Året är fortfarande nästan nytt.
Och året är Klaras.
Först kommer hon att synas som programledare i ”Bästa vännen”, ett nytt djurprogram som kommer att sändas i SVT:s barnkanal under våren. Efter det gör hon i mars sin långfilmsdebut i rollen som ”Ulfs fru” i filmatiseringen av humorserien ”Kvarteret Skatan”. Och efter det ...
– ... har jag en del egna men hemliga humorprojekt, säger hon och hasar försiktigt ut på klippan.
Det har snart gått fem år sedan Klara klev ut ur den flyktiga radiovärldens relativa anonymitet och blev ett ansikte för stora delar av det svenska folket. Hon och den dåvarande parhästen Mia Skäringer hade visserligen redan en exklusiv fanklubb i dem som fascinerat följt deras härjningar i P3:s ”Roll on” – men det var inte förrän ”Mia och Klara” hade landat några avsnitt i det svenska folkhemmet som hajpen var ett faktum.
– Det var uppenbart att vi fyllde ett tomrum med vår hårda, skruvade och ibland på gränsen till outhärdligt sorgliga humor, konstaterar Klara.
Hennes person kom snabbt och intimt att förknippas med karaktärer som den socialt förvirrade hundtränaren Görel, den bittra, förtorkade svärmodern Viveka Anderbratt och den oändligt ensamme mannen Rolle. Under det stora genombrottet valde också Klara Zimmergren och Mia Skäringer att vara väldigt personliga. De påpekade ofta att deras tragikomiska rollfigurer hörde ihop med dem själva, deras egna rädslor och tillkortakommanden.
I dag har Klara fått mer distans till karaktärerna, och även om hon hyser respekt både för dem och det underliggande budskapet om mänsklig utsatthet och längtan efter att höra till, så säger hon att ”det börjar kännas länge sedan”:
– Vi höll på med ett hantverk, skapade humor av känslor som många människor kan känna igen och väjde inte för några tabun. Men det var trots allt ”bara” en komediserie och inte en allt igenom terapeutisk verksamhet som både vi och andra ibland ville få det att framstå som. Och terapi på riktigt, det är tuff skit, det vet jag. Det är också någonting som jag tar på största allvar, säger hon.
Under vår balanserande promenad längs med klipporna i Långedrag ser Klara tillbaka på ett 2011 då hon ”varit sin egen”.
Varumärket ”Mia och Klara” har av olika skäl legat på is, vilket skapat nya möjligheter och infallsvinklar. För Klaras del inleddes det gångna året med en som hon själv kallar det ”hastigt ihopslängd önskan till Gud” om att få göra saker för andra.
– Jag funderade väldigt mycket på det yrkesliv jag lever, började ställa mig frågor om det inte finns någonting djupare. Jag kanske borde göra någonting annat? Det tär en del på ens person att det hela tiden är det man presterar som styr hur man ser på sig själv. Vissa perioder är det massor med jobb, andra är det lugnt och jag borde vila. Men då är det lätt att hamna i funderingar som ”gör jag ingenting, då är jag ingenting”, säger Klara.
Det var i den känslan som hon för ett år sedan formulerade sin längtan efter att försöka bidra med någonting mer. Märkligt nog kom de möjligheterna sedan slag i slag.
Hon började med att agera speakerröst i flera filmer i Naturskyddsföreningens kampanj mot konsumtionen av jätteräkor (scampi). Det blev som att ta plats i ett större sammanhang, utanför henne själv, samtidigt som det synkade precis med hennes övertygelse om att det är hög tid att varje individ börjar fundera på både miljö- och djurrättsfrågor i ett nytt perspektiv.
– Det vi som lever med ständigt dåligt samvete över att välja rätt måste fatta, är att det finns en vinst i att göra bra saker. I stället för att känna skuld över att man trycker i sig en jätteräka är det faktiskt lättare att släppa det dåliga samvetet och börja tänka konsumentmakt: Skit i att äta den där sega, grå slemmiga saken som i förlängningen bidrar till att ekosystemen i mangroveträsken slås sönder av de hänsynslösa producenterna. Välj bort det, och må bättre själv.
Det går inte att ta miste på Klaras engagemang, något bränner till i henne när hon tar upp det. Men hon fick möjlighet att bidra på fler sätt – det var inte bara jätteräkorna som lyfte hennes år:
I sin roll som programledare för SVT:s ”Djursjukhuset” har Klara blivit ”idol” för många barn. Några av dem har hon fått chansen att träffa enskilt under året. Det har handlat om barn som haft det svårt på olika sätt, om barn som velat få besök eller som bara velat ta en fika med just henne. Klara nämner det i förbigående, hon vill inte framstå som någon ”jävla hjälte”, men de små och inofficiella möten hon haft med de här barnen har betytt väldigt mycket också för henne.
