Det blev bara två lördagar för Jasmine Kara i ”Körslaget”. I lördags blev hennes kör först att få lämna TV4:s underhållningssatsning. Men motgångar är inget som knäcker den 22-åriga sångerskan, tvärtom får de henne att ta i ännu mer. Det här är tjejen som med musikens hjälp reste sig ur djupaste depression i de tidiga tonåren, som 18 år gammal lyckades etablera sig på musikklubbarna i New York, världens mest talangtäta och konkurrensutsatta musikscen. Jasmine Kara är också sångerskan som fick det här omdömet kastat i ansiktet av en skivbolagshöjdare i Sverige: ”Din röst är inte tillräckligt bra och dina låtar intresserar inte.”

– Jag blev inte ledsen, bara lite förvånad, men jag knöt näven och bestämde mig för att satsa hårdare.

Någon på ett skivbolag bör placera sig själv i skamvrån. Nu drar alla i denna ödmjuka och glada tjej som när hon ställer sig på scen förvandlas till ett krutpaket som sjunger blues med en enorm kraft. Förra året kom första skivan, nu spelar hon in uppföljaren. Musik är allt för henne och hon ägnar dygnets alla vakna timmar åt sin stora passion. Allt annat får stå tillbaka.

– Jag lägger inte längre min kärlek hos någon person, musiken får all min kärlek. Det är den jag lever för.

Det var också musiken som räddade henne från en tonårskärlek som höll på att kosta henne livet. Efter flera självmordsförsök hamnade hon på en barnpsykiatrisk avdelning där hennes kontaktperson Per satte en gitarr i händerna på henne.

– Det blev en vändpunkt. Plötsligt insåg jag att det faktiskt fanns något som jag kunde. Jag hade alltid älskat att sjunga och stå på scen men min pojkvän fick mig att känna mig så värdelös att jag nästan helt tappade bort musiken.

Redan när hon var elva år vann hon en talangtävling hemma i Örebro med ”The Shoop Shoop song”. I sin självbiografiska bok ”Hälsa henne att hon ska dö” med dagbokstexter som från början bara var avsedda för henne själv i ett försök att bearbeta det svarta hon gått igenom, skriver hon:”Jag visste att något magiskt hade skett där på scenen, men fattade samtidigt inte vad det var, bara att jag kände mig hemma.”

Hon växte upp som Karolina Khatib-Nia med en iransk far, en svensk mor och systern Emilia. Musik var en självklar del av vardagen och pop och rock blandades med iransk musik på skivspelaren i hemmet. Framtiden såg ljus ut, ända till den dag hon fick syn på Honom i skolan när hon var 13.

– Han var en bad boy, det visste jag, men jag föll för hans charm.

Snart var de ett par, men det som började som något vackert var snart en mardröm. Pojkvännen sysslade med droger och var våldsam och manipulativ. Han tvekade inte att förnedra Karolina inför andra och kalla henne ”dvärghora” och ”idiot” eller hindra henne från att träffa sina vänner. Hon vande sig vid att vara strängt kontrollerad och leva under hot om misshandel som en del av vardagen

– Jag kan inte förstå det i dag, att jag trots sättet han behandlade mig på ändå avgudade honom, jag till och med försvarade honom inför mina föräldrar.

Till sist mådde hon så dåligt att hon försökte ta livet av sig och hamnade 14 år gammal på barn- och ungdomspsyk där hon blev kvar i flera månader. Vändpunkten kom med gitarren.

– Gitarren var den bästa terapin. Jag fick några återfall. Men när min familj tog ifrån mig min mobil under en resa började vägen tillbaka till den Karolina jag hade varit förut. Jag hade också jättefint stöd från min familj och inte minst min kusin, som ställde upp för mig trots att jag hade vänt henne ryggen under tiden med min pojkvän.

Nu när det har gått några år kan hon ändå se vissa positiva konsekvenser av den svarta tiden, då hon var en skör och sårbar tonåring.

– Alla i min familj kom mycket närmare varandra och jag gick ur krisen med stärkt självförtroende och lärde mig massor. Framför allt att stå på egna ben och jag kommer aldrig att hamna i en likadan situation igen, säger hon.

Hon har inte längre någon kontakt med sin före detta pojkvän. Hon vet att han suttit i fängelse, men inte var han befinner sig någonstans just nu.

Skulle du bli rädd om du plötsligt såg honom i publikhavet under en konsert?

– Det skulle kännas obehagligt, men jag är så säker och trygg nu i mitt nya liv att jag inte skulle bli rädd.

Vi besöker Jasmine i en skivstudio på Östermalm i Stockholm där hon förbereder nya skivan tillsammans med producenten Johan ”Jones” Wetterberg. Just då sjunger hon en nyskriven r’n’b-låt: ”I was not allowed to see my friends, I was not allowed to go outside”, ”I killed my man yesterday, just pulled the trigger against his head”.

Jag hajar till. År texten en hämnd på hennes före detta pojkvän?

– Nej, det handlar faktiskt inte om honom. Den här texten är inspirerad av en artikel jag läste om en kvinnlig mördare. Jag själv är inte intresserad av hämnd, jag har lagt allt bakom mig nu. Revansch kan man väl säga att jag har fått genom musiken, tycker Jasmin.

