Om en knapp vecka ska hon sjunga sin egen låt ”Why start a fire?” i Melodifestivalens sista deltävling i Malmö. Det både känns och är avsiktligt avlägset.
– Melodifestival? Åh, ja, just det ...
– Det verkar så stort för alla andra, jag får inte alls till den känslan. Visst blir det en upplevelse, men jag tar det för vad det är, en spelning, en låt.
Lisa Miskovsky har helt enkelt dragit sig undan den inledande hysterin. Det är en uppladdning så god som någon.
När vi först möts har solen precis börjat värma upp den mörka sanden på Gran Canarias södra kustremsa. Fyren i Maspalomas vakar över en ännu folktom pir och vinden har ännu inte börjat bråka med vågornas riktning. Förhållandena är inte perfekta, men ändå bra.
För 36-åriga Lisa är vågorna precis lagom höga och vi ser från stranden hur hon hittar några av dem.
Hon paddlar frenetiskt, reser sig upp på brädan och står i knäböjd attackställning när hon till slut börjar leka på vågkammarna. När vågen till slut bryter försvinner hon i dess tumlande turbulens.
Efter drygt en timme ger hon upp surfandet, musklerna i axlar och skulderblad bränner av allt paddlande men hela hon utstrålar ett lyckligt lugn när hon krånglar av sig våtdräkten.
– Det känns som jag har gått omkring med axlarna uppe vid örsnibbarna hela året. Det är underbart att få släppa ner dem, säger hon.
Förmodligen är hon ganska ensam i artist- och musikervärlden om att vågsurfa sig i form inför sin schlagerdebut.
Det är drygt tio år sedan Lisa Miskovsky slog igenom. Under de första åren efter genombrottet, ”Driving one of your cars” (från hennes första album 2001), fullkomligen regnade det priser och utmärkelser över henne.
Hon fick två Rockbjörnar – blev Årets nykomling och Årets svenska kvinnliga artist.
Andra albumet, ”Fallingwater”, (Släppt 2003, producerat av Joakim Berg i Kent) gjorde henne till Årets kvinnliga artist på Grammisgalan 2004. Då hade hon legat i Svensktoppens topp med både ”Lady Stardust” och ”Sing to me”, sålt guld, platina och fått P 3-guld.
År 2006 fick hon också Norrlandsförbundets utmärkelse Olof Högbergsplaketten för att ha gjort en ”populärmusikalisk kulturgärning med stor genomslagskraft”.
– Det var en märklig känsla att stå mitt i allt det där. Det var förstås roligt att få den där uppmärksamheten, men som person påverkades jag inte av det. Jag drar mig hellre tillbaka. Jag hade inte ens kul på den där Grammisgalan, det var en medioker kväll. Jag hade lika gärna kunnat gå hem för att spela dataspel.
Faktum är dock att Lisa Maria Miskovsky Sommer (hennes fullständiga namn) långt innan hon blev känd i vidare kretsar hade en gedigen artistisk och musikalisk grund att stå på.
Hon vara bara 11 år när hon först uppmärksammades på hemmaplan för sina egenkomponerade låtar, och hon gick på högstadiet när hon gjorde sin tv-debut i ”Café Umeå” med rockbandet Lipstick, som förutom Lisa bestod av tre andra tjejer. Innan dess hade hon, med sitt välutvecklade och kanske medfödda gehör, gått den långa vägen via blockflöjt, tvärflöjt, gitarr och många, många timmar vid pianot.
När det började? Lisa vet inte. Musiken har alltid funnits där. Pappa Karel Miskovsky, utbildad vid musikkonservatoriet i Prag, kom som kontrabasist till Helsingfors för snart 40 år sedan. Under turnén i Finland träffade han Pirjo. Det resulterade i en gemensam flytt till Vännfors utanför Umeå – och de tre döttrarna Nina, Lisa och Carolina.
Huset sjöd av musik. Mamma lyssnade på Stevie Wonder, Supertramp och ELO. Pappa spelade mer jazz men var också allätare. Den tuffa musikermiljön satte dessvärre punkt för hans tänkta musikerkarriär och han satsade på en helt annan.
Han blev så småningom professor i geologi och startade en egen verksamhet som mamma Pirjo (karttekniker i botten) fick bli vd för.
På tomten utanför huset anlade han en tennisbana och när Lisa inte satt vid pianot så kunde man hitta henne där, inte sällan spelande mot sin pappa.
– Jag hade det tufft, ensam man med fyra kvinnor i ett hus. Dessutom hade vi en tik och en honkatt. Så det var tjejmaffian mot mig, minns pappa Karel som tillsammans med mamma Pirjo också befinner sig på Gran Canaria för att få chansen att landa lite med deras annars och oftast väldigt upptagna mellandotter Lisa.
