Det är svårt att inte minnas att Carolina för över åtta år sedan satt 108 dagar i ett annat hus som då var fyllt av 31 kameror och 60 mikrofoner. Det var vistelsen i ”Big Brother”-huset som 2004 skulle göra henne till samtalsämnet i Sveriges alla fikarum. Hennes raka och högljudda sätt, och stormiga förhållande med en manlig deltagare, skulle få henne att pryda löpsedel efter löpsedel.
En av kameramännen den säsongen var en ung man vid namn Jesper Ganslandt. Bakom husets speglar kunde han följa varje fylla, varje bråk och varje skandal som Carolina och de andra husgästerna ställde till med. Sex år senare, efter att ha regisserat hyllade filmer som ”Farväl Falkenberg” och ”Apan”, tog han inspiration från Carolina när han skrev huvudrollen till sin tredje långfilm, ”Blondie”. Och vem kan bättre spela den än Carolina själv?
Nu på onsdag, den 29 augusti, har ”Blondie” premiär på Venedigs filmfestival. Carolina ser det som ett bevis på att hon inte ”suger så mycket att hon sänker hela filmen”. Hon har alltid känt på sig att hon en dag skulle få gå på röda mattan på premiären av en film där hon är huvudrollsinnehavaren.
Med tanke på alla de omvägar hennes liv har tagit var det aldrig självklart att hon skulle nå dit.
Carolina växte upp bara några hundra meter bort från huset hon nu hyr i Ljunghusen. I den gigantiska vitmurade villan i slutet av Storvägen tillbringade hon sina sista barndomsår och första tonår. En idyll omringad av vida sandstränder och stora åkermarker.
Redan som spädbarn hade hon visat sin självständighet genom att hellre ligga ensam i sin spjälsäng än att gulla i sin mammas famn. Trots det var hon ändå ett lugnt och ordningsamt barn.
– Men när hon var runt 12 år så hände något, jag vet inte vad, hon blev som en annan tjej. Hon släppte allt och blev alldeles vild några år, säger Carolinas mamma Agneta där hon sitter bredvid dottern på altanen.
– Några år, mamma? Det var snarare tio år, säger Carolina och skrattar.
– Jag fick upp ögonen för annat. Killar, sprit, ja, allt som kändes spännande på det här döda stället.
Även om hon beskriver sin uppväxt som trygg och bra, kände Carolina aldrig att hon riktigt passade in i det ”fina” området och alla dess regler.
Carolina revolterade genom att supa och tjuvröka bakom mataffären, röka hasch med killarna ute i skogen och sniffa butangas vid fritidsgården. Allt som var ”farligt och dumt” lockade. Hela tiden drömde hon sig bort.
– Jag hade en otroligt stark känsla av att inte vilja vara här. Jag kände bara ”Åh, ta mig härifrån, här händer inte ett jävla skit!”.
– Det här ordnade och strukturerade passade inte mig, jag ville bara lämna det och upptäcka vad som fanns där ute i världen.
Som 16-åring fick hon möjligheten.
En dag, vid busshållplatsen i Falsterbo, blev hon upptäckt av en talangscout från Malmös största modellagentur Sweden Models. Carolina hann åka i väg med bussen innan scouten fick kontakt med henne, men efter att ha frågat runt på den lilla orten fick han veta att blondinen vid busshållsplatsen var Agnetas lilla dotter.
– Jag hade inte haft en tanke på att bli modell. Mina tjejkompisar sa att jag skulle passa som det, men jag var aldrig speciellt intresserad. När jag väl fick frågan såg jag en väg ut i världen.
Efter att lovat sin mamma att det eventuella modellandet inte skulle störa gymnasiestudierna fick hon åka till agenturen i Malmö. Snart plåtade hon sin första kampanj för ett ”ganska b” sminkmärke och fick 10 000 kronor för det.
– Det var så sjukt mycket pengar för mig och det var därför jag gillade det. Det var ju inte så jävla kul att stå där framför kameran, men pengarna var lockande. Om jag hade plockat jordgubbar i stället hade jag aldrig tjänat lika bra ens på några månader, så jag hade ju för fan hittat en guldgruva i jämförelse!
Det blev starten på en modellkarriär i Europas alla hörn. Aten, Milano och Paris. Hon tjänade bra men upplevde modellbranschen som hård och skoningslös. Vissa fotografer skickade hem henne för att hon ansågs vara för fet. Andra bad henne ta av sig alla kläder och synade henne ”som ett djur”.
– De gjorde sitt jobb utan en tanke på hur jag mådde eller kände mig. Det var jobbigt för mig som har en sådan stark personlighet. Det är kanske lättare om du lätt kan rätta dig in i ledet, men jag är inte så. Branschen behandlade mig som en produkt. Jag var ”crap” i deras ögon. Det kändes inte så jävla kul och jag minns inte den tiden som en särskilt glad tid. Spännande kanske, men inte särskilt glad.