Till sist avslutades Klaras ”jag-vill-göra-skillnad-år” i en nästan euforisk anda: Klara hade tidigare fått en förfrågan från Radiohjälpen om att delta i ”Musikhjälpen” – en återkommande insamlingssatsning som drivs av Sveriges Radio, SVT och Radiohjälpen. Årets tema var att alla flickor ska ha rätt att gå i skolan, fokus låg på Etiopien.
– Jag som är lite rädd för att resa satt plötsligt på ett plan till Addis Abeba ...
Under en dryg vecka i november reste hon och artisten Daniel Adams-Ray runt i Etiopien, besökte olika skolsatsningar och sociala projekt, de gjorde små tv-reportage och både mötte och intervjuade människor. Allt blev till inslag som sändes under en vecka i december, i samband med insamlingen.
Det blev rekord. Radiolyssnarna skänkte drygt 18,1 miljoner.
– Hisnande, jag är så tacksam att jag fick vara med om det. Och att jag med egna ögon fick se att människor har så lätt att dela med sig när det gäller och att de pengar som samlas in faktiskt kan komma till riktigt nytta.
Så hon är bönhörd, Klara Zimmergren, snart 45. Ja, men för den sakens skull långt ifrån förskonad från funderingar med sorgkanter och krångliga tankar om sammanhang.
Vemodet hon bär med sig, och som kanske motsägelsefullt nog är en förutsättning för hennes humor och faktiska livsglädje, har hon delvis fått från sin pappa Hasse.
Han jobbade som organist i Svenska kyrkan i Norrköping där familjen bodde i ett villaområde. Mamma Vanja var musiklärare i den kommunala musikskolan, undervisade främst i piano och sjöng i kyrkokören. De två barnen, Klara och Lotten (fyra år äldre), växte upp med musik, med skratt och med mycket väntan i kyrkbänkarna.
– Vi satt igenom många repetitioner och konserter, jag har haft så tråkigt i kyrkan att jag än i dag har svårt att koppla av där. Men jag fick väl med mig ett slags barnatro, en tro som jag själv fick tag i när jag som vuxen började mitt eget själsliga arbete. Det finns en kärleksfull kraft, någon som har en plan, beskriver Klara sin tro.
Hon vilar ofta i den, som ett slags förtröstan: det kommer att ordna sig. Första gången hon själv mötte det som är mörkt var hon elva år och ställd inför det faktum att hennes föräldrar skulle skiljas.
– På den tiden satte man sig inte ner och pratade med sina barn om känslor. Allt jag upplevde då stannade inne i mig och blev en börda som växte. Jag var ingen tjej som hade tagit särskilt stor plats, men nu blev jag liten på riktigt och en ledsen flicka flyttade in i mig.
Det tog ett år att landa efter flytten från villalivet i Norrköping till mammans nya lägenhet i Mölndal, Göteborg. I bokhyllan byggde Klara och systern upp en Barbievärld befolkad av de kända dockorna.
– Jag lekte ”familjen Wahlgren”, efter den kända artistfamiljen. Det var tydligen en familj som framstod som ett slags ideal för mig då...
– Leken bestod i att pappa Hans, som jag tyckte var påfallande lik dockan Ken, alltid kom hem till familjen och systrarna Skipper och Tutti. Gång på gång lekte jag bara det, att han kom hem och lekte med sina barn.
– I efterhand är det förstås lätt att skratta åt det, men jag känner en genuin värme för det jobb vi gjorde genom leken, det var en lek vi behövde då. Jag och min syster kom också att bli väldigt tajta, vilket verkligen är en gåva.
Så kom det sig att Klara utvecklades till en intuitiv person, känslig för stämningar och synintryck, ofta redo att tolka andras upplevelser.
– Jag har ett överskott på empati som jag jobbar mycket med. I backspegeln ser jag att jag redan i skolan ofta var den som tog hand om dem som inte fick vara med, säger Klara.
En kort tankepaus senare gör hon ett litet tillägg:
– Förmodligen grundar sig mina starka känslor för djur i samma slags empati, jag vill helt enkelt ta hand om.
Ja, Klara vill ta hand om – så till den milda grad att när hon och maken Lasse (de har varit ett par i fem år) för två år sedan flyttade in i ett hyrt hus i Västra Frölunda, Göteborg, så bad han henne om en alldels särskild sak:
”Snälla Klara, leta nu inte upp det djur i kvarteret som har det sämst och försök ta hand om det.”
Klara och Lasses liv i det hyrda huset flyter på, på behörigt och önskat avstånd från kändisbubblor och låtsasvärldar. Hon beskriver dem som ”hemmatomtar”, de umgås med vänner och med den sjuårige, kastrerade hanhunden Frasse (som Klara har delad vårdnad om tillsammans med sin före detta, Jörgen).
