När man förbereder en intervju brukar man ha en lång lista med frågor att ställa. Inför mötet med bloggaren och kokboksförfattaren Lotta Lundgren är listan kort: ”Fråga inte ’Varifrån får du din matinspiration?”

Lotta Lundgren är trött på frågan. Hon förstår den inte.

– Hur kan man inte tänka på mat? Det behövs väl ingen särskild inspiration för att tänka på mat?

Lotta Lundgren är copywritern som hoppade av och startade matbloggen ”Om jag var din hemmafru”. Hon var ett namn i reklambranschen, har vunnit Guldägg och Guldlejon – svenska och internationella reklamutmärkelser – och jobbat på de häftigaste byråerna. Bloggen blev populär och hon fick erbjudande om att göra en kokbok.

Då valde hon att göra en kokbok som inte riktigt är en kokbok, med en osäljbart omslag där hon står i balklänning med en rå lammstek i handen och en obegriplig titel, ”Om jag var din hemma­fru – eller hur man får en vardag att smaka som en lördag”. 

Men Lotta Lundgren visste precis vad det var för kokbok hon ville göra, med matbilder tagna som om det var modefoto, texter med humor och receptfavoriter som lasagne med hasselnötspesto och aubergine, glasstårtor och asiatisk kycklingsallad instoppad i korgar av salladsblad.

Det kan verka som en pr-mässig katastrof, men hon – och alla inblandade – har förverkligat sin vision.

Förlaget hon först hade kontakt med kunde inte tillmötesgå Lottas krav: speciellt papper, ett särskilt tryckeri, extra­stor budget för inköp av rekvisita och obegränsat med tid. Men efter år i reklambranschen hade hon ett stort kontaktnät som hon tog hjälp av för att i stället själv göra precis den bok hon ville. Det tog två år, men resultatet blev en bok som de stora förlagen bjöd i kapp om att få ge ut.

Det hela började i Tuve, en arbetarklassförort i Göteborg. Där växte Lotta upp med akademikerföräldrar, två systrar och ordentlig kosthållning. Lotta läste mycket och var intresserad av det mesta, jordskorpan, tropiska fiskar, rymden och hjärnans kemi. Bäst i klassen, med femma i alla ämnen.

– Fast historia hade jag svårt för, jag kan inte relatera till krig och maktstrukturer, det blir alldeles för abstrakt. Berätta vad och hur man åt så förstår jag däremot plötsligt en massa, säger hon.

När hon gick ut gymnasiet i början av 1990-talet låg lågkonjunkturen tung över Sverige och arbetsförmedlingen satsade stort på Arbetsmarknadsutbildningar. Lotta visste att hon ville jobba med skrivande och text på något sätt.

– Jag har alltid skrivit bra, det går så lätt. Så småningom blev det så roligt också.
Hon hade hört att man kunde tjäna pengar i reklambranschen, och fick plats på en utbildning i marknadsföring och kommunikation. När det var dags för praktik tog hon reda på var reklambyrån med det bästa ryktet låg. Forsman & Bodenfors hette den, och den visade sig ligga i Göteborg. Hon lyckades få praktik som copywriter och så småningom fast anställning.

– Jag hade egentligen en fördomsfull inställning till reklamare, men jag kände en omedelbar tillhörighet så fort jag kom dit. Det var snälla människor där, kufar, roliga, intresserade och … pigga. På alerten!

Så småningom rekryterades Lotta till reklambyrån Garbergs i Stockholm. Där var hon i åtta år och gjorde karriär. Tills kärleken trängde sig på.

– Jag blev så kär i en person som också jobbade där. Och han i mig. Det är en så liten arbetsplats så vi kunde inte jobba där båda två. Jag var ett stort namn och hade en framgångsrik karriär så det var lättast för mig att byta. I samma veva fick jag ett erbjudande från den byrå som var hetast då, så jag nappade.

Det visade sig vara en ganska dålig idé. Lotta hade lämnat sina närmaste vänner och arbetskamrater och började sakna dem så fort hon börjat på det nya jobbet. Jättemycket.