Från Örebro till New York är det 600 mil. Men egentligen är avståndet ännu större. Det är två helt skilda världar med väsensskilda kulturer. Men för Jasmine var New York och möjligheten att få pröva sig själv som sångerska mot de allra bästa, en så stark lockelse att hon, trots oroliga föräldrars förmanande, gick till resebyrån och bokade flygbiljetter dit, på vinst och förlust.

– Jag frågade hur länge man fick stanna utan att ha green card. Tre månader sa dom. Okej, boka en returbiljett hem efter tre månader då.

När Jasmine berättar det här för mig sitter vi på trygga, svenska konditoriet Sturekatten i Stockholm och hon skrattar åt minnet. Hon var 18 år, hade aldrig varit i New York. Hon hade tagit studentexamen, sjungit en del och jobbat som karaokevärdinna. Nu ville hon ut. Bort från småstadslivet i Närke.

– Jag hade hittat en bostad i New York på nätet. I Queens, det tyckte jag lät flott. Men jag hamnade i värs­ta gangsterkvarteren i en bostad full av kackerlackor. Och killen jag delade lägenheten med var heroinist och tog hem prostituerade. De första dagarna satt jag bara inne och var vettskrämd.

Men till slut tog hon mod till sig och med den långa listan på skivbolags­adresser hon hade i bagaget och en enkel demo gav hon sig ut på dörrknackning.

– Jag blev nästan inte insläppt någon­stans, och blev jag det så fick jag vända när de hörde att jag inte hade någon manager.

Samma attityd mötte henne när hon klev in på musikklubbarna, där var hon för ung för att få sjunga. Men en kväll i Greenwich Village gick hon trappan ner i källaren till legendariska Café Wha, stället som är känt inte minst för att det var där Jimi Hendrix blev upptäckt av brittiske managern Chas Chandler, och en sån som Bob Dylan spelade flitigt där i början av 60-talet. Den som varit på Café Wha en kväll vet att det är världsklass på musiken.

– Helt överraskande blev jag insläppt av Larry, som äger Café Wha, och fick sjunga några låtar med bandet. Det gick jättebra och Larry bokade mig genast för fler spelningar och jag fick sjunga varje vecka på Café Wha. Snart fick jag tack vare det gigs på andra ställen i New York också.

Hennes våldsamma chansning på New York hade gått hem. När de tre månaderna var till ända åkte hon hem till Sverige, men bara för några veckor och för att visumreglerna var sådana. Snart var hon tillbaka i New York igen och en kväll när hon sjöng på fina klubben Lola’s i Soho fanns den hajpade sånger­skan Beyoncé och hennes man, hiphopstjärnan Jay-Z i publiken.

– Hon satt och diggade och klappade händerna till musiken när jag sjöng, det kändes helt overkligt. När Beyoncé gick på toaletten efteråt var jag tvungen att springa efter henne och säga att jag älskar hennes musik.

– You did good mama, svarade hon med ett leende.

I dag är Jasmine etablerad på klubbarna i New York, som hon regelbundet återvänder till. Hon har ett eget fullblåsband som backar upp henne där, men uppträder också på barer som duo tillsammans med en gitarrist. Med sina New York-erfarenheter i bagaget försökte hon få skivkontrakt i Sverige, men det visade sig vara nästan lika svårt här som i USA. Till sist fick hon i alla fall in en fot på Bonnier Amigo (som i dag heter Cosmos Music Group) där man såg något intressant i den lilla intensiva Örebro­tjejen med de smaragdgröna ögonen.

Hennes första försök var som popsångerska och låtskrivare, men det funkade inget vidare och en dag frågade en av Cosmos ägare vad hon ville sjunga om hon själv fick bestämma.

”Blues”, var hennes överraskande svar. Ett slumpartat besök på blues- och jazzklubben Stampens scen i Stockholm, dit hon flyttade efter New York-äventyret, hade fått henne att inse att det var just blues hon ville sjunga.

– Jag kände direkt att den musiken ligger närmast mitt hjärta.

På två dagar var Jasmine Karas debutskiva ”Blues ain’t nothing but a good woman gone bad” inspelad.

Där och då startade Jasmine Karas svenska karriär. Med hög fart direkt. Redan innan skivan släpptes i somras hade hon sjungit i ”Allsång på Skansen” och på prinsessan Victorias bröllop. I vintras nominerades hon till Bästa nykomling och skivan till Bästa hiphop/soul på P3-Guldgalan.

Materialet till debuten var hämtat bland över tusen låtar som Marshall Chess, son till en av grundarna av legendariska blueslabeln Chess i Chicago, valt ut åt Jasmine. Chess, som var Rolling Stones manager under många år, är en av Jasmines tillskyndare och står också som exekutiv producent till ”Blues ain’t nothing…”

Men till nya skivan, som släpps senare i år, skriver Jasmine musik och text själv, ihop med bland andra Peter Morén från Peter Bjorn and John.

När vi ses på Sturekatten har hon suttit uppe till tre och filat på de nya låtarna och bara sovit några timmar.

– Jag vet, jag sköter mig inte så bra, jag äter dåligt och borde träna, men just nu finns det bara tid för musiken.

Hur är det med kärleken då?

– Nåt sånt finns det inte plats för, säger hon bestämt, men ler ändå lite.

Jasmine och kören åkte ur TV 4:s ”Körslaget” (”det var tråkigt, men vi hade kul tillsammans i alla fall”), men den närmaste tiden kan vi se henne i SVT:s ”Så ska det låta” och i maj sjunger hon tre kväller på Berwaldhallen.