Det är i början av 2000-talet och på ett diskotek på festön Ibiza träffar Carolina en man som ber henne att blunda och öppna munnen. Hon ignorerar varningsklockorna som ringer i huvudet och sväljer tabletten han lägger i hennes mun. Snart är hon ”fruktansvärt hög” och befinner sig på en fest hos öns största knarklangare. Där går en butler runt med stora fat med kokain. Några par har sex helt öppet i vardagsrummet. Någon kastar möbler i poolen, en annan kör motorcykel inomhus. Själv doppar Carolina fingrarna i en målarburk och målar på husets alla väggar.
Den här typen av hårt festande var vardag under Carolinas modellår. I sin självbiografi ”Ego girl” beskriver hon hur dagarna präglades av droger, ätstörningar och relationer med män som utnyttjade henne. När hon bodde i Paris gick hon från att dra en lina kokain då och då till att kunna dra stora mängder under en och samma fest. I samma veva hade Carolina även utvecklat bulimi där hon hetsåt och spydde upp för att hantera sin ångest.
– Jag tyckte att jag var stark, samtidigt var det som att jag var en fånge under min destruktiva sida. Jag tänkte att jag inte var värd mer än så.
Hon tystnar plötsligt.
– Men helt ärligt vet jag inte om jag har tillräckligt med distans för att kunna analysera det perfekt. Det var inte så jäkla många år sedan. Ibland krävs det 15 år för att förstå varför man gjorde som man gjorde.
Kombinationen av att vara destruktiv, väldigt självständig och ”lite galen” gjorde att hon hela tiden drogs in i saker som kunde vara skadliga.
– Även om min gräns var jävligt långt borta så hade jag alltid en. Den har jag inte gått över. Jag har inte varit självdestruktiv på det sättet att jag har velat dö. Jag har mer velat vara borta, väck.
Ironiskt nog var det den skandalomsusade vistelsen i ”Big Brother”-huset som hjälpte Carolina att ta sig ur drog- och ätstörningsproblemen. I huset hade hon inte tillgång till droger och kunde inte spy upp hur som helst framför kamerorna.
– Det blev som min avgiftningsklinik där jag för första gången på länge fick tid att reflektera kring hur mitt liv såg ut.
Carolina vet att en annan betydande faktor var att hon, till skillnad från många andra som har levt liknande destruktiva liv, har haft en grundtrygghet hemifrån. Kontakten med båda föräldrar har alltid varit stark, var Carolina än har befunnit sig i världen och i vilket tillstånd hon än har varit.
– Jag har alltid vetat att om allt går åt helvete har jag alltid kunnat åka hem igen. Om man känner att man inte har ett sådant starkt ”supportsystem” så kanske det är mer lätt hänt att man tar ett piller för mycket eller vad det nu är man gör.
Under de senaste åren har Carolina gått i terapi för att lära sig att hantera sin destruktivitet och sköta om sig själv bättre.
Men hon är medveten om att det där mörka draget i hennes personlighet inte automatiskt raderas på grund av ett lyckligare och mer hälsosamt liv. Carolina vet att hon inte är en helt annan person bara för att hon nu gillar ”power walks och proteindrinkar”.
– Allt jag har varit med om är en del av mig. Det får jag lära mig att leva med, utan att gå in i det där destruktiva alltför mycket igen. Det handlar om att hela tiden jobba med mig själv.
Carolina känner inte heller någon ånger när hon ser tillbaka på sitt liv.
Hon har i terapin fått lära sig att ta flickan hon en gång var i handen. Att inte känna ilska över den hon var.
– Jag känner inte att jag gör det, utan att jag verkligen tycker om den där destruktiva och ganska jobbiga flickan jag var då. Hon är en del av mig, det är så jag är. Dessutom, om jag ska se något positivt med destruktiviteten, så har den varit bra för mitt konstnärskap. Genom konsten har jag bearbetat all ångest och smärta.
I mamma Agnetas ateljé i radhuset i Malmöstadsdelen Limhamn står alla de tavlor som Carolina ska ställa ut några dagar senare på ett galleri i Mölle. Det är stora färgstarka tavlor. Många är självporträtt som har blivit något av hennes signum som konstnär.
– I senare verk har jag märkt att jag har tagit in fler personer också. Det handlar mycket om mamma och dotter-relationen. Inte så konstigt kanske, men några jävla gråtande bebisar tänker jag aldrig måla.
Konsten har långa anor i Gynningsläkten. Mamma Agneta är skulptör vars verk pryder flera torg runt om i Sverige. Carolinas morfars bror var målaren och textilkonstnären Lars Gynning som studerade hos Isaac Grünewald och hängde med Pablo Picasso i Paris.
