– Det kan bli så när man jobbat intensivt en period. Man känner inte riktigt efter. Plötsligt när man sitter där med sig själv vill man bara gråta.
Ända sedan Maria Bloms första teaterframgång, pjäsen ”Dr Kokos kärlekslaboratorium” på Stadsteatern 1997, har hon regisserat och skrivit manus utan avbrott. Hennes första film ”Masjävlar” var en enorm succé, 800.000 biobesökare såg den och filmen belönades med tre Guldbaggar 2004. Hennes nästa film ”Nina Frisk” fick däremot blygsammare resultat.
– Efteråt dippade jag rejält. Jag hade jobbat hårt i flera år och kunde inte skjuta olika privata angelägenheter åt sidan längre.
Vad de handlade om vill hon inte gå in på. Men livet förändrades när hon blev gravid. En son och en dotter föddes tätt. Föräldraskapet gav henne en stor insikt.
– Jag kommer inte att bli som min mamma. Min mamma var alltid hemma. Så har jag alltid tänkt att en mamma ska vara. Men jag har behov av att arbeta och utvecklas yrkesmässigt. Jag kommer inte att bli som henne. Och det är okej.
Vi sitter i Maria Bloms kök i Falun. Här, i ett rött hus med vita knutar, har hon och sambon Anders Nygårds bott i åtta år. Det finns flera gäststugor på gården som de hyr ut till skådespelare på Dalateatern. Barnen åker pulka bakom huset, en riktig dalaidyll.
– För Anders är det otänkbart att våra barn ska växa upp i en Stockholmsförort. Jag ville inte heller att de ska gå i en byskola ute i obygden, så Falun är en fin kompromiss.
Dalarna är ett kärt tema. Men en riktig dalkulla är hon inte, trots att hennes pappa är dalmas.
– Jag är en stockholmare som har flyttat hit. Det är man och förblir man. Superpatriotismen i Dalarna kan kännas väldigt proppnöjd. Svenneoroligheten är större här, färre vågar sticka ut. Därför är det viktig att hamna i rätt skolklass, med bra vänner. Det är svårare att hitta nya sammanhang i en mindre stad.
Själv är hon uppvuxen i Täby utanför Stockholm, i ett parhusområde anpassat för kärnfamiljer. Hon beskriver sin barndom som lycklig. Optimistisk och peppande. Skoltiden var fin.
– Jag levde i en snäll bubbla, fick alltid höra att jag var så speciell och rolig och modig. Om någon retades var alltid den andra kraften större, den som gillade att man spelade apa och hade annorlunda kläder.
– På det sättet var jag nog rätt odräglig som liten tror jag. Jag tänker på det när jag nu uppfostrar egna barn. De här jobbiga apiga barnen kanske är de som är bekväma i sig själva, och på nåt sätt blir det provocerande? Att det är lättare att ta till sig sökande, försiktiga barn?
Marias mamma arbetade som dagmamma, hennes pappa slussade ut folk i arbetslivet genom Samhall. Intresset för teater och skådespeleri var en egen upptäckt. Enda teaterlinjen på gymnasienivå fanns på Södra latin. Hon kom in. Att plötsligt befinna sig med människor som alla delade hennes intresse var banbrytande.
– Mamma har berättat att från den tidpunkten visste hon inte längre vad hennes uppgift var. Då började jag mitt eget liv.
En klasskamrat delade in tjejerna i tre grupper, ” de kulturella”, ”fnittertipporna” och ”hårsprejbrudarna”. Maria Blom var en självklar fnittertippa.
– Jag och mina två bästa vänner var ”roliga tjejer”. Vi var lite gapiga och barnsliga, men fick cred för det, säger hon.
I klassen under henne gick flera killar som hon kom att arbeta mycket med, skådespelarna Jonas Karlsson, Olle Sarri och Daniel Gustavsson. De gick senare Scenskolan, men för Maria Blom blev det snart tydligt att hon ville skriva och regissera snarare än skådespela.
– Jag sökte Scenskolan en gång. Jag satt framför juryn, började min scen och då började de skratta. Det var en rolig scen, men det hände något där i rummet. Jag kände genast att de här människorna vill jag inte spela för. En så stark känsla, säger hon.
– I min värld är man optimistisk. Men där fanns en tydligare värdering av vad som var rätt och fel, bra och dåligt.
Samma känsla hade hon i vissa teatergrupper. Var man bra fick man beröm, var man sämre tystnade alla. Hon hoppade av.
