Det var tänkt att Lalehs nya platta ”Sjung” skulle lanseras i december. Men inspelningen av ”Så mycket bättre” tog så mycket på krafterna att hon tvingades ta ledigt för att vila upp sig. Nu är skivsläppet framflyttat till slutet av januari 2012.
– Jag tror att jag sov i två veckor efter det där, säger Laleh och suckar litet uppgivet.
Vi möter henne utanför Södra station på Södermalm. Hon har tagit tåget från förorten där hon bor för att visa oss hur hon jobbar med den nya plattan och låta oss lyssna på de tolv nya låtarna. Hon har skrivit i ett mejl att hon tycker att det ska bli ”så kul” att höra vad vi tycker och hon är precis så där ostajlad och osminkad som vi vant oss vid att se henne.
Samtidigt som hon har fullständig kontroll och sätter sin egen prägel på allt hon gör i musikväg, svävar hon litet grann runt bland molnen och följer sin konstnärliga ”instinkt”. Det är antagligen den kreativa kombinationen av flummigt sökande, ett mörkt och starkt driv och ett omutligt behov att få det precis som hon vill ha det, som ligger bakom hennes framgångar. När vi kommer ned i studion för att se henne göra slutarbetet med den nya plattan märker vi ganska snart att det är Laleh som håller i spakarna på mixerbordet. Trots att hon har mixproducenten Henrik Edenhed på plats.
– Ibland kan det bli som att vi inte snackar samma språk, säger Henrik. Jag kan vara ganska rationell när vi mixar medan hon flyger bland molnen. Hon kan beskriva saker med bilder. Jag kanske sitter och tänker att en trumma borde sänkas. Laleh kanske skulle beskriva samma sak som att trummorna ska ”flyga i väg mer”.
Själv säger Laleh att hon är bra på att vara chef men att hon är omsorgsfull med vilka hon väljer att arbeta med.
– Då mår jag så mycket bättre som människa, eftersom jag då kan vara snäll.
Man måste tänka på hur man ställer frågorna när man intervjuar Laleh. När hon får frågan om hon inte längre kan svara i telefonen själv, eftersom hennes assistent Gustaf Thörn sköter allt från hennes jobbkalender till telefon, spärrar hon upp sina mörka ögon.
– Nu låter det så där skandal, jag kan se de svarta rubrikerna framför mig: Laleh kan inte längre svara i telefonen! Samtidigt som hon skrattar åt frågan gör den henne också irriterad.
För DN har det tagit månader av väntan innan Laleh plötsligt en dag beslutade att släppa in oss. Hennes ovilja att ge intervjuer bottnar i en inställning som hon fått från sin pappa Houshang. Han lärde henne att inte ställa upp på normer som sätts av andra, berättar hon där i källarlokalen på Södermalm. Han kunde säga emot och vägra rätta sig i ledet.
– Om vi tittade på fotboll kunde han säga ”varför ger de inte alla spelarna var sin boll så alla kan hålla på”. Om det brusade från någon vattenledning kunde han säga ”lyssna Laleh, det rinner vatten genom kranen, det kan vara musik”.
– Han inspirerade mig genom att skoja på det där sättet. Jag tror att han gjorde det för att visa mig att det här spelet vi spelar med i är skapat. Och att vi i så fall kan skapa vårt eget spel.
Houshang arbetade som redaktör och författare och kämpade målmedvetet mot den förtryckande regimen i Teheran. När Laleh föddes i juni 1982 kunde familjen inte längre hålla sig gömd lika effektivt som tidigare och tvingades därför på flykt. Först till Minsk i dåvarande Sovjetunionen där de bodde under flera år, sedan vidare via Östberlin och så småningom till en flyktingförläggning i Sverige.
Från Minsk har Laleh många minnen. Det var här hon gjorde sitt första möte med musiken. I källaren till höghuset där de bodde stod ett övergivet piano som hon klinkade på. Men eftersom hennes pappa var en känd motståndare till Iranregimen blev de snart upptäckta och fick fly vidare för att så småningom hamna i Tidaholm.
