Hon bjuder på bullar som hon har bakat med barnen.
– Jag kan inte leka med dem, det gör min man mycket bättre. Jag pysslar och gör riktiga saker med dem i stället, haha.
Så tar hon fram en julbonad som hennes farmor påbörjat och som det är tänkt att hon ska slutföra.
– Jag broderar mycket när jag är i upptakten till en ny bok. Jag tänker bättre när jag pillar med händerna och gör pluttgrejor med tomtar och sånt.
Det är lätt att känna sig trög och långsam när man intervjuar Katarina Wennstam.
Jag ställer en fråga. Hon svarar blixtsnabbt och sedan kan det vara svårt att få stopp på flödet. Det känns som om alla följdfrågor besvaras av bara farten.
När hon dukat undan, snabbt och effektivt, hoppar vi in i hennes lilla Toyota för en guidad tur nedanför Skurubron där lyxkåkarna ligger tätt ned mot vattnet.
– Där har vi Runars hus, säger hon och pekar på en stor vit villa på andra sidan sundet.
Huvudpersonen i den nya boken Jack Rappe bor i ett hus som är kusligt likt några av villorna längs vattnet.
– Jo, några har sagt att de känner igen sina hus litet väl mycket, säger hon och skrattar.
Några dagar senare träffas vi på Café Cinema på Södermalm i Stockholm, ett stenkast från hippa Nytorget. Hit går Katarina Wennstam för att känna sig ung.
– Jag har någon sorts vuxenångest just nu. Vi är väldigt mycket föräldrar, Mani och jag. Det är lättare att hålla fast vid sitt gamla liv när man är i innerstan.
De flyttade ut från stan för två år sedan när de blev gravida med andra barnet Moa.
Kaféet drivs av Mani Maserrat-Agah, Katarina Wennstams man. Han är frilansande regissör och behövde ha något att göra mellan uppdragen.
Just nu regisserar han SVT:s nästa stora dramasatsning som har arbetsnamnet ”Våra vänners liv”, en må bra-serie med Gustaf Hammarsten och Shanti Roney.
”Alfahannen”, som är Wennstams tredje spänningsroman, är en uppgörelse med kvinnoförtrycket i filmbranschen.
Huvudpersonen Jack Rappe har lånat drag från flera kända skådespelare. Men inte bara branschen är korrumperad, enligt Wennstam. Hon menar att också filmernas innehåll alltför ofta handlar om att kvinnor förnedras.
– Det är klassiskt. Ta vilken skräckfilm som helst, kvinnor som lever ut sin sexualitet blir mördade på slutet. Det är alltid slampan som straffas.
– Samtidigt älskar jag film. Herregud, jag är ju gift med en filmregissör.
När hon gjorde research till ”Alfahannen” och pratade runt med skådespelare och filmarbetare upplevde hon att det var extremt lågt i tak.
– Jag har aldrig varit med om så mycket rädsla. Ingen vågade säga något om det som alla vet finns där: våld, sextrakasserier, alkoholproblem.
– Nu, när boken är tryckt, är det lättare. Nu säger de att bilden stämmer.
Katarina Wennstam ger flera tänkbara förklaringar. En är att skådespelare jobbar med sina kroppar och rör vid varandra. Därför kan det vara svårt att dra en gräns för vad som är sextrakasserier.
Många är också rädda om sitt rykte i en bransch där det finns så få fasta anställningar.
– Man vill inte göra sig omöjlig och heller inte bli känd som ett våldtäktsoffer.
Varför är du så engagerad i mäns våld mot kvinnor?
Hon tänker några sekunder innan hon ger mig en blick som är typisk för Katarina Wennstam: självsäker men öppen och debattsugen.
– Varför skulle man inte vara engagerad i det?
Efter ett tag får jag ett mer uttömmande svar. Det handlar om en revansch efter hennes tuffa tonårstid.
– När jag kom in i tonåren och skulle bli kvinna gick jag in i en vägg. Jag fick skit för att jag inte betedde mig som andra tjejer, både av tjejer och killar.
