”När barnet lagt sig” heter en självbiografisk bok som släpptes utan större väsen i oktober förra året men som blivit en oväntad försäljnings- och kritikerframgång. Författare är Michael Nyqvist.
Den som till äventyrs missat Stieg Larssons ”Millennium”-trilogi på bioduken har chansen kommande lördag, då tv-versionen (i sex omklippta delar) börjar visas i SVT 1. Det har väl knappast undgått någon att journalisthjälten Mikael Blomkvist gestaltas av … ja, just det.
Men för dagen är det inte karriären som i första hand upptar Michael Nyqvists tankar, utan familjens cockerspaniel Charlie, som han tillfälligt har fullt vårdnadsansvar för. Övriga familjen har åkt bort över sportlovet. Charlie befinner sig hemma i lägenheten på Söder.
Michael Nyqvist stövlar in i Cadierbaren på Grand Hôtel, dit han velat förlägga vårt möte, klädd i rejäl senapsgul täckjacka, jeans och en randig yllemössa som ser hemstickad ut.
Han säger att han måste hem till hundjäveln direkt efter intervjun. Men gruffandet låter inte helt övertygande. Mer likt det kärleksfullt barska maner som medelålders män i alla tider använt mot husets i själva verket högt älskade knähund.
I ”Änglavakt” spelar Michael Nyqvist en inte alldeles okomplicerad familjefar. Det har han gjort förr. Minns den känslomässigt stumme Roffe i ”Tillsammans” (från år 2000), som bräddfull av oförlöst smärta tar till nävarna mot sin fru. Eller rollen som den närmast psykotiske Kent i ”Hem ljuva hem” (2001), som också han låter ilskan och frustrationen brisera i okontrollerat våld mot sina närmaste.
I ”Änglavakt” gestaltar Michael Nyqvist försäkringsinspektören Ernst. Han lever med bildläraren Cecilia som spelas av Izabella Scorupco. De drabbas av en förälders värsta skräckscenario när deras nioårige son hamnar i livshotande koma. Cecilia försöker bearbeta traumat känslomässigt – Ernst närmast stänger av sina känslor. Deras reaktioner speglas genom den gåtfulle främlingen Walter som träder in i parets tillvaro.
Johan Brisinger, som gjorde ”Underbara älskade”, också den med Michael Nyqvist i huvudrollen, har skrivit och regisserat ”Änglavakt”, som spelades in på Gotland och i Stockholm i somras. Walter spelas av Tchéky Karyo, en fransk skådespelarveteran som bland annat synts i ”Nikita” och James Bondfilmen ”Golden Eye”.
– ”Änglavakt” är en modig film. Den är inte underhållande på ett kommersiellt sätt, däremot är den rolig. När jag läste manus tänkte jag: ”Det här är en blandning av Woody Allen och ’Himmel över Berlin’”, säger Michael Nyqvist som tillägger att han ”hela tiden hade en klump i halsen när vi spelade in”.
Sin rollfigur Ernst beskriver han som ”torr och tillknäppt, med en explosionsrisk som är jättestark”.
– Den där typen som klarar sig i en småbåtshamn.Världen är deras trädgård, om någon slänger in ett glasspapper i trädgården blir det krig.
Han uttrycker sig gärna så där, Michael Nyqvist, i drastiska, målande bilder.
Viljan och förmågan att formulera sig resulterade i höstas i en bok, ”När barnet lagt sig” (Norstedts). Berättelsens kärna är adoptivbarnet Michaels sökande efter sina biologiska föräldrar och hur han i vuxen ålder lyckas finna – och knyta kontakt med – sin riktige far som lever i Italien. En historia som Michael Nyqvist skildrade när han sommarpratade i radion i juli 2007, ett program som fick ett oerhört starkt gensvar från lyssnarna.
– Omedelbart efter sändningen brakade min mobiltelefon ihop av alla sms och samtal. Och jag har fått två fulla säckar med brev, säger han i dag.
”Sommar” brukar oftast handla om kända personers spännande resor och intressanta möten. Tvekade du aldrig inför att blotta det mest såriga och privata för radiolyssnarna?
– Jo. Från början hade jag en helt annan programidé. Men så tänkte jag: det är så många människor med historier som liknar min. Här står jag mitt i livet. Varför skulle inte jag kunna berätta min historia, på mitt sätt?
Michael tillägger att han delvis också drevs av en ilska över att adoptioner alltid problematiseras.
– När programmet kom handlade det mycket om Jackie Arklöv (en av de inblandade i polismorden i Malexander). Om man är adopterad blir man automatiskt tung brottsling, ungefär.
I boken är självbiografin utökad till att omfatta Michaels uppväxt, skådespelarkarriär och vuxenliv. Starkast intryck gör beskrivningen av barndomens sinnesförnimmelser: avtrycket en plaststol gör på bara pojkben, lukten av en leksakssoldat, den molande smärta som en spruta gammaglobulin lämnar efter sig.
Michael Nyqvist berättar att han gick igenom gamla Allers från 1963 för att komma i närkontakt med dofterna och minnena från förr.
– Underbart att läsa den tidens annonser. Du vet, ”non-iron”-skjortorna, Servalac, insektsmedel och sånt där. Har du förresten tänkt på att vi som växte upp på 1960-talet egentligen borde varit döda för länge sen. Vi låg i järnsängar som var målade med blyfärg som kunde döda småfåglar, cyklade utan hjälm, klättrade runt på byggarbetsplatser …
”När barnet lagt sig” har lovordats på kultursidorna och ligger på Svensk Bokhandels bästsäljarlista. Den har redan översatts till norska, snart står danska, finska och engelska på tur.