Lalehs mamma Atefe bor i dag i Göteborg. Pappa Houshang är död, och förlusten har satt djupa spår. Han drunknade en augustidag 1994 när de var på ett sommarläger som en iransk förening anordnat. En kvinna gav sig ut med sin kanot och föll i vattnet. Houshang paddlade ut för att hjälpa henne, men välte med kanoten. Kvinnan klarade sig, men han lyckades inte ta sig upp.
Laleh, som då var tolv år, blev vittne till hela förloppet. Flykten och förlusten kan vara en förklaring till den mörka klangbotten som finns i många av hennes låtar. Men samtidigt har musiken ett starkt driv, precis som Laleh. Hon är mer sprallig och spontan än dysterkvist.
– Mina låtar drivs av mycket energi. Det behövs om något är mörkt och allvarligt. Man bankar liksom på mera då, säger hon.
Är det din pappa som har påverkat dig mest?
– Haha, vad skulle mamma säga om det. Nej, jag har haft turen att ha väldigt olika föräldrar. Mamma är tuff på ett annat sätt än pappa. Tänk att hon klarade av det hårda livet, säger Laleh.
Från pappa fick hon det fantasifulla, kreativa och viljan att utmana. Hennes mamma lärde henne mer om att vara självständig och präntade tidigt in i Laleh att hon kunde klara sig själv.
– Mamma är en stark kvinna som visade mig hur man överlever och står på egna ben. Att jag skulle gifta mig tidigt fanns inte för henne. ”Sånt kan du göra sen”, kunde hon säga.
– Jag är verkligen lyckligt lottad. När jag var liten och klädde ut mig till prinsessa, och sa att jag skulle räddas av en prins, sa mamma ”nej, Laleh, det är du som är prinsen, du räddar dig själv”.
Lalehs mamma Atefe var själv flykting från Georgien och Azerbajdzjan när hon kom till Iran. Trots att hon inte behärskade persiska, läste hon litteraturvetenskap på universitetet i Teheran. Efter flykten till Sovjet i början av 80-talet utbildade sig Atefe även där. När familjen kom till Sverige lärde sig Laleh svenska på kort tid. Elva dagar säger hon att det tog.
– Jag tror att det beror på att jag har inspirerats av mammas styrka. Man kan ha hur fattiga föräldrar som helst, men de kan ändå ge en det där lilla extra.
Laleh fortsatte att odla sitt musikintresse på högstadiet i Göteborgsförorten Hammarkullen. Hon tillbringade allt mer tid i musikrummet på rasterna där hon testade de flesta av instrumenten. När hon gick i åttan arrangerades det en musiktävling och en tjej frågade om Laleh ville sjunga hennes låt. Hon gick bara upp och sjöng den utan att veta hur man ens höll i en mikrofon.
Laleh vann och musiklärarna uppmuntrade henne att börja i musikklasserna. Hon lånade hem instrument och började skriva egna låtar. Ganska snart bildade hon olika band.
Ända sedan Laleh lämnade Göteborg för att skriva kontrakt med det stora skivbolaget Warner music har hon sett till att ha kontroll. Nitton år gammal slog hon sig ned i en studio i Hässelby strand för att skriva sin musik. Hon beskriver det som att en instinkt lett henne rätt.
– En av mina vänner har sagt till mig att ”Laleh, du har alltid gjort det du vill göra” och så är det nog. Jag har inte alltid ord för vad jag ska göra, jag säger bara ”ur min väg!”
Innan hon klev upp på skivjättens kontor hade hon sett till att bilda ett eget bolag för att kunna bestämma allt själv. Det hör till ovanligheterna i branschen och hennes produktionsassistent Gustaf Thörn kallar henne litet retsamt för ”Prince”.
– Det måste ha sett väldigt roligt ut. Jag var bara nitton år och bröt på göteborgska är jag sa: ”Ge mig en budget så ska jag producera själv, för fan!” Jag hade förberett låtar och visade att det här är jag, artisten. Det var en risk de tog.
Varför gjorde de det, tror du?