Lasse jobbar som handläggare på Migrationsverket och har en stadig fot i ett samhälle som är långt från så väl underhållnings- som mediebransch. En bra sak, tycker Klara, som beundrar Lasses breda allmänbildning och hans lust att resa. Han är förstås väl insatt i och intresserad av hennes yrkesliv och villkor, vilket ger Klara både inspiration och stöd. Själv har hon också erfarenhet av att jobba åt Migrationsverket. I början på 90-talet, innan hon gick den tvååriga medielinjen på en folkhögskola på Biskops-Arnö och innan hon utbildade sig till manusförfattare, jobbade hon med att ta emot nyanlända flyktingar i Göteborg.
Innan dess hade hon egentligen tänkt bli språklärare. Hon älskade språk, särskilt spanska. Kombinationen mellan det musikaliska och det logiska i spanskan tilltalade henne. Men trots ett års jobb i Barcelona, ett år av pluggande (och fest...) i Granada och 40 poäng spanska på universitetet blev det aldrig så.
– Det var en nyttig erfarenhet att jobba med att ta emot asylsökande, särskilt då, när trycket från länderna på Balkan var så hårt. Men jag kände att jag ville vidare, det var inte min grej, jag behövde komma loss. Att komma in på medielinjen på Biskops-Arnö var precis rätt för mig då, minns Klara.
Och faktum är att det blev biljetten in till radiovärlden – som underhållare, programledare och frilansande reporter. Absolut avgörande för den fortsatta karriären blev sedan mötet med Mia Skäringer. De träffades 1997 när de gjorde radioprogrammet Bossanova i P3. Det resulterade i krogshow i Göteborg och sedan ”Roll on” i P3.
De hade trots (eller kanske tack vare?) sina olikheter ”besinningslöst kul” – och det nästan alltid åt svärtan i deras respektive liv. Drygt tio år senare var de i alla fall mångfaldigt prisbelönta tv-personligheter.
Sett utifrån har livet med andra ord mest av allt rullat på för Klara. Framgångarna efter ”Roll on” kom slag i slag.Men parallellt med den mångfacetterade karriären har Klara och Lasse gjort en helt annan resa, en resa som ofta fått dem att stanna upp: Tillsammans bär de på upplevelsen av att längta efter barn, något de ännu inte har gett upp hoppet om att få.
– Vi har kommit djävligt nära varandra, det gör alla som går igenom barnlöshetsprocessen.
Den har också fått Klara att fundera väldigt mycket över hur normen i samhället ser ut: den som inte får, kan eller vill skaffa barn uppfattas slentrianmässig som misslyckad eller olycklig.
Det finns också mer eller mindre tabubelagda känslor som enligt Klara kanske borde lyftas upp mer:
– Jag tyckte att SVT:s serie ”Barn till varje pris” var fantastisk. Att glänta på locket till den desperation som barnlängtan kan leda till är svårt, men kanske också nödvändigt. Jag har på nära håll sett att det finns en vettlöshet i den längtan och det fick mig att inse att det finns en gräns för hur långt man som kvinna kan låta det gå.
Men det handlar inte om att inte sörja, utan om att tillåtas sörja färdigt och sedan gå vidare.
– Till slut inser man att det inte fungerar att gå runt och leva i ett ”vänta på”-liv. Man har ett ansvar att leva sitt liv och faktiskt försöka sträva efter att vara en glad tjej. Men det där kommer inte över en natt, det handlar om tid, så klart.
Klara funderar på att göra en föreställning om barnlöshet, att lyfta på fler stenar. Under några av dem ligger förtvivlan i sig, under andra det faktum att trots att många människor lever ensamma, så finns det ett stigma kring det också.
Hon upplevde det själv, kring millennieskiftet. Hon hade separerat från sin dåvarande sambo, familjen drabbades av sjukdom och hon fick en plötslig skatteskuld på 20 000 kronor. Inom sig kände hon dessutom att det var dags att öppna sin ryggsäck, hon började känna igen vissa mönster i sitt liv.
– Ja sa, okej Gud, ska du hitta på någonting mer nu, så säg till bara ...
Klara började gå i terapi. I galghumoristisk anda kallar hon och hennes vänner det tillstånd hon då var i för att ”vara där nere och dricka det bruna”. Det är på skämt, fast det är allvar. Men klyschan om skrattets förlösande kraft är ingen ihålig klyscha, enligt Klara.
– Jag och Mia (Skäringer, reds anm.) har garvat så fruktansvärt mycket åt sorgliga saker, åt livet när det är kolsvart. Det har betytt mycket. Jag kan inte känna någon total hopplöshet. Att gå i terapi var och är för mig en nödvändighet, jag är frälst på det.