– Jag har konsten i blodet, så är det. Mamma öppnade hela den världen för mig så det är kanske inte så konstigt att jag går i hennes fotspår.
Redan som 7-åring ställdes Carolina framför staffliet och det hon målade då med försiktiga små streck har likheter med den konst hon gör i dag som vuxen. Men så klart med ett helt annat tekniskt handlag nu. Mycket tack vare att hon hann gå konst- och formgivningslinjen på Spyken i Lund innan modellkarriären kickade i gång.
– Det var nyttigt för mig att lära mig olika målartekniker och så, men jag gillade inte alls att bli tillsagd vad jag skulle måla. Det var skittråkigt att alla skulle göra samma sak.
Trots det stora konstintresset som tonåring såg hon inte det som en framtida karriär. Det skulle dröja först till efter ”Big Brother” som hon på riktigt satsade på konsten. Tack vare det nyvunna kändisskapet och det kontaktnät som erbjöds genom mamma Agneta, kunde hon börja ställa ut regelbundet.
– Ibland tänker jag att jag borde ha valt Konstfack och hela den banan i stället för att ta den mer kommersiella vägen. Då kanske jag skulle bli tagen mer på allvar. Men hur jävla kul hade det varit att gå den vägen?
Oavsett om konstetablissemanget inte alltid tar henne på allvar, så verkar publiken åtminstone göra det. Carolina har de senaste åren tjänat miljontals kronor på sina utställningar. Förra året sålde hon, enligt egen utsago, tavlor för 1,2 miljoner kronor under en utställning i Ystad.
– Det sköna är att om alla andra projekt skiter sig så kan jag alltid falla tillbaka på konsten. Det är den jag livnär mig på.
Det är sommaren 2011 och Carolina är på väg till den lägenhet i Trollhättan som hon ska bo i under inspelningen av filmen ”Blondie”. Med Christian Louboutin-resväskorna i högsta hugg anländer hon och möts av ”ett råtthål”. Omedelbart förvandlades Carolina till inspelningens diva och krävde att flytta till ett hotell.
– Där kom jag med mina märkesväskor till gettot i Trollhättan. Ska jag vara i gettot när jag ska vara filmstjärna, hur fan tänkte de då?
Morgonen efter träffar hon sina motspelare Helena af Sandeberg och Alexandra Dahlström och tar för givet att de också har krävt att få bo på hotell i stället.
– Jag sa ”fy fan vilket vidrigt ställe de hade tänkt sätta oss på, hur kunde de tro att vi skulle bo där?” De svarade: ”Men vi bor ju där.” Helt galet, Sveriges bästa skådisar bodde i världens största råtthål!
Trots bristen på glamour kom det att bli en av Carolinas livs bästa upplevelser. I hela sitt vuxna liv hade hon suktat efter att få en filmroll och hade nästan gett upp. Först vid 32 års ålder kom erbjudandet.
– Jag tänkte ”jaha, först nu när jag är äldre och har fått rynkor kommer den!” Men samtidigt var det kanske vad som krävdes för att jag skulle bli intressant. Att jag nu har mina skavanker och brister.
Filmen ”Blondie” är ett familjedrama som handlar om tre systrar som av olika anledningar flyttar tillbaka hem till sin mamma. Första inspelningsdagen minns Carolina med skräckblandad förtjusning.
– Jag hade min första scen mot Marie Göranzon och trodde att jag skulle kissa på mig. Men när jag kände att jag klarade av det och hon efter scenen sa ”fan vad bra du är”, då tänkte jag att jag kanske behärskar det här ändå.
Carolina spelar modellen Elin som lämnar ett till synes glamoröst liv i Paris. Parallellerna till Carolinas eget liv är tydliga och är ingen slump då regissören och manusförfattaren Jesper Ganslandt som sagt inspirerades av henne när han skrev rollen.
– Rent personlighetsmässigt kan man säga att Elin är som den gamla Carolina. Det är jag, om jag aldrig hade vuxit upp och lämnat röran i Paris.
Just för att rollen påminde om Carolinas eget tidigare destruktiva modelliv hade hon ångest före inspelningen. Själv hade hon tagit så många kliv framåt och blivit mer ”ren i själen”.
– Att då smutsa ner den igen var jobbigt. Men samtidigt var det nog bra att jag hade mitt bagage för att kunna spela den rollen. Det var också nyttigt för mig att ta upp det en gång till, för att jag verkligen skulle förstå att jag inte vill tillbaka dit igen.
Hur gärna vill du egentligen ha en filmkarriär?
– Jättegärna. Det ger mig så mycket inspiration. Men det är inte som att jag vill eller kan ha en sådan karriär på heltid, utan någon gång då och då bara. Och då ska fan nästa film spelas in på ett flottare ställe än Trollhättan!