– Jag hade spelat så mycket live och byggt en publik. Min första tanke var inte att göra en skiva, men mina fans frågade hela tiden om jag hade gjort någon. Det var först efter sex, sju år som jag ville göra en platta. Innan handlade det mera om att jag ville ha ett band.
År 2005 slog Laleh igenom med ett brak med låten ”Invisible”, den första av hennes låtar som spelades på radio. Laleh förstod inte hur populär den blivit förrän hon framträdde på en festival och märkte att publiken hade lärt sig texten och sjöng med. ”Invisible” följdes av megahiten ”Live tomorrow” som hamnade på Trackslistans första plats under flera veckor.
Med första skivan ”Laleh” spelade hon ett högt spel med sig själv som insats. I ”Så mycket bättre” beskriver hon hur hon fått skivbolaget att satsa pengar på henne genom att säga ”jag fixar allt”. I själva verket var Laleh osäker på om hon skulle klara det.
– Jag hade ju panikångest, depression – allting i en härlig soppa. Jag pantsatte hela mitt liv för det här. Jag var fokuserad och jobbade jättehårt. Så gissa hur lycklig jag var när mitt album blev det mest sålda det året, berättar Laleh i programmet.
Lovorden fortsatte hagla över henne och hon fick rådet att smida medan järnet var varmt och producera nästa hitkavalkad. Då bestämde hon sig för att tvärbromsa och byta kurs. Efter att ha släppt sitt andra album ”Prinsessor” 2006 lämnade hon Stockholm och bosatte sig i Skellefteå. Trots att det i branschen ansågs vara strategiskt helt fel, stannade hon där i två år. Laleh förklarar det med att hon ”ville lära sig nya saker, fundera på framgång och lycka och vem hon var”.
Det visade sig att tvärt emot-strategin var helt rätt. Laleh som alltid har varit ett storstadsbarn fick för första gången uppleva den västerbottniska naturen och åka skidor. Här skrev hon också mycket av det som blev upphovet till hennes tredje album ”Me and Simon”. Enligt henne själv är det en skiva som handlar om förnyelse.
Det var när hon vandrade längs stränderna i naturreservatet Bjuröklubb som en av hennes mest älskade låtar växte fram. ”Bjuröklubb” handlar om en blåval som säger att den ska rädda henne bort från stranden och civilisationen. Du är en förlorare som det inte kommer att bli något av, säger valen. Men den får svaret: ”Jag är en vinnare!”
– Jag hade dragit i väg från min karriär, men den var samtidigt väldigt viktig för mig. Jag kände att jag var tvungen att ifrågasätta allt och följa min instinkt.
Förändras det med åldern, du fyller 30 nästa år?
– Inte så mycket. Jag har hela tiden haft fokus på framtiden och har aldrig känt att nu har jag lyckats, nu är jag nöjd. Jag måste hela tiden gå vidare. Det jag gjorde var ”fel”, att inte stanna kvar i Stockholm. Men det blev rätt just därför.
I ”Så mycket bättre” framstår Laleh som känslosam. Till exempel gråter hon när det är E-Types dag och han låter de andra artisterna prova på att klippa får. Det tittarna inte får se är att de ”plågar det stackars fåret i säkert en timme”, enligt Laleh, som tycker att det var onödigt brutalt.
Är du verkligen så där känslig som du verkar?
– Jag kan bli helt chockad när jag tittar på mig själv i tv, att jag ser så rar och blyg ut. Jag är ju väldigt tuff, men uppenbarligen inte till sättet kanske. Min pappa var också sådan, snäll men tuff, så jag antar att det sitter i mina gener.
Det tillbakadragna kommer av att hon känner sig trygg i sig själv och inte behöver hävda sig.
– Jag var inte i underläge under inspelningarna på Gotland. Det kanske är därför jag framstår som så tyst. Jag tror att folk fattar att jag vet vad jag vill. Jag tycker inte att jag behöver markera det. Mina föräldrar har alltid kämpat för att människor ska få vara sig själva. Det har gjort att jag aldrig heller har behövt underkasta mig. Redan som liten blev jag lyssnad på.