Och Klara fick syn på den lilla ledsna flickan efter ganska många år i terapi. Hon lärde sig att leva ensam, med sig själv. Innan dess hade hon sprungit runt hos vänner och dröjt sig kvar, sovit över på madrasser, trott att man måste ha en kille för att trivas med sig själv. Terapin gjorde henne ”flera kilo lättare” och hon kunde också se att hon värnat väldigt mycket om andra i sina relationer och väldigt lite om sig själv.
– Om man som vuxen fortsätter att ta för mycket ansvar för andra så blir det inte bra. Terapin lärde mig att se mina behov. Till slut kunde jag ha myskvällar med mig själv, hyra en sommarstuga några veckor på egen hand. Även som gift har jag behov av den självvalda ensamheten.
Men snart kommer utrymmet för egentid att minska. I februari drar lanseringen inför långfilmen ”Kvarteret Skatan reser till Laholm” (regi Mikael Syrén) i gång och Klara ser fram emot det, trots att hon i grund och botten är en person som inte gillar att stå i rampljuset. Åtminstone inte om hon måste stå där ensam.
– Kanske är det därför som det känns som om film är perfekt. Då är man ett lag, prestationen är gemensam, allt ljus, allt ansvar behöver inte falla på mig. Det låter kanske märkligt, men när jag var liten ville jag inte ens gå till skolan när jag fyllde år, så jobbigt tyckte jag att det var med uppmärksamhet.
Visst händer det att hon tänker: ”jag vill vara den där andra” – och då mena den där Klara som fanns innan kändisskapet, den Klara som till exempel vännerna i hundklubben fortfarande ser. Men samtidigt upplever hon egentligen inte kändisskapet som något problem: hon rör sig fortfarande helt obehindrat mellan sina olika privata och professionella roller:
– Jag kan prata hundar och kloklippning i timmar utan att någon förväntar sig att jag ska vara ”komikern” eller ”programledaren” Klara. Jag är ju ingen megastjärna, det är mest barn som vill ha min autograf, säger hon och skrattar.
När vi ses i Stockholm för att få se ett par klipp ur långfilmen ser hon dock ut som en blivande filmstjärna; håret är plattat, sminket perfekt. Hon erkänner att hon gillar den lite flärdiga delen av sitt jobb; det är trots allt inte så ofta det verkligen glimmar till.
Klara sitter på huk vid en öppnad, rätt rörig resväska, när vi kommer till studion. Resväskan blir lite av en symbolisk bild för det år som varit – men kanske också för det som komma ska. Det är mycket som ska ner, somt är skrynkligt, annat är färdigvikt.
– En sak som jag verkligen ser framemot i år är fortsättningskursen i hiphop för tanter, säger hon plötsligt och skiner upp.
Hennes huksittande ställning antyder viss vighet och ett och annat genomgånget yogapass. Faktum är att Klara är något av en expert på hela Friskis & Svettis meny, hon gillar att träna. Men framför allt älskar hon att dansa.
Det var på ett funkigt gympapass som hon fick feeling. När hon hittade en kurs i hiphop för vuxna blev hon jätteglad – tills hon kom dit.
– Det var jag och ett rätt stort gäng 20-åringar som redan visste vad det handlade om. Jag var mest i vägen och krockade med deras kepsar. Jag var så ledsen när jag gick hem, men jag tänkte att det var som f-n, jag bara måste styra upp någonting.
Och det gjorde hon. På en fest träffade hon en kille som visade sig vara instruktören i hennes liv och på nolltid lyckades hon hitta en lokal och femton 40-åriga tanter. Sedan dess har de setts vid tio tillfällen, dansat, vrålat, bitchat sig och tagit plats framför speglar vars avslöjande storlek de annars skulle ha undvikit.
Alla vill vara med på fortsättningskursen och glädjen är galen, lagom gränslös. Studiefrämjandet i Göteborg har redan snott konceptet.
– Kunde jag skulle jag dansa varje dag, det är sjukt bra för egot, säger hon och försvinner i väg för en ny tagning, det ska göras trailrar för den kommande filmen.
Innan hon går berättar hon att hon är på väg att väcka till liv en rad olika saker som finns i henne.
Hon vill låta ”fler och andra delar av hjärnan jobba lite”, som hon uttrycker det.
Hon ska köpa ett piano, ta fram notböckerna och börja spela igen.
Hon ska börja läsa böcker på spanska, hitta tillbaka till satsmelodierna.
Men framför allt ska hon köpa en guldram och rama in ett broderi hon nyligen gjorde färdigt. Designen står hon, systern och Lasse för, men textraderna är Håkan Hellströms, de är tagna ur låten ”Du är snart där”.
”Jag tror, när vi går genom tiden
Att allt det bästa inte hänt än”
Allt broderat med stjälkstygn.