Det var en helt vanlig tisdagseftermiddag i nyhetsfabriken. Rapports 19.30-sändning var i princip spikad och Katarina Sandström, då 27 år gammal, satt vid desken och förberedde sig.

Det fanns ingen föraning, ingen särskild puls. Det var den 11 september 2001 och 14.50 kom en redaktör springande och skrek att det var läge att slå på CNN.

Precis som de flesta andra drabbades Katarina och hennes kolleger på redaktionen först av en känsla av overklighet.

Förvirringen tilltog när plan nummer två kraschade i det södra tornet. Var det en repris de såg? Snart hade ett 40-tal personer samlats vid tv-monitorerna och det ordinarie körschemat hamnade i papperskorgen. Bara minuter senare infann sig ett koncentrerat lugn.

–  Du vet, när utmaningen är tillräckligt stor har man inget annat val än att vara stringent och fokuserad. Jag minns att jag skärmade av mig med ett par hörlurar för att kunna ta mig an den kaotiska floden av nyhetstelegram, rykten och spekulationer, säger Katarina.

­Hon hann dock tänka en del på sin tvillingsyster Elizabeth, som för tillfället bodde i San Fransisco. Så fort hon förstod att systern var i säkerhet på den amerikanska västkusten kunde hon helt fokusera på rollen som nyhetsankare.

–  Jag inbillar mig att det är lite som när en läkare sätter på sig sin rock. Man tar sig an en uppgift och ser till att man som privatperson är skyddad. Det blir ett slags professionellt skal som man måste ha för att orka med. Det är först efteråt man kan reflektera över hur det känns.

Så kom det sig att hon, 27-åriga Katarina Sandström från lilla Tavelsjö i Västerbotten och med endast ett års erfarenhet av att leda Sveriges absolut största nyhetsprogram, ledde de svenska tittarna genom en av nutidens största nyhetshändelser i princip på uppstuds.

Hon hade klarat eldprovet med ett lika samlat som allvarligt lugn. Dåvar­ande statsministern Göran Persson gjorde det lite, lite enklare för redaktionen, han ringde själv in sig till studion.

Sedan dess har Katarina varit med om oräkneliga nyhetsögonblick som kommit att prägla både världen och henne själv – och hon har nästan alltid suttit där med samma slags trygga utstrålning, samma professionella attityd och samma gracila plockande med sina pappersmanus.

Här hemma i Sverige torde hon vara en av de mest igenkända tv-profilerna. Så fort hon är ledig, har semester eller varit föräldraledig mejlar tittare från hela landet och frågar efter henne. Katarina är på många sätt ”hela svenska folkets”.

–  Men jag tänker inte i de termerna. Jag vill bara göra ett så bra jobb som möjligt. Självklart vet jag att jag har ett offentligt jobb och visst tycker jag att det är fantastiskt att så många uttrycker att de ser mig som ett slags trygghetssymbol. Till vardags är det dock ingenting jag funderar över. Jag låter det inte heller begränsa mig, även om säkerhetstänkandet är högre nu är förr, säger hon och guidar oss genom korridorer, kulvertar och välkända studiomiljöer i TV-huset på Gärdet.

Anna Hiruth Katarina Sandström föddes på ett sjukhus i Addis Abeba, Etiopiens huvudstad, i mars 1974. Åtta månader gammal sattes hon och hennes tvillingsyster på ett flygplan med destination Arlanda.

Väl framme på den svenska flygplatsen överlämnades de två flickorna till sina adoptivföräldrar Holger och Karin Sandström från Tavelsjö, Umeå.

Hemma i Västerbotten väntade den två år äldre, blivande storebrodern Johan, även han adopterad från Etiopien.

De fem blev väldigt snabbt den mest självklara familj man kan tänka sig.

–  Vi syskon har alltid känt oss väldigt älskade, ja, överösta med kärlek. Vi växte upp med en fantastisk känsla av gemenskap, både i familjen och med det samhälle som omgav oss, berättar Katarina.

Hon vet inte, men kanske är det därför hon har en rakt igenom okomplicerad relation till det faktum att hon är adopterad:

–  Jag har aldrig känt något behov av att söka efter mina biologiska rötter, jag har alltid haft klart för mig varifrån jag kommer. Jag kommer från Tavelsjö. Och jag känner mig väldigt norrländsk, väldigt svensk.

Pappa Holger var speciallärare och arbetade på särskolan i Umeå. Mamma Karin var länge hemma med de tre barnen, men jobbade sedan som elevassistent åt funktionshindrade barn. Dörrarna till huset stod alltid öppna, få middagar avnjöts med bara den egna familjen närvarande vid bordet.

Föreningslivet i den lilla byn och de omgivande byarna blomstrade och föräldrarnas starka och varma engagemang i Svenska kyrkans församling betydde mycket. Föräldrarnas grundmurade tro blev en naturlig och väldigt kärleksfull del av Katarinas liv och hon kom tidigt till en punkt där hon själv definierade sig som troende.

– Min tro ger mig styrka och mod, men den känns väldigt privat. Jag går ofta i kyrkan, och tycker om att besöka olika kristna församlingar.

När Katarina växte upp spelade hon fotboll, tränade friidrott och sjöng i kyrkokören. Det var tack vare de livliga och öppna diskussionerna vid det sandströmska köksbordet som hon tidigt fick sitt samhälls­intresse.

