– Tant är snällare än kärring, tycker du inte?
Jo, kanske. Men tråkig är du väl inte?
– Jag läser hellre en bok än går på cocktailparty. Jag har ingen älskare, inga obetalda räkningar. Nog är jag tråkig.
Fast elak vill hon inte vara, säger Marit Paulsen, som är känd för att inte hålla tand för tunga.
– Men jag är inte så artig. Jag är inte elegant och jag går inte på höga klackar.
Marit Paulsen är Folkpartiets comeback-tant och tillika röstmagnet. Trots att hon varit rejält sjuk och haft svåra smärtor ställde hon upp igen i årets EU-parlamentsval och drog fler Folkpartiröster än någon annan.
– Det känns bistert och bittert, säger hon oväntat.
Vad?
– Att jag hade så många vackra tankar som inte stämmer. I trettio år har jag trott att vi, du och jag, av medborgerlig dygd skulle vara beredda att betala mer för en gris som haft det bra. I dag är jag övertygad om motsatsen. Det är en så liten grupp som bryr sig.
Det låter uppgivet?
– Det är bittert att ha fel. Men jag är inte uppgiven. Nu måste vi hitta andra sätt att se till att vi betalar för glada grisar, men enkelt är det inte.
Att du vågade dig till Bryssel igen. Är du inte rädd att bli sjukare?
– Jo, det är klart. Jag tar en dag i taget, hela livet är ju en dag i taget. Men det finns saker jag är skyldig att försöka slutföra.
Det gjorde så ont att vara pensionär, säger hon och börjar räkna upp sina krämpor.
– Det var akut och det var operationer, det var ryggen med spinal stenos och komplikationer därtill. Det gör fortfarande ont i ryggen.
Hon far runt på en liten moped inne i EU-parlamentets korridorer.
– Jag vet inte hur länge det går. Men Sture är alltid med. Han har lovat att köra mig i rullstol till mötena om det behövs. Än så länge är huvet okej, men det måste ju transporteras.
Hon menar förstås inte att det gjorde ondare att vara pensionär än att arbeta. Däremot var det en pina att stå utanför sammanhangen när man är van att vara med. Och genom att ge sig in i ännu en valrörelse slapp hon fundera så mycket över detta att åldras.
– Här är det ju inget ovanligt att vara 70. Jag är ju van vid att inte vara den sköna svanen, jag var alltid den fula ankungen. Men här känner en del igen mig sedan sist och jag får hyfsad respekt.
För att orka har hon slutat fara som en skottspole mellan Bryssel och Sverige.
– Och så är jag inte så jäkla social, säger nej till alla små fester på sluttande golv, med champagneglas och sena middagar. Det kan vara en bra ursäkt också, för att slippa.
Hur mår du nu?
– Jag mår hyfsat. Kardiologen tog ultraljud på hjärtat och sa att det var yngre än min ålder. Men jag måste hålla i gång kroppen. Så jag spelar golf och cyklar längs de belgiska kanalerna, det är roligt. Det kan bli tre mils cykeltur.
På frågan om vad hon har för intressen svarar hon: ”att få ett levande Europa som utvecklas”.
– Och vi behöver vara uppmärksamma på rasism, kommunism och på bakåtsträvande nationalism.
Konkret vill hon nu kämpa för att ändra EU:s jordbrukspolitik.
– Rått uttryckt betalar vi i dag människor för att äga land, inte för att bruka jorden. Vi behöver få loss minst hälften av de pengar som i dag går till jordbruket till forskning och utbildning.
Och så vill hon sparka EU-kommissionen i ändan för att få bättre djurskydd i Europa, säger hon.
Marit Paulsens senaste bok ”Lurad av laxen” väckte debatt. Ekologisk odling är inte lösningen på världens problem, menar hon.
– Viktigast är att inte köpa mer än du kan äta. Och ät nyttigt, mer vego och lite mindre kött.
På hennes hemsida finns rubriken ”Mat med Marit”. Pyttipanna, risotto och potatisbullar är det första som dyker upp där. Fast den som letar vidare finner också Marits recept på chokladtårta och glassmaräng.