Hon utsattes för ryktespridning. Men också direkt våld och misshandel.
– Någon gång då bestämde jag mig, även om jag inte fattade det själv, att det bästa sättet att hämnas var att berätta.
– Jag har inte varit utsatt för något sexuellt övergrepp, men jag identifierar mig ändå med de här tjejerna.
Katarina Wennstam har kul när hon skriver. I höstas reste hon till Gran Canaria med författarna och vännerna Mian Lodalen, Maria Sveland och Marie Jungstedt.
De solade, pratade och skrev.
– För att vara kreativ och skriva långa textblock måste jag komma hemifrån under en längre period. Annars bryts processen av dagishämtandet.
Finns det någon konkurrens mellan er?
– Jag upplever att vi kvinnliga författare har starkare band än manliga författare. Vi hjälper varandra.
– Jag har kritiserat Liza Marklund för att hon valt en agent som är dömd för misshandel. Men hennes framgångar tycker jag är fantastiska.
Samtidigt drar hon sig inte för att dissa flera av sina manliga deckarkolleger. Dock inte Stieg Larsson.
– Han är ett fenomen. Till en viss del handlar det om att böckerna kom ut efter hans död. Det går inte att ställa frågor till honom.
Vad skulle du fråga?
– Om han fattade vilken ikon Lisbeth Salander skulle bli. Jag känner en viss avundsjuka för att han lyckats skapa en så cool och samtidigt komplex figur.
– Fast jag skulle inte vilja ha henne som inneboende, haha.
Så pratar vi om upphöjda manliga konstnärer som den danske regissören Lars von Trier och filmaren Roman Polanski.
Nyligen skrev Katarina Wennstam ett uppmärksammat debattinlägg på DN Kultur tillsammans med författaren Maria Sveland.
De hävdade att von Trier är en tragisk och sjuk kvinnohatare som alltid framställer kvinnan som ett offer.
Särskilt angriper de en scen i hans senaste film ”Antichrist”. Kvinnan, spelad av Charlotte Gainsbourg, klipper av sin klitoris för att straffa sig för sin sexuella lust.
De fick svar på tal av filmvetare och feminister som menade att kvinnor måste kunna framställas på det här sättet också. Konsten ska gestalta, inte skildra idealbilder, menade de.
– Det blev en bra debatt där man höll sig till sakfrågan på ett respektfullt sätt. Även om jag tycker att man kokade en soppa på en spik för att försvara von Trier.
– Han är en sådan helig ko. Alla kvinnor blir straffade i hans filmer. Det är något vi måste diskutera mer.
En annan helig ko som Katarina Wennstam gärna diskuterar är Roman Polanski. Nyligen begärdes han utlämnad till USA för att ställas inför rätta, misstänkt för att ha utnyttjat en minderårig flicka på sjuttiotalet.
Polanski försvarades ända upp på regeringsnivå i Frankrike där premiärministern ryckte ut till hans försvar.
– Har du fått en manlig genistämpel så får du fan i mig göra vad som helst. Polanski behandlas som en diplomat.
– Varför skulle inte han sökas upp av rättvisan som alla andra?
Katarina Wennstam har, ända sedan hon för tio år sedan började som kriminalreporter på SVT, utmärkt sig för sina reportage om mäns våld mot kvinnor.
2002 skrev hon reportageboken ”Flickan och skulden”. Idén fick hon när hon bevakade våldtäktsrättegångar och slogs av att det var tjejerna som fick de tuffaste frågorna om skuld.
Boken slog ned som en bomb och den spelas fortfarande på teatrar och används som kurslitteratur på polishögskolan och universitetet.
– Jag läste om den för ett halvår sedan och det var nästan en surrealistisk känsla. Jag har svårt att förstå att det är jag som skrivit den. Jag kan stå och titta på den och tänka att den lever sitt eget liv i dag, säger Katarina Wennstam.
– Ibland tänker jag att jag redan har skrivit min bästa bok. Det är en förödande känsla. Samtidigt är jag så otroligt stolt.
Engagemanget ledde till att hon blev mer debattör än journalist och tvingades sluta bevaka sexualbrott.
