För detta är en kvinna som påverkar sin omgivning. När Amanda Jenssen slagit sig ned i den slitna hörnsoffan på konditori Ritorno på Odengatan i Stockholm, reagerar visserligen en del av gästerna på sedvanligt svenskt maner. Det vill säga att trots livfullt intresse ”inte bry sig om” den unga kvinnan i hörnet (förutom damen bakom oss, som plötsligt reser sig upp och närsynt försöker tyda kråkfötterna i mitt block).
Men flera besökare på Ritorno kommer fram och ber artigt om autograf – helgshoppande mödrar, pensionärer, en liten tjej. Och den saktmodige taxichauffören som senare tar oss till kostymförrådet i tv-huset blir nästan lyrisk:
– Du skrev en hälsning till min sexårige son när jag körde dig för ett år sedan. Det glömmer jag aldrig!
Jag kommer på mig själv att fundera över vad det är som gör att så många så spontant visar Amanda Jenssen sin uppskattning.
Visst är hon mer än nästan alla andra yngre svenska artister ”känd från tv”, som det brukar heta. Men att vara ung kvinna med sträv sångröst, ett utseende som en blandning mellan Debbie Harry och Anna Karenina – och dessutom verka både egensinnig och säker på sin karriärväg – det borde väl inte vinna svenska folkets kärlek?
– Det är väldigt, väldigt sällan jag har haft något ont av folks intresse. Tvärtom har jag fått både komplimanger och innerliga leenden. Men visst, det är ju inte alltid så jättekul om man bara ska gå ner och handla på Ica och själv känner sig lite introvert, säger Amanda på sin lundensiska som börjar slipas av lite efter två och ett halvt år i Stockholm.
Tjugoett år ung, när de flesta av hennes årskamrater bor i andra hand, sitter uppe och tentaläser på nätterna eller går på tillfälliga vikariat, har hon redan en karriär att se tillbaka på. Och en tämligen nyinköpt bostadsrätt, en tvåa i Vasastan.
– Jag tjänar säkert bra jämfört med många jämnåriga, men jag kan inte påstå att jag känner mig rik. Utbetalningarna kommer klumpvis. Det har funnits gånger då jag inte haft täckning på kontokortet. Och vad betyder pengar, egentligen? Det viktigaste för mig är inte att bli förmögen, utan att njuta av medvinden jag har just nu och att skratta mycket, säger Amanda Jenssen och tillägger:
– Största ynnesten är att få jobba med det jag gillar mest.
När Amanda kom i den åldern att hon började fundera över framtida yrkesval var hon inriktad på att göra något kreativt: syssla med musik, måla eller skriva. Musiken hade funnits där tidigt, redan på musikdagiset Tvärflöjten hemma i Lund. Under gymnasieåren på estetiska programmet på Spyken i Lund blev det en del teater, men också jazzsång och gitarrlektioner. Dessutom spelade Amanda tillsammans med pappa Halvard, trubadur och skådis, i bandet Amanda and the Papas.
Så när det blev dags för uttagningarna för 2007 års upplaga av TV 4:s ”Idol” hade Amanda Jenssen redan flerårig scenvana och även rutin från lokala talangtävlingar. Hon charmade ”Idol”-publiken med spontanitet, originalitet och moget låtval. Det räckte hela vägen fram till final, där Amanda Jenssen besegrades med knappast möjliga marginal av Marie Picasso.
Finalen mellan de två unga sångerskorna omgavs av en tv-hausse som knappast skådats sedan ”Hylands Hörna” på 1960-talet.
– Det var väldigt omtumlande att såpass intensivt vara i mediernas fokus. Och jag visste ju inte då om musiklyssnarnas intresse skulle hålla i sig. Men folk gav mig chansen att fortsätta och det är jag väldigt tacksam för, säger Amanda Jenssen som inte ångrar sin medverkan:
– Nej. Då började ju den resa jag befinner mig på nu. Och jag tycker fortfarande att ”Idol” är bra underhållning, även om jag inte följde den senaste omgången sådär jättenoga.
Amanda Jenssen behövde inte brottas med bilden som ”Idol”-stjärna särskilt länge. Tvärtom är hon en av få artister från ”Idol” som lyckats i sin egen rätt.