– Jag lärde mig att det har ganska liten betydelse var man jobbar, eller för vem man jobbar eller till och med vad man jobbar med. Det viktiga är vem man jobbar med.

Som av en händelse blev hon gravid. Det kom ett barn. Det kom två barn.
Och med det mammaledigheten. Efter att ha haft ett konstant surr i huvudet av idéer, uppdrag och samtal blev det plötsligt tyst. Lotta hade svårt att bara vara hemma, hon ville göra något och fick en enorm skrivklåda som hon inte riktigt visste vad hon skulle göra med. Det blev bloggen ”Om jag var din hemmafru”.

– När man plötsligt inte får någon stimulans utifrån kommer det upp inifrån det man vill – och behöver – tänka på. I mitt fall var det mat, i termer av matlagning.
Lotta lagade mat och bloggade om resultatet. Allt skulle provas, med varierande resultat. 

– Man vågar mycket när ingen ser. Man vågar lite mindre när man vet att varje gång man postar något kommer det 2 000 personer och ska kolla på det. Omedelbart.
När Lotta kom tillbaka till jobbet efter första mammaledigheten – men gravid med barn nummer två – fanns bloggen med i bakgrunden och hon kom på sig själv med att tänka att hon hundra gånger hellre hade skrivit på den än att göra reklam.

– Och så sa jag upp mig. Ganska spontant. Väldigt spontant faktiskt. Och kände att det var helt rätt. Jag hade pratat med Martin om det innan, hur vi skulle klara oss. ”Men Gud, säg upp dig”, sa han. Och det gjorde jag, utan att ha någon riktig plan för vad jag skulle göra när föräldraledigheten var slut.

Så Lotta satt på ett dragigt litet kontor och försörjde sig genom att skriva lite fräsigare texter till mäklarannonser medan hon bloggade och smidde planer för den kokbok hon ville göra. Och de matjobb hon ville göra. Och det tv-program hon ville göra. Och hela tiden tänkte hon på mat: Ratatouille med getost. Clam chowder med rökt fläsk. Eller kanske thailändsk biffsallad med mango.

– Jag älskar att prata om mat. Mat handlar om människan, ideal, samhället, kroppen och det själsliga och förr eller senare sammanstrålar allt i mat. Om man lär sig om mat lär man sig om allt, allt som är nära en själv.

Hon hade ”en jättebra idé till ett tv-program”, och ryktet om denna jättebra idé nådde så småningom Henrik Schyffert. Han fick till en träff med den producent Lotta helst ville jobba med, Karin af Klintberg.

Lotta inledde med att hålla en lång monolog om bröd. När hon till slut tystnade sa Henrik: ”Som ni förstår kan inte den här människan gå runt med all den här skiten inom sig utan att den tar vägen någonstans.”

Karin af Klintberg konstaterade raskt att Lottas ”jättebra idé” kanske inte var så jättebra, dessutom redan gjord och att Lottas engagemang låg i att fundera över livsmedelsproduktion och vad svenskarna egentligen har i sina kylskåp. Hon tog fasta på engagemanget, lade till en dos kulturhistoria och tv-programmet ”Landet Brunsås” blev till. Nu jobbar de med säsong två.

– Man träffar några sådana männi­skor i sitt liv. Som tar en i handen och drar en framåt så att livskurvan gör ett hopp och livet tar en ny vändning. Karin af Klintberg är en av dem. Art directorn Karin Ahlgren på Garbergs en annan. Hon hjälpte mig att hitta mitt uttryck, mitt Lotta-språk.

Lotta-språket tog Lotta till Sveriges reklamelit. Den är också hennes tydliga signum på bloggen i kokboken. Att skämta om mat är ofta svårt. Antingen ses man som respektlös som driver med råvaran eller så är maten alldeles för vardaglig för att locka till skratt.

– För mig hänger mat och prat ihop, och mat och skratt. Man vill så gärna prata när man äter. Jag vet inte vad det är, man slappnar av. I välbekanta sammanhang behöver man inte ha några försvar. Vi måste avdramatisera det som är problematiserat och tråkigt med maten. Särskilt vardagsmaten behöver lite extra kärlek.

