men om jag säger något som uppfattas fel är det inte så roligt, förstås.

Vilket är ditt bästa ögonblick hittills i etern?

– Det är svårt att se tillbaka på 33 år, men det finns enskilda ögonblick som just då känns som det bästa man gjort. Det behöver inte vara nåt som leder till radiopris, men varje radiopratare behöver känna så någon gång i veckan. Men kanske var det ändå att jag när den fria radion startade nog var den första som sa något där. Det var på Radio City. Minns inte vilket år, kan det ha varit 1995?

Vems röst lyssnar du själv gärna på i radio?

– Jag har några favoriter, mestadels gamla. Jag gillade Alicia Lundberg väldigt mycket, framför allt när hon var nattradiopratare i Sveriges Radio, hon var väldigt behaglig att lyssna på. Sedan finns det några amerikanska radioröster som är okända här hemma som jag gillar, som Greg Diamond. Men det handlar inte enbart om rösterna i sig utan kombinationen bra röst och vad och hur de säger något. Det viktiga är att det är röster man känner igen, det behöver inte alltid vara så bra radioröster.