– Andra kanske blir taggade av sånt och tänker: ”Revansch! Jag ska visa dem!” Men jag är inte sån. Jag reagerar i stället med att släppa förbi andra, kliva åt sidan och göra min grej någon annanstans.
Karriärstarten kom därför helt på eget bevåg. Maria hade sagt upp sig som påklädare på Dramaten och flyttat till Malmö. Varje sommar i tre år bokade hon Parkteaterns öppna scen i Vitabergsparken och Rålambshovsparken och satte upp egna pjäser med vänner.
– Det var en utmärkt skola. Man lärde sig hur man spelar så att publiken stannar.
Att hon skrev sina egna manus var också en ekonomisk fråga, de hade inte råd att köpa pjäser.
– Nu senare har jag fått erbjudanden att regissera klassiker. Men varför ska jag lägga ner tid på att anpassa och konstruera en aktuell vinkel på Shakespeare när jag lika gärna kan skriva något nytt och aktuellt själv?
Biljetten in på den etablerade scenen gick genom Olle Sarri. Han hade fått ett genombrott som skådespelare och erbjudits Stadsteaterns backstagescen. Hans krav var att Maria Blom skulle regissera.
– På nåt sätt fick producenten förtroende för mig. Men utan Olle vete sjutton hur jag tagit mig fram. Jag är ingen fighter, jag gör bara min grej, säger hon.
I Maria Bloms universum finns mycket humor, men alltid också allvar. Hon lyfter gärna fram ”jobbiga” personligheter, sådana som inte syns så ofta på film och scen. Ann Petréns rollfigur Gunilla i ”Masjävlar” är ett exempel.
– Ann försökte övertyga mig om att ”ingen är sådär i verkligheten!” Men det finns visst.
Efter flera års paus från filmandet är Maria Blom redo igen. Nytt manus är under skrivande hand.
– Film och teater är väsenskilt. I teater grundar man för framtiden, man måste ha tålamod och låta skådespelarna ha sin resa. Film är ögonblick som klipps samman hur som helst. Nu vill jag göra jättemycket film, inte reflektera, bara mörsa på.
Är det skillnad på hur du är som regissör och privat?
– Jag är roligare på jobbet. Men där gör folk som jag säger och jag får stå i fokus, haha.
Har du ett stort ego?
– Man måste vara ego som regissör, det går inte annars. Jag vill ju att folk ska lägga timmar på att lyssna på vad jag säger, på film och teater, då måste man ha en kokobellouppfattning att man tror att man vet bäst. Men jag är drägligt egocentrisk.
Vad tycker dina skådespelare?
– Sofia Helin, som spelade huvudrollen i ”Masjävlar” och ”Nina Frisk”, tyckte att jag var hemskt elak när jag klagade på skådespelare som säger att de har dåligt självförtroende. Jag tycker de kan skärpa sig.
Är du elak?
– O nej, aggressivitet ger mig ingen energi. För mig är det viktigt att det känns lugnt och tryggt på inspelningarna. Trygghet föder kreativitet. För många är det motsatsen. Nu till ”Under hallonbusken” släppte vi inte in folk under repetitionerna. Jag är inte intresserad av synpunkter från teaterfolk. Jag är bara ute efter publikens reaktion.
Vad tycker du är roligast?
– Att föda fram karaktärerna med skådespelarna. Jag skriver pjäsen, men den är blank innan de kommer in. När de har läst manus kommer de med sina tolkningar. Alla vill tycka om och skydda sin karaktär. Jag skrattar dem givetvis inte rätt i ansiktet, men jag tänker för mig själv ”nehej du, så smart är knappast den där personen”.
Vad oroar du dig för om natten?
– Om jag någonsin har dåligt självförtroende gömmer jag det i nattygsbordet och tar fram och kelar med det när jag är ensam, inte inför andra. Men jag har inte många självspäkande tankar. De gånger jag har det brukar det vara om skådespelarna, att jag inte har verktygen att få fram det som krävs av dem. Då kan jag få en panikkänsla.
Så vad hände när Maria Blom gick och fikade ensam och nästan började gråta?
Det fick bli bio – ensam – i stället.
– Jag såg ”Svinalängorna”. Och grät jättemycket. Hela publiken grät. När jag var yngre grät jag ofta. Nu gråter jag sällan, det är synd.
Varför det?
– Att släppa på ventilen är så skönt. En vän sade att han inte kunde diskutera med sin flickvän, hon började alltid gråta. Men varför sluta prata för att någon gråter? Då skulle det aldrig bli några pjäser och filmer gjorda. Det är bara att fortsätta. Gråten tar alltid slut.