– Jag älskar det, har alltid gjort. Jag tror jag håller på att försöka hitta ”hem”, säger hon och ritar citationstecknen i luften kring det ord vi alla har en mer eller mindre komplicerad relation till.
Hem, hemma... Var ligger det? Där vi växte upp? Där vi bor? Är ”hemma” kanske den människa vi lever med? Det vi bär med oss? Eller som i Lenas fall: var hon än lägger sitt plommonstop...?
Bilden av henne som ”Sabina”, som blev hennes stora internationella genombrott i Philip Kaufmans ”Varats olidliga lätthet” 1988, brände sig fast och har dröjt sig kvar. Plommonstopet, de utmanande, ibland slinkiga poserna och, kanske framför allt, den raspiga och djupt förankrade rösten som gav många gåshud– Lena Olin VAR Sabina i all sin skönhet och med all sin rastlösa längtan efter något som skulle kunna kallas just ”hem”.
När Lena Olin nu, drygt 20 år senare, tittar i den backspegel där eftertanken reflekteras, ser hon hur rollen som Sabina först blev hennes guldkantade inträdesbiljett till det Hollywood hon egentligen inte drömde om. Men efter ett decennium i filmfabriken erfor hon också att hennes genombrott med tiden kom att bli ett slags bakbundenhet:
– Jag fastnade i rollen av den sorts kvinna som spräcker äktenskap, den hårda och attraktiva. Det blev den typen av roller som erbjöds mig. Och jag kan förstå varför: jag kan ju spela dem, konstaterar hon lakoniskt.
Det är ingen hemlighet att hon längtar efter mer. Eller kanske rättare sagt, efter någonting annat.
– Jag har så mycket kvar i mig, så mycket jag vill gestalta. Ibland känns det som om jag fortfarande bara är i början på det jag vill göra. Jag hoppas att jag nu, när jag börjar bli äldre, kommer att få möjlighet att pröva andra slags roller, säger hon.
Vi ses en dag när vårsolen öser ner. Lena och hennes livs kärlek och evige bundsförvant, regissören Lasse Hallström, har tillbringat helgen i det renoverade men ännu inte inredda huset i den stockholmska skärgården. Huset ska bli parets nya, svenska bas. Lasse har förberett och planerat vilka fotografier som ska hänga på väggarna. Det blir familj, familj och familj – autentiska bilder, bilder av trygg kärlek, närvaro.
Kanske säger parets gemensamma önskan om att omge sig med alla dessa dokumentära avtryck något om deras livssituation: barnen är stora nu.
Auguste , 25, (pappa heter Örjan Ramberg) pluggar film i London och deras gemensamma dotter Tora, snart 16, går på internatskola i Massachusetts. Själva kommer Lena och Lasse att tillbringa alltmer tid i Sverige från och med i höst när Lasses arbete med filmatiseringen av ”Hypnotisören” drar i gång. Huset i skärgården kan bli den knutpunkt, den plats som blir alla familjemedlemmars gemensamma.
– Man kan säga att vi flyttar hem ganska mycket, men ändå inte helt och hållet. Jag kommer nog aldrig ifrån att jag blivit ”amerikaniserad”. Kanske inte som person, men USA känns hemtamt och svårt att lämna helt. Och för Tora är det definitvt hemma, hon är ju född och uppvuxen där, säger Lena.
Själv formulerar hon fortfarande som bäst för sig själv vad som är hennes hem. Precis som hela hennes väsen är det en motsägelsefull och mångbottnad fråga. Förortslivet i Bedford, New York, är behagligt och långt skönare än det liv Lena tidigare levt i Hollywood, i Bel Air, Los Angeles eller för den delen det på resande fot. I Sverige har huset i Skåne också varit en fast punkt.
– Jag har alltid levt ett tillbakadraget och väldigt konventionellt liv. Jag har haft min familj och har aldrig känt något behov av att socialisera mig utanför den. Min mentala längtan av långsamhet och eftertänksamhet är desto större, berättar hon.
Kanske är det också därför hon alltid tycks ha varit på väg tillbaka till Sverige, det är åtminstone något hon själv nämnt i princip varje gång hon intervjuats under sina år i USA.
För det är här hon finner lugn, trots att hennes uppväxt på Gärdet ofta var allt annat än harmonisk. Här gömmer sig sannolikt också en förklaring till varför hon och Lasse ser till att omge sig med foton på familjen:
– Det finns nästan inga bilder från min barndom och uppväxt. Jag sörjer det, det hade varit oerhört värdefullt att ha. Det har hänt att det har dykt upp bilder på internet, bilder som gamla klasskamrater tagit på svunna tiders luciatåg och skolutflykter. När jag sett dem har jag förstått hur mycket jag faktiskt skulle vilja att det fanns mer.
Inga bilder, alltså, inte på papperet. Men ristat i själ och hjärta finns minnena av en tidvis svår och plågsam uppväxt tillsammans med pappa Stig Olin, som tidigt blev sjuk och ”nära nog vansinnig”.
Mamma Britta, som Lena dyrkade för sin styrka och humor, var otroligt närvarande och det vakande ögat, en trygg modersgestalt som skyddade mot pappans oberäknerliga utbrott, hans gränslösa beteende.