Hon beskriver det som en längtan att förstå världen, att se de bakomliggande orsakerna till stora händelser. Första gången hon spelade in Rapports nyårskrönika var hon 15 och hon kunde inte sluta beröras av bilderna på när Rumäniens Nicolae Ceausescu arkebuserades.

–  När jag var riktigt liten drömde jag om att bli präst. Sedan funderade jag länge på att bli jurist. Eller kanske journalist... Ska jag vara ärlig så fick jag höra att juristutbildningen var rätt tråkig, så efter samhällsvetenskaplig linje på gymnasiet valde jag att satsa på journalistiken.

Det rådde ingen större tvekan om att hon hade talang. Att hon var noggrann och ambitiös, det visste alla som kände henne redan och det fick snart redaktionen på Västerbottens Folkblad, VF, också erfara. I slutet av hennes första praktikperiod på tidningen fick hon i uppdrag att intervjua landshövdingen Georg Andersson – ett riktigt prestigeuppdrag för en praktikant.

– Jag älskade att skriva och jag vet att de på VF såg att jag väldigt snabbt tog till mig det jag fick lära mig. Jag hade tur och fick hela tiden utmaningar som gjorde att jag tvingades höja ribban. Det var väldigt utvecklande.

Sitt första riktiga journalistjobb hade Katarina på VF:s lokalredaktion i Vilhelmina. Hon var helt ensam en sommar, tillbringade många mil i bilen, fotade och skrev för brinnande livet. Hon levererade över förväntan, men sommaren efter, när hon gått ut journalistlinjen på Strömbäcks folkhögskola, ville hon testa något nytt. Det blev radio och ett sommarvikariat på SR Västerbotten.

Det ledde snabbt till att hon blev ut­lånad till Ekot i Stockholm och därefter fick hon ett vikariat där.

När SVT skulle lansera SVT 24 uppmanades Katarina av en kollega att söka ett av de jobb som annonserades ut. Hon hade ingen som helst erfarenhet av tv, men tyckte det verkade spännande. Hon gjorde de tester som krävdes under sommaren och reste sedan till Brighton för att plugga engelska och statskunskap under hösten.

En dag i Brighton ringde telefonen. Hon hade fått jobbet. Ett år senare, 2000, plockades hon över till Rapport.

Genomslaget var enormt; och det handlade inte bara om att Rapport redan var det största nyhetsprogrammet i svensk tv, utan också om hennes eget sätt att ”gå genom rutan”, som uttrycket för hur väl man lyckas kommunicera med sin tv-publik lyder. Väldigt snart insåg hon vikten av att skapa tydliga gränser mellan sitt jobb-jag och sitt privata jag.

För ”gick genom rutan” – det gjorde, och gör, Katarina. Hon vill inte säga det själv, men det är någonting med hennes lugn, hennes välartikulerade och uppenbart toleranta attityd som gör att hon mest av allt är älskad. Man skulle lätt kunna föreställa sig att personer med främlingsfientliga åsikter också framfört dem till henne och SVT, men hon har varit förskonad, som hon uttrycker det. Tvärtom fick hon ganska snabbt brev från människor som uppskattade henne.

–  Jag minns särskilt ett brev från en sjuårig flicka som skrev till mig att hon tittade på Rapport varje dag tack vare mig – ”för du är brun, precis som jag”. Det visade sig att flickan var adopterad från Cap Verde. Det kändes häftigt att få vara en förebild, att kunna inspirera andra.

I dag är som sagt säkerhetstänkandet kring tv-profiler som Katarina betydligt större än då, för tio år sedan. Att vara ”hemma hos miljoner människor” (Katarinas eget uttryck) nästan varje kväll är att vara hårt exponerad. Hon är aldrig rädd, men inte heller naiv, hon undviker att vara ute ensam sena kvällar. Och sedan dottern Alicia föddes i april 2009 är det heller inget liv hon saknar.

–  Att bli förälder har varit och är en fantastisk resa. Förutom all kärlek det genererar så tror jag att jag blivit klokare. Jag prioriterar bättre, fattar bättre beslut och känner också att jag har en mycket bättre balans i livet. Jag har jobbat väldigt hårt i perioder, känt att jag hela tiden måste förtjäna det förtroende många känner för mig. Nu är jag väldigt noga med att återhämta mig, leva.

Katarina är gift med Tommy, 43 år. Hon beskriver honom som en osjälvisk själsfrände. De träffades på Ekot redan 1998 då Tommy jobbade som ekonomijournalist. I dag är han konsult och har doktorerat i företagsetik på Handelshögskolan i Stockholm.

De delar intresset för träning, de springer tillsammans (nåja, numera avlöser de varandra, någon måste ju vara med Alicia ...) och varje kväll när Katarina kommer hem från jobbet, då är klockan runt nio, halv tio, så har han middagen färdig. Det blir mycket fisk och kyckling.

Tillsammans har de hittat ett vattenhål i södra Frankrike där de hyr en lägenhet.

När framtiden kommer på tal ler hon hemlighetsfullt, ja, lite generat faktiskt.

Det står ganska snabbt klart att det inte saknas intresse för henne hos de internationella tv-bolagen. Flera av dem har hört av sig i jakten på trovärdiga nyhetsuppläsare med ”star quality”.

Undra på det.