Några veckor före inspelningsstarten av ”Blondie” fick Carolina veta att hon var gravid med sitt och sambon Alexanders första barn. Överlycklig ringde hon regissören Jesper Ganslandt och sa att de var tvungna att anpassa hennes roll efter graviditeten.
Men bara några veckor senare fick hon missfall. Efter ett ultraljud konstaterade läkaren kort: ”Det är dött, sätt på dig kläderna igen.”
– Det var skitjobbigt då jag hade gått så långt som vecka tolv. Jag hade fått lite mage och spytt på morgnarna. Det var hemskt.
Carolina sörjde det förlorade barnet och var orolig för att inte kunna bli gravid igen. Många av hennes vänner hade fått missfall efter missfall och hon var rädd för att det skulle bli så för henne också. Men några månader senare var hon gravid igen.
– Det var så skönt, även om jag var nervös i början och inte vågade tro på det förrän de där tre månaderna hade gått.
Graviditeten var ”skitbra” och planen var att föda utan smärtlindring.
– Men när det väl startade trodde jag att jag skulle dö! Det är det värsta jag har varit med om. Fy fan vad det gjorde ont. Till slut fick jag be om smärtlindringen ändå. De säger att det är så fantastiskt att föda barn, och visst är det så också. Men den smärtan, helvete, jag var inte tuff nog för den.
Efter tio timmars värkarbete föddes slutligen en liten dotter. Egentligen ville Carolina att hon skulle ha det italienska namnet Alessia, men sambon vägrade ”låtsas vara italienare”. Så nu, snart tre månader senare, är det en liten Alicia som ligger tyst i vagnen på Carolinas altan.
– Titta på henne, hon är så snäll och lugn.
I många år hade Carolina viftat bort sin längtan efter barn då tillfället eller mannen aldrig hade varit rätt. Men med Alexander kändes det annorlunda.
Paret träffades när Carolina hade en fest på Story Hotel i Stockholm för två år sedan och en vän till henne drog med sig Alexander dit. Som försäljningschef och före detta elitspelare i innebandylaget Balrog tog han in välbehövlig struktur i Carolinas röriga liv.
– Han har disciplin och ordning och reda, det smittar av sig. Alexander har en stabiliserande effekt på mig och det behöver jag verkligen.
Vilka personlighetsdrag hoppas du att Alicia får från dig?
– Hon får gärna bli galen, men jag hoppas verkligen inte att hon blir destruktiv. Sedan hoppas jag få hänga med på mycket grejer som hon gör.
Du vill bli den där coola morsan alla ens kompisar tycker om?
– Ja, det hoppas jag! För då kan jag hålla lite koll också. Man måste vara smart och nästla sig in. Men det är ju inte säkert att jag ens vill vara med på hennes grejer. Om hon sitter hemma och stickar, då vill jag ju inte vara där liksom.
– Men jag tror inte det är så stor risk för det.
När Carolina kom tillbaka till sin barndoms Ljunghusen tidigare i sommar var det som att komma hem. Hon var inte längre 16-åringen som drömde om en biljett därifrån.
Carolina kom tillbaka som någon som har sett världen utanför. Någon som har mognat och lärt känna sig själv.
– Jag skrattar inte bort saker lika mycket längre, utan tar mig själv på större allvar. Förut kunde jag skratta bort det faktum att jag ens fick ha en konstutställning, men nu när jag säljer tavlor för 50 000 spänn styck, då bär det fan med sig respekt.
Nu vill Carolina Gynning fortsätta koncentrera sig på konsten och skådespeleriet. Tv-karriären är hon klar med, ”om de inte vill att jag leder Melodifestivalen typ”.
Och att återigen filmas dygnet runt i en dokusåpa är inte aktuellt.
– Jag har fått jättemånga erbjudanden om att göra reality-tv om mig själv. Typ ”Svenska Hollywoodfruar”, men bara med mig. Jag känner bara nej, nej, nej. Det skulle vara ett stort steg tillbaka.
De senaste åren har Carolina medvetet gått från att naket berätta om varenda detalj ur sitt liv i självbiografier, och på sin blogg, till att streck för streck dra en tydlig gräns för det privata.
– Ju mer saker jag gör som är betydelsefulla, film och konst, desto mer vill jag smalna av vad jag berättar om mig själv. Jag vill att fokus läggs på min rollprestation eller min konst och inte på mig.
Känner du att det är viktigt att folk tar dig seriöst nu?
– Ja, det har nog blivit lite viktigare med åldern. Men sedan känner jag ändå att de som redan har skapat sig en dålig bild av mig, de går inte att rubba. Fuck you, säger jag till dem. För varför bry sig? Det viktiga är att jag har växt upp och blivit den starka tjej som jag föddes som. Eller, jag har i alla fall kommit en bra bit på vägen.