Deltagarna i ”Så mycket bättre” fick önska vilka låtar de ville framföra genom att skicka in en lista några veckor före inspelningen. Laleh fick alla låtar som hon hade önskat sig.
– För mig var det ganska problemfritt att ta mig an låtarna eftersom jag också är musiker och instrumentalist. Jag hade också husbandet som var väldigt bra. Jag förstod att jag måste ta ned tempot när jag valde ”Just nu”.
E-Typelåten ”Here I go again” bestämde hon hur hon skulle göra före resan till Gotland. Eva Dahlgrens ”Ängeln i rummet” visste hon hur den skulle låta i samma stund som hon valde den.
– Att tolkningarna blev så olika måste bero på min dubbelpersonlighet. Det ryms många personer i mig, både ett helgon och en djävul. Jag har bytt identitet och pass så många gånger i mitt liv så jag kan gott fortsätta med det, säger hon.
I programmet får man ibland intrycket av att det är falskt smicker när Laleh och de andra artisterna bokstavligen öser lovord och tårar över varandra när de framför sina versioner.
– Ja, så kanske det var litet grann. Men när det kommer till musikbiten så var alla helt äkta. Jag blev faktiskt så där euforiskt lycklig av att sitta tre meter från Tomas Ledin när han gjorde min låt, säger Laleh. De båda blev vänner och har fortsatt att hålla kontakten.
– Vi hörs ofta på mejlen efter det där, skickar ”hur mår du?” och sådant. Han är en så rolig och genuin människa. Som en nioåring och en nittioåring i en och samma kropp.
Att det blev litet stelt under middagarna förklarar hon med att deltagarna var trötta. Laleh sov inte mer än 2–3 timmar per natt och efter tio dagar var hon väldigt mör. Hon tycker att det syns hur hon går runt och halvsover.
– Hade vi bara fått sova hade vi varit roligare. Musiken var det som gjorde att vi över huvud taget stod ut.
Förstod du vilken uppmärksamhet det skulle bli?
– Nej, jag trodde väl att om jag inte gav några intervjuer så skulle det inte bli någon uppmärksamhet. Men det blev det i alla fall.
Under programmets gång har frustrationen växt bland dem som velat se och höra mer av Laleh. På Twitter har många beklagat sig över hennes återhållsamma stil. ”Hur ska Laleh bli folkkär om hon inte säger ett ord”, twittrade Ebba von Sydow. ”Trodde hon skulle säga något nyss när hon öppnade munnen men hon skulle bara stoppa in mer mat”, skrev Adam Alsing.
Twittrarna menar väl och är roliga, skriver Laleh i ett mejl när hon har reflekterat över saken.
”De enda som läser om mig på löpsedlarna är väl skvallertanter. Ingen av mina kompisar läser sådant där i alla fall. Det är små detaljer som jag inte bryr mig om. Det är bara en konstig teater. Jag söker det som känns naturligt för mig. Det är därför jag inte kan vara en heltidskändis.”
Nu har du blivit kallad folkkär, hur ser du på det?
– Är jag verkligen det? Vad kul i så fall!
Men märker du ingen skillnad?
– Jag tänker inte på det. Det är i så fall mina kompisar som märker det. Det är superroligt att ha många lyssnare. Men jag vill inte bli allmän egendom.
Laleh har tidigare turnerat i flera skandinaviska länder, Storbritannien och Tyskland. För varje skiva har intresset växt. Jo visst, Laleh är intresserad av lansering utomlands, men säger att hon vill vara mer förberedd.
– Att publiken verkar finnas där tycker jag är kul. Men jag vill inte stressa in i något. Jag utvecklas för varje skiva och jag vill hinna bli mer färdig som artist innan jag tar steget. Det är också viktigt att jag hittar rätt människor att jobba med.
På den nya plattan finns en låt som heter ”What you want” där hon sjunger: ”What you want babe? And why you want it? If you can do it I can do it”.
– Om jag är övertygad om något så blir det så, det känner jag. Det är så jag ser på livet.