– Jag tycker det är jätteroligt redan när jag börjar tänka på vad jag ska laga. Det krävs att man absorberas av det, att man har kontakt med det där i kastrullen. Att det är en levande process som man håller på att skruva lite på tills man tycker att nu är det klart, nu är det värt att stoppa in i sin egen kropp. Och det är klart att det där ögonblicket när någon äter ens mat och säger att det är så gott! Det är själva klimax!

Lottas hem – och framför allt kök – är mycket välstädat. Men gläntar man på kylskåpet nästan överfalls man av påsar med chili, mystiska burkar och diverse kålhuvuden. I bokhyllan i sovrummet är titlarna sorterade i färgordning, boken svensk husmanskost (röd) står bredvid en bok om suffragetterna (rosa). Och drar man ut Jan-Öjvind Swahns ”Mathistorisk uppslagsbok” har någon vikt hundöron. Inte bara ett. Utan i princip på varje sida.

Både på bloggen ”Om jag var din hemmafru” och i boken med samma namn har hemmafrun huvudrollen. Men hon är en fiktiv person och verkar inte ha alltför mycket gemensamt med Lotta som inte när några som helst hemmafrudrömmar. ”De som säger att de skulle vilja vara hemmafruar räknar inte med konsekvenserna av att vara ekonomiskt beroende av en man”, har hon sagt i en kommentar till en webbundersökning där 46 procent svarade ja på frågan om de skulle vilja vara hemmafru. ”Annars har de ju helt tappat förståndet.”

Förmodligen är det hemmafrun som sorterar böckerna i färgordning och Lotta som viker hundöron i dem.

Man kan inte ha jobbat så mycket med varumärken som Lotta Lundgren har gjort utan att vara väl medveten om att hon själv blir ett så fort hon möter medierna. Hon vaktar sitt privatliv, vet vilken bild hon vill visa och kommer man för nära kan det hända att hemmafrun träder in i stället. Var gränserna går vet bara Lotta.

– För mig är det en trygghet att bli ett varumärke. Jag vet vilken oerhört liten del varumärken spelar i männi­skors liv, även om de själva ofta tror att de är viktigare än vad de är. Och det är skönt att veta att lampan släcks så småningom. Det kan jag tänka på om jag drabbas av känslan att jag är så himla viktig och speciell. Men här hemma är jag inte ett varumärke. Här är jag en människa, och jätteviktig.

Boken innehåller – förutom mat – bilder på Lotta. Omsorgsfullt stajlad  sitter hon i finklänning på en rokokostol med en plockad kalkon i famnen,  knådar deg med långa mörkröda naglar eller håller en bunt ben av spindelkrabba som en bukett i handen.

– Tre saker kan man vara som varumärke. Jag kan vara rolig. Jag kan vara snygg. Och jag kan vara … klok. Men man lyckas inte vara rolig alltid, man är inte snygg på alla bilder och man säger inte bara kloka saker. Att vara snygg handlar om att göra snygga saker, men det är roligt att få vara snygg också. Jag blev snygg någon gång efter 30, då blev mitt utseende modernt. Men jag har ju aldrig varit ball. Jag kan ju se bilden av mig själv som den ser ut i den där boken, jäkligt flott och så, men nej ...

Kanske var även Lotta lite orolig för att jag inte skulle ha tillräckligt mycket frågor med mig till intervjun. Eller att jag skulle fråga fel saker. Så för säkerhets skull har hon också förberett en lista med samtalsämnen.

– Jag ville prata om att lämna ett yrke där man är något, med en framgångsrik karriär och ett socialt sammanhang, för något som man egentligen inte viss­te vad det skulle bli. Det var en sådan otrolig befrielse, att få börja om på nytt. En sådan lätthet! Det var precis med den känslan jag började mitt nya yrke. Jag var ingen, jag hade inget, jag visste inget och kunde egentligen inte orientera mig. Men nu är jag ju snart någon även i mitt nya yrke. Att vara under observation saktar ner en … Men jag får väl laga lite mat, och i värsta fall kan jag ju falla tillbaka på att skriva mäklarannonser.