Michael Nyqvist verkar uppriktigt förvånad över framgången. Trots att han funderade ut sin första bok redan när han var fem – ”den hette ’Hur barn har det på riktigt’, jag hade den helt färdigformulerad i huvudet”. Pappa Åke uppmuntrade litteraturintresset.
– Han var väldigt intellektuell, läste enormt mycket böcker och påverkade mig. När andra grabbar läste Biggles höll jag på med ”Resa i mitt rum” från 1700-talet av Xavier de Maistre.
Men när Michael Nyqvist arbetade med sin debutbok var det under stor vånda – även om han kaxigt sagt till förlaget: ”Jag skriver ungefär som Ivar Lo.”
– Jag ville absolut ha fram det där landskapet av situationer. Inte information, utan betraktelser. Jag var rätt hård mot mig själv, tror jag strök bort 500 sidor. Så till slut blev jag skraj: Har det blivit ett häfte och inte en bok?
Michael Nyqvist skriver varje dag – ”jag är rädd att pennan ska kallna annars”. Men vad som planeras härnäst i bokväg är han förtegen om.
När jag – menat som beröm – säger att Michael med sin blick för detaljer och stämningar skulle bli en bra journalist, svarar han med ett lovtal till sitt eget yrkesval:
– Det jag tycker om med teater är det levande och närvarande och kroppsliga som inte finns någon annanstans. Till och med en dirigent måste ha en orkester för att förmedla något. Jag kan faktiskt få det att svänga bara genom att dra i gång. Men yrket är ju så sabla svårt. Det enda jag vet är att jag bara kan göra det bättre.
Hur gör du för att bli bättre?
– Jag försöker hålla slussarna öppna, vara närvarande i nuet. Fundera: Vad betyder just den drömmen? Se mycket film, läsa mycket. Och hålla texten levande. Jag går igenom texten till ”Jane Eyre” varannan dag, även när jag inte spelar. Det låter tråkigt men kan vara jävligt effektivt. Senast i morse hoppade jag rep och drog igenom manuset och kom på: ”Ja! Så kan man ju göra.”
Kan du inte förhålla dig till skådespeleriet som ett lönearbete vilket som helst?
– Det kanske man kan om man är en extremt bra skådis. Jag är inte det. Det måste handla om liv eller död. Om jag inte gett järnet får jag en jävligt obehaglig känsla.
I boken beskriver Michael Nyqvist hur han, när han går i yrkets kortbyxor, söker upp legenden Keve Hjelm och får goda råd. Är det snart dags för dig att bli mentor för unga förhoppningsfulla skådespelare, frågar jag.
– Nja, jag vet inte. Jag har varit ute på olika teaterskolor och pratat, men jag är lite rädd för den unga skådisgenerationen. I stället för att fråga ”Hur gjorde du i den eller den rollen” får jag frågan: ”Vad tjänar du? Vad har du för agent?.”
– Missförstå mig inte, många unga skådisar är superbegåvade. Men allt verkar så färgat av ”Idol”-kulturen. Det har blivit som om vi öppnat egen firma allihop, det är aktiebolag och inte människor som åker runt. När det i själva verket är i det kollektiva vi växer, så är det är bara.
Som Mikael Blomkvist i ”Millennium”-filmerna har Michael Nyqvist setts av över tolv miljoner biobesökare i närmare femtio länder. Många spekulerar i att en internationell karriär ligger inom räckhåll. Själv blir han påtagligt ordkarg när ämnet kommer på tal.
– Jag har inget att säga om framtida projekt. Jag får inte snacka om det.
Är ”Micke” Nyqvist rädd att bli alltför förknippad med ”Micke” Blomkvist?
– Nej. Min rollfigur är ju inte särskilt utmejslad. Mikael Blomkvist är en transparent person. I böckerna beskrivs han aldrig med vad han har på sig, han är alltid inne i en situation. Och det tycker jag är skönt. Skräcken är att bli alla biobesökares ”farbror Melker” – jag menar, den rollprestationen var ju jävligt bra gjord, men förmodligen förödande för skådespelaren.
I höst fyller Michael Nyqvist 50 och han tillstår en lätt ålderskris.
– Jo, det är lite svettigt. Det känns som om jag gått på alla gator fem gånger för mycket. Men vi ska flytta till Paris några månader i höst, hela familjen. Bara för att byta kompassnål ett tag. Testa nya krogar, läsa andra tidningar än DN.
Vad vill du göra i ditt yrkesliv som du inte redan har gjort?
Svaret kommer snabbt och tveklöst, som en monolog från scenen:
– Jag vill spela Richard III. Jag vill göra en film som påverkar människor, som ändrar en attityd till det bättre eller som är så sexigt eggande att man inte blir av med den efter att ha sett den – som ”Taxi driver”. Jag vill starta en scenskola i Indien. Jag skulle kunna tänka mig att bli chef för Old Vic (legendarisk Londonteater) efter Kevin Spacey, och spela alla huvudroller själv.
Säger Michael Nyqvist, trycker mössan över den gråsvarta kalufsen, passerar de amerikanska turisterna med sina alltför tidiga Dry Martinis och går ut i den bländande marssolen för att släppa ut Charlie.