Man kan förhålla sig till sin mediala berömmelse på olika sätt. Kristin Kaspersen förhåller sig i mångt och mycket inte alls till sitt kändisskap, det kom sig helt naturligt och har sällan varit något att reflektera över.
– Jag är ju uppväxt med det här, och det var en jättebra och rik uppväxt. Och vad är vanligt? Jag har inget att jämföra med, men jag tyckte om att vara bakom scenen när mamma uppträdde, och pappa hade också ett resande jobb när han var som mest inne i idrotten. Jag har fått följa med på mycket saker.
Om Barbro ”Lill-Babs” Svensson är ens mamma och förre detta norske landslagsmålvakten i fotboll Kjell Kaspersen är ens pappa är det nog inte så märkligt att man själv väljer ”en karriär i offentlighetens ljus”.
– Min uppväxt, att vara van att synas, har nog gjort det lättare att hantera strålkastarljuset.
Strålkastarljuset kom tidigt.
– Det var inget konstigt med det. Jag dansade och var väl hemifrån en teaterapa.
Kristin Kaspersen var bara tio när hon scendebuterade som barnskådespelerska med systern Malin Berghagen i musikalen ”Pippi Långstrump” på Folkan (med Siw Malmkvist i titelrollen).
Att vara van att synas kan dock också innebära att på skvallriga löpsedlar fyra gånger på ett år få reda på att man är gravid, fast det inte är sant.
– Jag accepterar aldrig lögner på löpsedeln eller att ens barn hängs ut. Det är klart att ingen jävel vill ställa upp för press som saltar på det sättet. Jag har en väldigt stark känsla för integritet.
Det var därför som Kristin Kaspersen och programledaren Hans Fahlén sakligt deklarerade att de skulle skiljas, för att undvika spekulationer och ”få det snabbt uppklarat”.
Kristin Kaspersen har serverat på krogen, varit flygvärdinna, varvat underhållning med att vara konferencier, skriver krönikor och arbetar som programledare i nyhetsprogram. Hon värjer sig icke desto mindre mot att kallas mångsysslare, snarare ser hon sig som konsekvent.
– Det är kul att prova på olika saker, men teve har funnits väldigt länge för mig. Jag försöker alltid leva och trivas i nuet. Och det gör jag.
Kristin Kaspersen återkommer gärna till hur hon tycker att alla möten är intressanta, och hennes skiftande arbeten har inneburit just sådana. Förutsättningar skiljer sig om man ska samtala framför kameran med Cher eller Tom Jones eller, som nyligen, Backstreet Boys. Detta pojkband fick hon på gott humör med köttbullar från Ulla Winbladh.
Kristin Kaspersen har också fått en så notoriskt svårintervjuad person som Lou Reed att bli överraskad och faktiskt öppna sig, genom att avväpnande börja tala om andra saker än de förväntade.
– I stället för att fråga om hans karriär diskuterade vi om man drömmer i svartvitt eller i färg.
– Det handlar om att hitta en annan vinkel. Och alla människor är intressanta nog för en novell.
Hon tycker att förberedelse inför en intervju för all del är viktigt, men bara till en viss grad om man ska vara nyfiken och inte ska fastna i det förutsägbara. Alla som är intresserade av Lou Reed vet det mesta om hans musik från Velvet Underground och framåt, men inte vilka kulörer hans drömmar har.
Är hon målmedveten? Inte mer än att hon inför en ledig dag först när hon vaknar vill känna efter vad hon vill göra i stället för att bestämma i förväg. Att komma överens om att man ska ta en öl tillsammans om tre veckor ligger inte för henne, för då kanske hon är mer sugen på kaffe.
– Jag har ett fantastiskt roligt jobb, och just nu räcker det att vara i det. Livet är en gåva som är rikare och längre än att man ska behöva planera allting.
– Men jag gillar också att ha långsiktiga mål, som att lära mig nya medier.
Ett annat mål, som delvis går ut på att kunna sikta långt, var att under året förbättra handikappet i golf från 36 till 31, och det blev 28.
Ännu ett är att nu ägna sig åt finjusteringar i huset som hon låtit bygga ut till tre gånger dess ursprungliga storlek:
– Inte en grävskopa till!