Det tackar hon till stor del Pär Wiksten för. Han är en popräv som slog igenom med The Wannadies på 1980-talet, ett Skellefteåband som med jämna mellanrum nosat på internationell framgång. Pär Wiksten erbjöd sig att skriva låtar till hennes första fullängdsskiva ”Killing my darlings” som kom våren 2008. Sedan dess har han varit producent, kapellmästare, coach och mentor.
– Pär tog mig under sina vingar, som Amanda Jenssen själv uttrycker det.
Den som någon gång hört Amanda sjunga har svårt att tro att hon har hälften av normal lungkapacitet, en konsekvens av den dubbelsidiga lunginflammation hon drabbades av när hon var ett och ett halvt år.
– Jag var nära att dö, faktiskt. Och jag fick ärr på lungor och luftvägar och måste ta medicin två gånger varje dag för att vidga luftrören. Men det har aldrig hindrat mig i min sång, jag får tillräckligt med syre när jag står på scenen.
Varifrån?
– Vet inte. Jag kanske har gälar, säger Amanda och rycker på axlarna samtidigt som hon ler.
Den senaste skivan ”Happyland” har påverkats av jazzlegender som Ella Fitzgerald och Cab Calloway. Amanda Jenssen nämner också Johnny Cash, Bob Dylan, Edith Piaf och Tom Waits som förebilder.
– Alltså, jag låter mig inspireras av deras musik och uttryck, men jag försöker inte efterlikna dem som artister.
Nästan bara engelskspråkiga namn?
– Ja, det är den musiken jag vuxit upp med och som jag tagit in mest från, säger Amanda som också skriver sina egna låtar på engelska.
– Samma sak där. Modersmålet borde kanske ligga närmare, men det känns naturligast och bekvämast att använda engelskan.
En rad yngre svenska sångerskor har lanserat sin musik i USA: Robyn, Nina Persson, Anna Ternheim och Marit Bergman för att nämna några. När jag frågar Amanda Jenssen om hon funderat på att gå i sina musikersystrars fotspår blir hon hemlighetsfull:
– Det finns inget konkret att säga om det just nu, men man vet aldrig vad som händer i framtiden.
Den halvt urdruckna chailatten har kallnat och det börjar bli hög tid att åka tvärs över stan, till tv-huset på Gärdet och det gigantiska kostymförrådet som blivit ett av Amanda Jenssens smultronställen. Hon var här och letade scenkläder inför förra årets P3 Guldgala. Nu är det dags igen, och pojkvännen Dennis Lyxzén följer med som smakråd. Han är också musiker, känd från kultband som Refused och The (International) Noise Conspiracy och nu skivaktuell med nya gruppen Invasionen. Amanda refererar till honom som ”min manlige följeslagare” och vill helst hålla relationen inom privatlivets helgd.
Men vi får väl skriva att det är Dennis som träffsäkert karaktäriserar de två dresser som Amanda så småningom väljer ut bland de digra klädhängarna? En röd liten sak med polkagrisrandig resårmidja är ”London, Carnaby Street cirka 1963”. Och den benvita tunna kreationen med broderier är ”San Francisco, Haight-Ashbury, 1967 ungefär”.
För dagen är Amanda ”nerklädd” som hon själv säger, i en roströd byxklänning i linne, yllestrumpor, mockastövlar och – ska det visa sig under den kyliga fotosessionen – en alltför tunn kappa. Skotskrutig halsduk samt mössa i fuskpäls. En lätt makeup och välborstat blonderat hår.
I tidigare intervjuer har hon förklarat sin vurm för 1940- och 50-talets estetik. Elvis Presley i svartvita journalfilmer, jazzsångerskor i vidlyftiga aftonklänningar. Men hur och om detta blir en del av henne själv har Amanda Jenssen svårt att sätta ord på.
– Alla människor har ju flera olika personer i sig. En del av mig är artist och väldigt medveten. Jag vet vad jag gillar. Men man ändrar sig ju också. Jag är inte samma Amanda i dag som jag var för tre år sedan.
Kanske kommer hon närmare sitt eget jag när hon tidigare under vårt samtal förklarar varför just Ritorno, med sin mix av kristallkronor, nakenmålningar, flottiga veckotidningar och kantstötta glas blivit ett favoritfik.
– Det är bohemiskt, lite nött men ändå elegant. Det märks att det finns en själ, säger Amanda Jenssen.
Hon skulle lika gärna kunnat beskriva sig själv.