Kim Kärnfalk vill bli en mamma som står för trygghet och villkorslös kärlek. Själv saknade hon särskilt trygghet som liten. Hon har gjort en lång resa från komplicerad barndom i Uddevalla till kändisskap och turnéliv. Det ledde till kollaps och så småningom en långsam återhämtning. Nu har hon vunnit ett lyckligt familjeliv med maken Anders och hans barn.
I boken ”Mamma, mormor och jag” (Normal förlag) som kom ut förra året berättar hon sitt livs historia så långt.
– Jag delar in min barndom i perioden innan mamma träffade Conny och det som kom efter. Han är den första man jag kände mig trygg med och då var jag i alla fall nio år. Sedan fick jag allt det som jag hade behövt tidigare också.
Under tonåren hemma i Uddevalla sjöng Kim Kärnfalk i ett band och en gång var hon med en kompis hos Bert Karlsson i Skara. Ett par år senare ringde Bert och erbjöd henne en plats i bandet Friends. Paula Pennsäter skulle efterträda Charlotte Perrelli i Wisex och Friends saknade nu en tjej.
– Bert kom ihåg mig. Jag tror att han gillade mitt temperament.
Sedan gick allting mycket fort. Efter mindre än ett år deltog Friends i Melodifestivalen och året därpå, år 2001, vann de tävlingen. Uppdragen strömmade in, turnerandet var intensivt men efter bara ett år upphörde bandet.
Två år senare tävlade Kim Kärnfalk och Friends andra tjej, Nina Inhammar, på nytt i Melodifestivalen som Nina och Kim. De fortsatte sitt hektiska liv men Kim mådde allt sämre.
– Det var verkligen roliga år, men jag blev sjuk. Ungefär som alkoholism smög det sig på mig med attacker av panikångest. Jag hade inget socialt liv kvar. Uddevalla var min sista trygga fläck men till sist vågade jag knappt ens gå ut och handla där heller. I panik flyttade jag till Stockholm för att få hjälp, berättar hon.
– Jag kan lugnt säga att jag blivit en bättre människa av att ha panikångest, lägger hon till.
I Stockholm gick hon i terapi, åt medicin under ett par år och träffade Anders som blev en trygg klippa vid hennes sida.
– Jag blev tvungen att gå in i min historia. Mormor dog, den enorma arbetsbördan och det som fanns i min ryggsäck tvingade mig att kapitulera och inse att jag var sjuk.
– Det jag hade behövt hjälp med var att trappa ner medicinen, men de resurserna fanns inte i vår sjukvård. Det fick jag klara på egen hand.
Kim Kärnfalk säger att hon aldrig blir av med det hon varit med om, men i dag har hon verktyg att handskas med sina erfarenheter.
– Nu lutar jag mig mot statistiken. Jag dog inte av panikattackerna förut, så då gör jag väl inte det nu heller. Jag sover eller tar ett varmt bad. Däremot äter jag aldrig mediciner eller dricker alkohol för att döva. I dag säger jag nej till det jag inte vill och försöker inte leva upp till andras bild av mig.
Kim Kärnfalk har pluggat på komvux för att skaffa gymnasiekompetens men gör uppehåll sedan hon blev gravid. Musiken släpper hon inte men har inte heller ambitionen att stå på scenen. Visserligen uppträder hon då och då för skojs skull men vill inte tillbaka till artistlivet. Kompisen Nina Inhammar har också lämnat branschen, flyttat från Stockholm och har ett vanligt jobb.
– Jag har alltid drömt om att få en stor familj och gifta mig med en kärlek, man eller kvinna har däremot inte spelat någon roll, säger Kim Kärnfalk.
Trots att hon och Anders kämpat för att få barn tillsammans är hon i dag nöjd med att det tagit några år. Nu har hon och Anders tre barn hunnit lära känna varandra ordentligt.
– Det är en gåva att få vara så nära Anders barn och de är också jätteglada för babyn som är på väg.