Du kan ha sett gangsterfilmen ”Casino” 50 gånger, läst varenda bokstav i reportageboken ”Svensk maffia” och dammsugit nätet efter artiklar om organiserad brottslighet.
Ändå finns det ett perspektiv som nästan alltid saknas – kvinnornas.
Det försöker journalisten och författaren Karolina Ramqvist, som regelbundet skriver i Dagens Nyheter, ändra på med sin nya roman ”Flickvännen”.
- Gangsterskildringar spelade en ganska stor roll när jag växte upp. Alla mina favoritfilmer, som ”Scarface” och ”Carlito’s way”, handlar om män som begår brott och organiserar sig i fraktioner mot varandra. Efter ett tag började jag fundera över de fruar och flickvänner som passerar revy, men som ofta framställs på ett ganska platt sätt.
Hon bjuder på kaffe hemma i ettan på Södermalm i Stockholm och ursäktar sig över att det är så kallt. I köket ligger en ”Alla hjärtans dag”-teckning från den femåriga dottern. Hyllorna i vardagsrummet är fullsmockade med böcker av allt från New York Times sylvassa kolumnist Maureen Dowd till Ulf Lundell – som Karolina Ramqvist hamnade i gräl med när hans magsura brev till henne (svaret på en recension i DN) publicerades i antologin ”Fittstim” 1999.
Två år senare skrev hon de första sidorna till aktuella romanen ”Flickvännen”. Efter ett tag bestämde Karolina Ramqvist sig för att lägga ner projektet, sedan tog hon upp det, la ner det, fick barn, tog upp det, bytte jobb, flyttade – men till slut hade det lågintensiva skrivandet med stor möda resulterat i 303 ganska märkliga sidor.
För ”Flickvännen” liknar inget annat.
Handlingen kryper sakta fram och till stora delar handlar romanen om påtaglig tristess och obehaglig oro i en stor villa med golfklubbor, jacuzzi och avancerad kaffemaskin.
Där går före detta fotomodellen Karin runt och väntar på att John ska komma hem från ännu en brottsturné. Eller åtminstone ringa på mobilen och säga att han lever.
Hon vet hur han försörjer sig, men vill inte veta för mycket. Därför är hon noga med att bläddra i morgontidningen bakifrån och inte läsa nyhetssidorna där det kan finnas artiklar om överfall och väpnade rån – brotten som finansierar parets möbler, bilar och utlandsresor.
Men ryggmärgsklichéerna saknas. Karin är inget offer som sminkar över blåmärken och hon har inte gått in i förhållandet för att omvända John till en laglydig medborgare med nio-till-fem-jobb.Deras förhållande bygger på annat.
-Karin och John är inbegripna i en jakt på status och på ett sätt ger de också varandra status. Sedan är det klart att det också finns kvinnor som går i gång på kickar, på samma sätt som män som lever i kriminella miljöer.
I slutet av boken funderar Karin över jakten på ett spännande liv och hur hon lika gärna kunde ha blivit tillsammans med en fotograf, yrkesmördare eller porrfilmsregissör:
”Jag ville bara att någon skulle ge mig något, ta mig någonstans, göra någonting med mig så jag blev någonting nytt. Jag skäms inte för det längre.”
- Det där är nästan lite för tydligt och borde kanske inte ha varit med i boken. Men det jag ville få fram är att Karin vill vara speciell samtidigt som hon vill att någon annan ska göra det åt henne.
Även om förhållandet mellan huvudpersonen och John på många sätt är extremt tror Karolina Ramqvist att problemen är allmängiltiga.
- Relationen kan säkert uppfattas som väldigt destruktiv, men i boken relativiserar Karin väldigt mycket. Vad är egentligen skillnaden mellan henne och någon som lever med en man som jobbar hårt och är borta väldigt mycket?
Huvudpersonen grubblar över sitt liv och vad som skulle hända om hon och John hade en vanlig Svenssontillvaro. Skulle hon verkligen älska honom då? Skulle hon sakna lyxen? Skulle det över huvud taget funka med grillfester hos grannen och dagishämtningar?
– Att, som Karin gör, analysera och ifrågasätta sina val tror jag också är något som många kan känna igen sig i.