– Vi ser på nära håll att det är svårt att få ihop livet när man är musiker och har två små barn. Det känns skönt att vi kan få vara med för att både stötta och avlasta lite, konstaterar Pirjo som med en mormors kärleksfulla omsorg leker med barnbarnen Elvira, 4, och Elsa, precis 2.
I backspegeln kan man undra hur Lisa hann med sin uppväxt. Hon simtränade hårt. Spelade fotboll och tennis. Älskade att åka skidor. Övade på sina instrument. Tog cykeln hem till en fler år äldre kille som spelade trummor och gav henne blandband med den tidens hårdrocksgiganter Iron Maiden, Mötley Crüe, Saxon och Van Halen.
På många sätt var hon en udda existens, å ena sidan social, men ändå en ensamvarg. Kanske hade det med hennes enorma fokus att göra, hon gick in för allt till hundra procent.
Lisa kände sig tidigt som en pojkflicka, trivdes bäst när hon fick hänga med grabbarna. När hon var tio fick hon sin första elgitarr. Förstärkaren lät så illa att hon fick sitta i tvättstugan och spela.
Och hon fick kämpa i skolan, hårt.
– Jag var för konstig för min omgivning, det var som om de inte visste var de hade mig. Jag hamnade utanför, delvis självvalt. Men det var svårt att förstå. För trots att jag var den som satt ensam i matsalen, att jag var den som folk kastade suddgummin på, så röstades jag fram till årets drottning i 9:an. Det var oerhört pinsamt ...
Sedan var det där med dyslexin.
Bokstäverna ville aldrig riktigt hamna rätt. Lisa kunde inte stava, hade svårt att läsa. Hon fasade för att tvingas läsa högt för klassen. När hon visste att det låg i farans riktning satt hon i bänken och nötte in de rader hon listade ut skulle bli hennes. Då hörde hon ingenting annat, kunde gå miste om en del som sades i klassrummet för att sedan lite yrvaket försöka finna sig till rätta.
– Jag utvecklade en egen strategi. Läste varannan rad, fyllde med fantasins och intuitionens hjälp i det som stod där emellan. Och jag lyckades oftast mörka hur svårt det var för mig, hur dum jag kände mig.
När Lisa i höstas var med i SVT:s ”Moraeus med flera” fick hon veta att Kalle Moraeus själv hade brottats med samma bekymmer.
– Bara att få prata med någon som delar den upplevelsen var skönt.
I dag är dyslexin inget direkt problem, det bara är. Lisa har lärt sig att tänka i bilder för att memorera saker och skaffat sig verktyg för att hantera situationer som kan uppstå. Det kan fortfarande bli fel, men hon kan nästan alltid skratta åt det som blir knasigt.
Lisa var 16 när hon flyttade hemifrån för att gå en musiklinje på gymnasiet i Skellefteå. Hon lyssnade på dödsmetall och käkade majs, ananasringar och knäckebröd. I sin lilla lya odlade hon sin självständighet, sitt intresse för rollspel och ”Sagan om ringens” magiska värld. Steget till att börja spela dataspel var inte långt, men inte heller vägen till skidbacken Vitberget i Skellefteå.
När liftarna hade stängt var det Lisa som knatade upp med sin första snowboard under armen.
Hon kunde inte få nog – och hon började också formulera för sig själv vad det var som gjorde henne speciell:
– Jag har nog alltid varit svårstyrd, svår att passa in. Det var som att omgivningen hade svårt att acceptera att jag hade så många olika intressen. Jag kände mig också lite obekväm med mitt utseende, jag såg så snäll och söt ut, fast jag inte kände mig sådan. Och folk visste inte i vilket fack de skulle placera in mig.
Så kom det sig att Lisa fortsatte leva i det som traditionellt sett var killarnas värld. Det var enklare, någonstans kanske det handlade om att de hade mindre behov av att ifrågasätta hennes breda talang och behov. Musiken, fascinationen för både dataspelande och idrott – allt fortsatte gå hand i hand utan att hon egentligen gjorde avkall på något.
– Det fanns perioder då jag saknade att ha kvinnliga vänner, det var inget jag själv valde bort. I efterhand förstår jag att jag rätt tidigt uppfattades som ett hot, särskilt av tjejer. Jag visste vilka som slog straffarna i fotbolls-VM 1994, jag hade koll på elitserien i hockey och jag gillade skjutspel och poker. För mig var det inget speciellt med det, det var ju bara jag, men för många andra var det konstigt.
