Han är kanske världens mest framgångsrika musikvideoregissör och har blivit hyllad för sitt arbete med Madonna, Lady Gaga, Rolling Stones, Britney Spears och Rammstein. För att nämna några. Ofta är det dessa artistnamn som kommer på tal när Jonas Åkerlund omnämns i media. Att han också är både reklam- och långfilmsregissör talas det mindre om. Totalt har Jonas regisserat omkring 500 olika filmer. Senaste biofilmen, ”Horsemen”, hade premiär för två år sedan. Just nu arbetar han med nästa långfilm: ”Small Apartments” med bland andra Billy Crystal, Johnny Knoxville, James Caan, och framförallt Matt Lucas, mest känd som skallig och rullstolsbunden i humorserien ”Little Britain”.
– Man kan nog kalla det för en komedi, men inte den typ vi är vana att se Matt Lucas i. Den här filmen blir betydligt mörkare, säger Jonas och rättar till sin svarta hatt.
Förra året styrde han 38 olika filmprojekt och satt ombord på 89 flygavgångar – ett tempo som han hållit i snart 15 år.
– Jag jobbar alltid oerhört hårt och mycket, med det är först när jag kommer in i en sådan här produktion, får jobba med långfilmsmanus och riktiga skådisar, som jag blir påmind om hur mycket jag älskar mitt jobb, säger Jonas Åkerlund och gungar sitt glas så att isen skallrar.
Det har tagit två år att få till den här intervjun. Jonas kalender är överfull, och han trivs med det. Dessutom håller han sig borta från medier så gott han kan och ger knappt några intervjuer alls. Men verkar varken nervös eller stängd då han nu sitter tillbakalutad i sin fåtölj.
– Jag bestämde mig tidigt för att inte bli någon kändiskille, och ångrar många intervjuer jag givit. Det är mina filmer som är intressanta, inte jag som person, säger han.
För 24 år sedan regisserade Jonas Åkerlund sin första musikvideo, för svenska metalbandet Candlemass. Då hade han själv drömt om att bli rockstjärna under hela sin uppväxt i Bromma, hunnit med en vända till London med sitt band Bathory, men till slut lagt trumpinnarna på hyllan och just funnit sin talang hos filmproduktionsbolaget Mekano i Stockholm. Efter att ha visat sig vass vid klippbordet tog han nästa steg och lyfte upp en kamera.
Uppdragen började hagla in: Roxette och The Cardigans, H & M och Wasa knäckebröd. Svenska artister och varumärken föll pladask för Jonas orädda och estetiska bildspråk. 1997, tio år efter sin första musikvideo, slog han igenom internationellt med omtalade videos för The Prodigy och Madonna. Sedan dess har han pendlat mellan sin gamla kulturkåk i centrala Stockholm och flådiga hotellrum runt om i världen, och det dröjde inte länge innan artister som Britney Spears och Lady Gaga började höra av sig stup i kvarten och tjata om samarbeten.
– På sätt och vis blev det ju som jag drömde ändå, jag jobbar med musik men inte som artist, säger Jonas.
I september 2008 kraschade den globala ekonomin, efter att den amerikanska handelsbanken Lehman Brothers gick under. Storföretag, så väl biltillverkare som skivbolag, höll hårt i sina budgetar. Det rådde en allmän negativ inställning i världen, inte minst här i Usa, och folk i de flesta yrkesgrupper oroade sig för att jobben skulle försvinna. Inte Jonas Åkerlund. Istället för att oroa sig över vilka uppdragsgivare som skulle skära ned sina budgetar fick han en ”enorm energikick”:
– Jag bestämde mig efter finanskraschen för att vända på det och istället bli ännu mer produktiv, och har jobbat väldigt mycket sedan dess, säger Jonas entusiastiskt.
Han säger sig inte påverkas kreativt av konjunktursvajningar eller världskatastrofer. Däremot satte finanskraschen spår i hans pass, då konsekvensen blev fler resor, allt mer utspridda över världskartan.
– Min verksamhet krävde plötsligt att jag skulle arbeta överallt istället för på bara en marknad. Innan hade jag varit väldigt fokuserad på USA och Frankrike. Nu jobbar vi lika mycket i Kina, Tyskland, England och Argentina.
Jonas säger ”vi” och syftar dels på sitt stora entourage – assistenter, barnflickor och produktionsteam – men framförallt på sig själv och frun Bea. Hon är en välkänd stylist och kostymör i Hollywood. När hon följde med skådespelaren Mickey Rourke, som hans personliga stylist, till filminspelningen av Jonas Åkerlunds långfilmsdebut ”Spun”, för nio år sedan, träffades de två för första gången. Sedan dess arbetar makarna Åkerlund ihop flera gånger om året.
Hur är det att jobba så mycket med sin fru?
– Vi har det som allra bäst när vi jobbar tillsammans. Då får vi vara nära varandra, och kreativt funkar vi skitbra ihop – hon är så grymt duktig. Jag är alltid ledsen när jag inte har henne på jobbet och saknar henne då. Vi funkar bäst hemma också under de perioderna, annars är vi så mycket isär, osynkade och inne i olika världar.
Vilka konflikter kommer från att jobba med varandra?
– Inga alls. Vi har inget rollspel mellan varandra, varken på jobbet eller hemma, vilket är skönt. Det är nog vanligt att man har det i relationer. Vi kör bara jäkligt raka puckar. Bägge är kreativa, gillar att jobba och kan inte tänka oss ett annat liv. Sen är vi båda bra på att vara lediga och hänga med barnen också, när det passar.
Vad gör du när du är ledig?
– Det händer sällan, men när jag är ledig gör jag ingenting. Mitt och Beas liv är fyllt av sena nätter, resor, hotell och middagar, så vi längtar inte efter att vara lediga för att kunna resa eller gå på en fin restaurang, det är vår vardag.