– Jag var ofta rädd och skämdes, jag ville ha en normal pappa… Jag kunde se hur han kämpade med sig själv, men jag kunde aldrig riktigt förstå. Nu, i efterhand, ser jag hur mycket han gav mig, hur mycket det faktiskt betyder att ha tillgång till den typen av galenskap. Jag kan känna att jag har samma krafter inom mig, samma våldsamhet men en helt annan förmåga att hantera dem.
Men utåt sett var dock Lena pojkflickan som förlorade sig i fysiska lekar, hon tillbringade så mycket tid hon kunde utomhus, klättrade i träd, sportade. Hon hade aldrig tråkigt, den skörhet som fanns var inbäddad – inte minst i den förbehållslösa kärlek som också fanns där hemma.
Föräldrarnas respektive skådespelarkarriärer präglade förstås, hon visste tidigt att hon ville bli skådespelare och hon kände på sig att det skulle gå bra.
– När jag började spela teater förstod jag att min uppväxt gett mig en förmåga att både avskärma mig och leva ut. Det har nästan alltid varit som att jag i skydd av olika karaktärer lätt hittat fram till väldigt starka känslor.
Hennes föräldrar skildes när hon var 16, familjen drabbades av flera privata tragedier och Lena har tidigare beskrivit det som att hon delvis stannade i sin känslomässiga utveckling.
– Jag vet allt om hur viktigt det är att försöka se till att mina barn blir så hela som möjligt som människor, säger om hur hon själv hanterat den erfarenheten.
Lena pluggade hårt, gick ut skolan med toppbetyg. Hon missade första intagningen till scenskolan, men kom igen med besked. Hon blev en av Ingmar Bergmans favoriter, han beskrev henne som en stark, vacker och levande person – ”häftigt emotionell, ibland kaotisk, utrustad med ett stabilt och väl fungerande bondförstånd”.
Hon fick tunga roller i hans uppsättningar av ”Kung Lear” (1983) och ”Ett drömspel” (1986). När han satte upp ”Fröken Julie” i New York 1991 spelade hon titelrollen mot Peter Stormare.
Då hade Auguste kommit till världen och själv stod hon på randen till sin internationella karriär. Mötet med Lasse Hallström (de gifte sig 1994) ledde till en omvittnat djup tvåsamhet på många olika plan:
– Han är passionen, men också klippan, styrkan. Han släppte inte taget när han fick chansen att följa med mig ner i min källare. Han vågar möta mig där och jag vågar vara den jag är med honom.
Än i dag kämpar Lena med det bräckliga inom sig. Osäkerheten, rädslan och oron finns där, fortfarande, även om omgivningens ögon oftast tolkar hennes uppenbarelse som den mogna, världsvana kvinna hon är. För hon ser ut att veta vad hon vill, och mycket av det som man skulle kunna tro drabbar en person som levt hennes liv (divighet, snobbism) tycks hon inte alls ha färgats av. Hon hyser ett ”helvetiskt stort” (henne egna ord) intresse för mode och design, men hon hänger gärna runt i joggingbyxor och gamla fleecetröjor. Hon tycker sig också ha haft förmågan att hela tiden ta ett steg tillbaka:
– Trots allt har jag stått med båda fötterna på jorden. Jag har kunnat säga ”I don’t need this shit” om filmbranschen – även om jag alltid älskat mitt jobb. Men så har jag också ett liv vid sidan om det, och det gör mig till människa.
I det livet njuter Lena av vällagad mat, hon är ute i naturen, påtar, vandrar, läser (framför allt olika manus), ser på film. I det livet har hon också varit en väldigt stark mamma. Auguste har sett mer av hennes svagheter än Tora gjort, men båda har med mycket kärlek fått veta att Lena och Lasse förväntar sig att de gör sitt bästa, att de satsar. Barnen har växt upp utan tv och utan delar av den skräpkultur som omger många barn som växer upp i USA.
– Det har de inte mått dåligt av, vi har använt vår tid till andra saker. Och jag har alltid lagt mig i, varit på. Tora har blivit en väldigt självständig person tack var det. Nu tror jag hon njuter av livet på internat – där har hon den storfamilj hon på sätt och vis saknat under sin uppväxt eftersom det oftast bara varit vi.
Auguste har vetat sedan han var fem att han vill jobba med film, Tora både dansar, sjunger och skådespelar på den internatskola där hon går. Men den är också en hård akademisk skola: de som går där gör det för att de ska kunna förändra världen så småningom, ler Lena men utan att vilja avslöja några detaljer om internatskolan. Precis som deras mor är de ”all-in”.
– När man har en passion för det man gör har man fantastiskt mycket gratis. Men gudarna ska veta att den där passionen kan vara plågsam också. Jag har ägnat oerhört mycket kraft åt att förkovra mig i mitt yrke, fast ibland undrar jag om jag inte skulle ha mått bättre utan det, för nästan alla roller jag spelat har dragit i gång saker inom mig.
– Men som sagt, jag vet att jag har mycket, mycket mer att ge.