Lisa kom in på Musikhögskolan i Piteå direkt efter gymnasiet och tänkte sig först bli musiklärare. Hon var extremt målmedveten, valde oftast bort festandet, höll sig lite på sin kant. Efter ett år tog en helt annan del av henne över.
Hon behövde slå sig fri. Hon upplevde att hennes tid var för hårt schemalagd, att hon kanske varit lite för mycket duktig flicka mitt i alltihop. Paradoxalt nog bestämde hon sig för att försöka bli bäst i världen på snowboard ...
– Det var väl någon typ av dödsförakt. Jag var i alla fall aldrig rädd, jag bara körde. Jag letade väl efter någonting, meningen med livet, kanske?
Lisa tittar sig eftertänksamt i spegeln på hotellrummet. Att tänka tillbaka på de där åren i slutet på 90-talet när hon en period bröt med sina föräldrar för att satsa på sin snowboardkarriär, är att försöka förstå sig själv.
Nej, hon var ingen adrenalinkicksökare, det var inte det som fick henne att kajka runt i världen, bygga monstruöst höga hopp och bara köra. Hon bodde veckovis i sin bil i Riksgränsen, hon sov på sitt snowboardfodral i skidförråd – obekvämt men fritt.
– Det var mer att jag älskade saker som helt slukade mig, men också känslan av att behärska och kontrollera någonting så bra att jag kunde glömma min omvärld.
Hemma i Umeå var Karel och Pirjo bekymrade över sin dotter. De ogillade hennes satsning på brädåkning av rädsla för att dottern skulle skada sig och äventyra sin musikaliska karriär.
Det ledde till en då infekterad konflikt som gjorde att de inte hade kontakt under ett drygt år. Lisa till och med ljög för dem – sa att hon var i Stockholm och skrev låtar, när hon i själva verket tränade snowboard i landslagets observationsgrupp och mest av allt for runt mellan lika skidorter.
– Det var en nödvändig brytning. Man måste få ha komplicerade relationer, inse att man inte alltid möts. Det var nog svårare för dem än för mig. Det viktiga är ju att vi i dag har en fantastiskt nära kontakt. Vi pratar med varandra varje dag, de är mina bästa livscoacher.
I samband med brädåkningen började Lisa synas i medierna. År 1999 hamnade hon på plats nummer 24 när kvällstidningen Expressens läsare uppmanades att rösta fram Årets Babe.
Det var inte riktigt vad den snowboardåkande, surfande, skejtande, laserdome- och hockeyspelande musikern Lisa från Vännfors hade tänkt sig. För Lisa ville egentligen inte synas. Hon var och är, fortfarande, rätt obekväm med att stå i strålkastarljuset. Hon blev också en tacksam ikon att porträttera och exploatera; den rågblonda, extremsportande skönheten.
– Jag levde hela tiden med en känsla av risken för att jag inte skulle bli tagen på allvar på grund av mitt utseende och mina intressen. Jag har själv flera gånger blivit så besviken på vackra människor, på att det är så mycket yta.
Hon la ner tanken på att bli bäst i världen på snowboard, insåg att hon inte ens gillade att tävla. Ett par år senare skrev hon låten ”Shape of my heart” tillsammans med Max Martin och Rami Yacob. Backstreet boys ville ha den och hitlåten hördes snart över hela världen.
Pengarna hon tjänade på det blev en bra grundplåt. Hon och norska snowboardproffset Marius Sommer (som hon hade träffat två år tidigare) kunde köpa ett hus vid havet utanför Umeå och där byggde Lisa sin egen studio.
Så hamnade hon i det redan omnämnda prisregnet. I allt snurr kring lanseringar och turnéer både hemma och utomlands kunde hon känna att hon ibland var för snäll, ibland allt för ansatt och utsatt.
Både hon och Marius, som hon gifte sig med på en fjälltopp 2003, levde sitt liv i var sin kappsäck, trots det gemensamma huset. I perioder sågs de inte så mycket och 2006 lämnade de in en ansökan om skilsmässa.
Det blev hett skvallerstoff och Lisa blev mer och mer medveten om det svåra i att vara en ”känd” person. De talade aldrig ut om sin kris i tidningarna, behöll sina hemligheter för sig själva samtidigt som Lisa gav ut sin tredje platta ”Changes” – som hon själv kallade det sorgligaste hon gjort.
– Det är klart att mina texter handlar om hur det är att vara människa, men det betyder inte att det enbart handlar om mig och mina känslor. Jag har visserligen kanaliserat väldigt mycket av det jag känt genom musiken, men jag vill lämna tolkningarna öppna till den som lyssnar.