– Jag kanske låter som en bulldozer när jag talar om allt vad vi gör, men egentligen har vi ett rätt angenämt liv. Det är sällan man ser oss stressade.
Något som sipprar fram under intervjun, och som jag fått höra från folk som arbetat med Jonas, är att han har ett starkt självförtroende: vet vad han gillar, vad han vill ha, och kan på sekunden avgöra när en filminspelning är färdig. Håller han med om detta påstående?
– Jag har snarare alltid trott att jag har dåligt självförtroende, men när du säger det så där så.
Han skrattar och vrider lite på sig.
– Jag kan ha gott självförtroende på jobbet, men ibland är jag bara bra på att låtsas. Och jag har haft läs- och skrivsvårigheter hela mitt liv. Det gav mig taskigt självförtroende som barn, jag var rädd för skolan och allt sådant där. Men det var nog rätt vanligt i min generation, idag verkar skolvärlden vara mer lyhörd för individer.
Jonas ska köra till flygplatsen och hämta huvudrollsinnehavaren i sin nya film, Matt Lucas, och måste gå. Han säger hejdå till personalen på Chateau Marmont och vi bestämmer ny träff på Santa Monica Beach två dagar senare.
Strax efter lunch kommer Jonas Åkerlund rullandes ned mot stranden i sin enorma stadsjeep. Givetvis är den svart. Och att termometern nu visar 26 grader, och himlen är klarblå, hindrar inte honom från att även idag klä sig i svarta byxor, jacka och hatt. Lättklädda strandbesökare vänder sig om efter den två meter långa skugga som sveper över stranden.
– Jag är ingen strandperson direkt. Jag gillar att bada men har aldrig solat i hela mitt liv, säger han.
Jonas berättar att Matt Lucas nu har kommit till rätta på sitt hotell och att inspelningen av independentfilmen ”Small Apartments” snart ska inledas.
– Hela långfilmsvärlden känns oerhört lockande för mig nu, det är min främsta prioritet och vad som ger mig störst kickar. Vi siktar på att ha ”Small Apartments” klar i början av nästa år och sedan väntar flera nya projekt. Jag skulle jäkligt gärna göra en långfilm i Sverige också, med internationella ambitioner, det skulle behövas, säger han medan vi stegar upp för trapporna mot nöjesfältet på Santa Monica Pier.
Exakt vad som blir nästa stora filmprojekt är inte klart. Jonas ligger i startgropen tilll flera olika filmer, men kan inte säga än vad som faktiskt blir av.
– Folk har i alla fall börjat fatta att jag inte vill göra ”X-Men 4” och sådana actionfilmer. Men jag är väldigt ödmjuk inför mina uppdrag och blir barnsligt glad, till och med förvånad, då jag får ett nytt jobb. Det är alltid ett tecken på att jag har jobbat hårt.
Vilken av dina 500 filmproduktioner är du mest stolt över?
– Det är svårt att säga, mycket av det jag gör är färskvara. Musikvideos ska funka för stunden, inte leva i evighet. Men en del saker är mer tidlösa. Som min dokumentär om Madonna. Jag lade ned så jävla mycket själ i den, särskilt i efterarbetet. Jag levde som en grottmänniska i över ett år, bara satt och klippte film. Det hantverket – vad filmen säger, hur den ser ut, hur hon framstår – det är jag sjukt stolt över.
Du har sagt att Madonna, tillsammans med Per Gessle, är den artist du blivit bäst vän med. Hur funkar det egentligen, brukar ni ses och grilla, eller vad gör ni?
– Haha, nej, vi ses och käkar men grillar tyvärr inte så mycket. Hon var här för ett par veckor sedan, då sågs vi. Egentligen är jag inte alls mån om att en jobbrelation ska övergå till vänskap, men när man jobbat ihop så länge faller det sig naturligt.
Eftermiddagssolen steker upp strandpromenaden och Jonas tar av sig sin pälsklädda läderjacka. Vi går bort mot hotellet Shutters där han strax ska in i nästa möte: en ny idé ska pitchas till ett tv-bolag. Den här gången ”något som har med musik att göra”. Jonas säger att han själv inte vet var idéerna kommer ifrån längre, att han helt slutat inspireras av andra. Förr var modevärlden, musik och film givna inspirationskällor. Idag utgår han enbart från en egen vision. Är det inte då just ”det goda självförtroendet”, som vi tala om tidigare, som krävs för att man ska fortsätta följa sina idéer?
– Äh, så bra självförtroende har jag inte, men jag litar på mina instinkter. Som regissör kan man välja att spela säkra kort och alltid veta vem som kommer att gilla ens film. Eller så kan man vara lite mer konstnärlig och göra som man känner. Då är det omöjligt att bara göra bra grejer. Alla mina favoritregissörer gör dåliga filmer ibland, det vågar jag också. Gör man bara bra grejer är det ett tecken på svaghet och osäkerhet.
Vad har du gjort som är dåligt?
– Inget som är skitdåligt, men självklart är inte alla 500 filmer bra. Jag kommer inte på något exempel, men det har varit projekt där förväntningarna varit höga, tajmingen fel och jag har tagit konstiga beslut. Då blir resultatet något som inte funkar.
När är du som allra bäst?
– När jag har mycket att göra. Min drivkraft handlar bara om kreativitet, något jag måste göra. Jag älskar att dra igång nya projekt och ofta överlappar de varandra. När allt rullar på och organisationen runt mig fungerar, då kan jag få hur mycket som helst gjort. Att producera mycket är visserligen inte ett ändamål i sig, men jag har alltid trivts bra med mycket på mitt bord. Jag är ingen gråzonsmänniska. För mig är det alltid fullt av eller fullt på.