Huvudpersonen tänker mycket på Henry och Karen Hill. Han jobbade för den amerikanska maffiafamiljen Lucchese och valde att, efter att 1980 åkt fast för knarksmuggling, vittna mot sina vänner. Efter rättegången tvingades familjen gömma sig med nya identiteter.
Boken ”Wiseguy” av journalisten Nicholas Pileggi baseras på Henry och Karen Hills liv och blev i sin tur underlag för filmen ”Maffiabröder” med Ray Liotta i huvudrollen.
- Det var kul att ta in dem i boken eftersom man å ena sidan kan se dem som fiktiva personer samtidigt som den klassiska maffiafilmen baseras på verkliga händelser. Att Karin är en påhittad person som är fixerad vid Karen, som kan upplevas som både fiktiv och verklig, är en motsättning jag tycker om.
Karolina Ramqvist betonar samtidigt att ”Flickvännen” inte gör några som helst anspråk på autenticitet. Men hon har ändå en personlig ingång till ämnet. Under tonåren hade hon flera bekanta med maffiadrömmar och kriminella livsstilar. Och i 20-årsåldern levde Karolina Ramqvist från och till med en person som hade kopplingar till organiserad brottslighet i USA och Jamaica.
– Han var en halvmisslyckad gangster som hade velat bli yrkesmördare, men sedan skaffade han ett vanligt jobb.
Hur påverkades du av att vara tillsammans med honom?
- Det är svårt att säga, speciellt tio år senare, men min slutsats var att det var det skulle vara begränsande att leva med en kriminellt belastad person. Det skulle inskränka mycket av den frihet som jag hade i egenskap av ung svensk medelklasstjej. Och när han själv såg möjligheter till en vanlig yrkeskarriär valde han också att satsa på det.
”Flickvännen” har väldigt lite med Karolina Ramqvists personliga erfarenheter att göra.
-Den är inte självbiografisk. Jag gick aldrig och väntade i något stort hus på det sätt som Karin gör i boken.
Handlingen är i stället resultatet av hennes fantasier.
- Jag är inte ute efter att ge en röst till kvinnor som lever med kriminella män. Däremot tycker jag att det är en berättelse som saknas i offentligheten.
Är du fascinerad av gangsterlivet?
- Jag var det i min ungdom. Men den kriminella mannen är en ikon som jag växt upp med och som finns i samhället. Se bara på berättelser om Ali Baba eller cowboys, de är exempel på män som tar lagen i egna händer. I samhället måste vi hela tiden förhålla oss till hot och våld. Det är ett utmärkande drag hos organiserad brottslighet, hur stater fungerar och till viss del vad samhällen bygger på. Utifrån kan den kriminella världen upplevas som underhållande.
När Karolina Ramqvist jobbar med Arena, lattevänsterns flaggskepp där hon är chefredaktör, är syftet att väcka debatt. Några sådana ambitioner finns inte med den nya romanen.
-Däremot finns det en uppfattning om att den kriminella världen är så exotisk och långt borta från den vanliga verkligheten. Som om den laglydiga världen aldrig möter den andra och att det bara är en viss typ av män som blir kriminella. Visst skulle det vara trevligt om den som läser boken börjar fundera kring det, men det var inte sådana tankar som fick mig att börja skriva.
Hon är redan i gång med nästa roman. Mellan de tidigare böckerna ”När svenska pojkar började dansa” (essäsamling) och ”More fire” (om Jamaica) gick det fem år. ”Flickvännen” tog sju år, så om mönstret fortsätter kommer nästa roman först 2018.
- Men jag hoppas och tror att det går snabbare den här gången.
Nästa bok handlar också om heterosexuella relationer och konsumtion. Och det är ingen slump.
- Jag är väldigt fascinerad över hur man i vår tid använder konsumtion för att uttrycka kärlek, hur man använder kärlek för att fylla konsumtionen med mening och hur man också kan hålla sig själv över ytan med hjälp av konsumtion.
Är det per automatik negativt?
- Nej, jag lägger ingen värdering i det. Samtidigt är det ofta kvinnors konsumtion som skuldbeläggs medan annan, som män oftare ägnar sig åt, är värdeneutral. Varför det är så tycker jag är jätteintressant.