För tre år sedan sa hon upp sig för att författa och föreläsa på heltid.
– Det var skönt att ge dem det berömda fingret. I dag kan jag säga och skriva vad jag vill utan att få någon chef efter mig.
Även om Katarina Wennstam hyllats för sitt patos och sin drivkraft, har hon också fått kritik. När hon slutade skriva reportageböcker, för att ge sig på spänningslitteratur, anklagades hon bland annat för att vara för politisk.
Varför gick du över till deckare?
– Jag gjorde research om sexköp och människohandel. Då tänkte jag att vem fan vill ta med sig en reportagebok om sexköpande män på semestern?
– Jag hade redan nått kultursidorna och politikerna. Nu ville jag nå allmänheten.
Den första romanen hette ”Smuts”. Efter den skrev hon ”Dödergök” om polisers våld i hemmet. ”Alfahannen” är den bästa hittills, menar Katarina Wennstam.
– Det är tack vare min förläggare på Bonniers. Om ingen säger ifrån så skriver jag lätt för mycket pamflett.
– Folk verkar tro att det är ett ensamjobb att skriva en bok. Men jag skulle aldrig kunna skriva mina böcker utan hjälp av branschfolk och kompisar och experter av olika slag.
Blir du rik på böckerna?
– Tillräckligt. Men om jag slutade föreläsa skulle jag få det svårt att gå runt.
Böckerna är för politiska för att passa den breda läsekretsen och för att slå utomlands, menar hon. Folk vill ha renodlade deckare. Det ska vara ett tydligt mord i en liten by.
Försöken att marknadsföra ”Smuts” i Danmark gick inte särskilt bra.
– Det var ingen som förstod grejen. Boken handlar ju om sexköp och det är inte ens förbjudet i Danmark.
– I Holland sålde den bättre. Men där marknadsfördes den som en erotisk triller, kan du fatta, haha.
Gärningsmannen i den nya romanen är snygg, en framgångsrik skådespelare som kvinnorna vill ha.
– Det skulle vara så mycket lättare att piska upp ett hat mot någon som liknade Anders Eklund eller Hagamannen.
Så pratar vi om Tiger Woods och jag frågar varför det blir så stora rubriker när män varit otrogna.
– Den dagen Madonna är gift med en ung man som sköter hemmet medan hon är ute och knullar runt – då skulle det bli lika stora rubriker.
Anna Anka skulle Katarina Wennstam vilja ta med till en öde ö för att prata igenom ett och annat.
– Då kanske hon skulle inse att alla hennes ansträngningar varit förgäves. Jag tror hon säger som hon gör för att försvarar att hon lever som hon gör.
– Det är väl okej om hon gillar att suga av sin man på morgonen. Värre då när hon säger att män som byter blöjor på sina barn är äckliga.
– Det finns inget finare än det.
Feminismen är ingen kvinnofråga, menar Katarina Wennstam. Den handlar lika mycket om jämställdhet och att befria mannen från föreställningen att han inte får gråta.
Vi enas om att vår generations pappor har förlorat mycket på att inte engagera sig i sina barn. Katarina Wennstams mamma har just fyllt sjuttio år.
– Hon är en sådan upphöjd och älskad person i vår släkt. Det handlar om vad hon har gjort för prioriteringar i livet.
Vad har du gjort för prioriteringar?
– Ja jo, jag har yrkesarbetat sedan jag låg på BB i princip.
Ska du inte ta en paus nu?
– Nej inte mycket. Du pratar med en arbetsnarkoman. Men jag velar om ämnesval för min nästa bok. Jag vaknade i natt och ångrade mig.
Å andra sidan är det ”Alfahannen” som gäller, i alla fall några veckor framåt.
– Det här är den häftigaste tiden för en författare – när man kommer ut ur sin grotta och träffar folk.
Tänk om du får dålig kritik?
– Äsch, jag är luttrad. Det är värre om det blir tyst.
Risken är dock inte så stor. Katarina Wennstam har märkt att det redan bubblas om boken bland folk i filmbranschen.