– Och det är klart att jag har vissa sidor som jag valt att aldrig visa utåt över huvud taget. Min identitet bygger inte på min karriär, utan på den jag är. Så vill jag fortsätta ha det.
Lisa och Marius hittade tillbaka till varandra, lät varandras olikheter bli tillgångar i stället för hinder. Marius lugn kontra Lisas ibland uppskruvande energinivå; det föll på plats. Marius började plugga idrottspsykologi, (nu doktorerar han) och i Lisas värld fortsatte olika musikaliska projekt avlösa varandra. Hon skrev låtar åt sig själv och andra, och fick utlopp för sin hardcorevurm när hon gjorde ”Dead End” med Göteborgsbandet In Flames. 2007 öppnades ett helt annat rum i Lisas liv när dottern Elvira föddes.
– Det blev en sinnessjuk förändring i mitt liv. Först var det fantastiskt jobbigt, jag hade svårt att förstå hur jag ens skulle överleva den första kolikperioden. Jag var förvirrad och osäker, livrädd att göra fel. Alla pratade om att det är så mysigt med barn, för mig handlade det först bara om att få henne att sluta gråta.
Men det vände. När Elsa kom 2010 var Lisa bättre förberedd, om än lika känslomässigt omtumlad.
– Barn är så mäktiga, så ärliga. Det är fantastiskt att se hur mycket de faktiskt uppfattar och vill förmedla till oss. Jag har svårt att vara borta från dem och vill i varje stund veta vad de gillar och ogillar, vad de behöver. De utvecklas så fort, förändras så snabbt.
Under graviditeterna låg Lisa lågt med sina egna behov av brädåkning och surf, men hon fortsatte komponera. Hon fick till exempel chansen att skriva musik till det svenskproducerade dataspelet ”Mirror’s egde”, något som ledde henne till röda mattan i Hollywood:
– Det var bisarrt. Tusen personer stod och skrek ”Swedish viking” när jag kom. Framför mig gick Ozzy Osbourne och bakom Marilyn Manson. Och när vi kom in satt Gary Oldman där ... Då blev jag lite mjuk i knäna, han är ju hur stor som helst.
Lisa ler, det gör hon ofta. Hon känns chosefri och rejäl. Av den ”finsk-västerbottniska” melankoli som hon säger sig bära på syns inte så mycket utåt.
Sedan snart tio år har hon dock brottats med sömnsvårigheter. Hon har tagit sig igenom många nattmörka timmar som ibland sugit musten ur henne, men som också gett henne insikten om att själen måste ha sitt.
Hon tränar fortfarande hockey fyra gånger i veckan, med Björklöven. Utan det skulle hon inte stå ut, hennes intensiva behov av att få röra på sig har blivit hennes enda drog.
Men bilden av att hon lever ett ”perfekt” liv, eller åtminstone glorifierat av andra, känns ofta påklistrad:
– Vi har alla våra saker som vi sliter med. Jag kan vara långsur och är känslig för elakheter och kritik. I perioder är jag också väldigt trött på adjektiv som ”helylle” och ”hurtig”, egenskaper som jag gärna tillskrivs.
Senaste plattan ”Violent sky” (släppt i januari förra året, hon spelar i princip alla instrument själv) levererade inte någon trallvänlig radiohit, och det är hon glad för. Dock blev 2011 ett mycket intensivt år med ”Körslaget” i TV 4, två turnéer, ”Pluras kök” i TV 3, ”Midsommar med Tina Ahlin”, ”Moraeus med mera” och framträdandet på ”Idrottsgalan” i SVT. Och så – i slutet av året stod det klart att hon ska vara med i Melodifestivalen.
– Det är klart det blir en upplevelse, det visuella, showen. Men jag får anstränga mig varje gång jag ska upp på scen. Samtidigt har jag ett slags driv som gör att jag utsätter mig för värre och värre saker hela tiden, kanske med förhoppningen att till slut nå något slags ”peace of mind”, funderar hon.
Men det roligaste med att vara med är nog att döttrarna Elvira och Elsa kommer att sitta klistrade framför tv:n.
– De gillar Melodifestivalen, så små de är. Själv ska jag försöka tillåta mig själv att göra det på mitt sätt och njuta av det.
Vinner du?
– Vinner? Det har jag inte ens tänkt på... Klart att det skulle vara roligt att gå vidare. Men det är en klassisk win-winsituation: för om jag inte gör det så får jag mer, härlig tid med barnen. Och lägger jag handen på hjärtat så vet jag att det inte finns något bättre ...