”Det var den 19 juni 1976. Kungen gifte sig med Silvia och jag köpte en raggarbil. I bakrutan satte jag upp en stor affisch på den nyblivna drottningen och körde runt i Varberg. Det gjorde jag i tre år. Folk förfasades och sa att det var hädelse. Det tyckte jag var roligt, så sedan dess har jag hållit på mycket med kungafamiljen. Jag samlar souvenirer, skickar vykort med deras bild på och har startat fyra fanklubbar på Facebook. En för varje familjemedlem förutom Carl Philip. Överallt i mitt hus har jag bilder på familjen, och min favorittallrik är mörkt blå med en guldsilhuett av Silvia och Vickan som liten bebis. Den är från 1977 när kronprinsessan föddes.

Men jag vill inte kalla mig rojalist. Jag gillar dem, visst, men inte mer än någon annan. Jag vill bara visa att saker inte behöver vara som man tror. Kungafamiljen är en väldigt tydlig symbol som lämpar sig bra för mitt ändamål. De framställs som en idealfamilj och sätter du upp en bild på kungen tror alla att du är rojalist. Sätter du upp en bild på naturen är det ingen som förutsätter att du är naturist. Få väntar sig en raggarbil med en bild på Silvia i bakrutan, där tycker man att det ska sitta en amerikansk flagga. Jag provocerar för att jag tycker det är kul.

Jag har inga politiska åsikter om kungafamiljen men man kan ju säga att rent demokratiskt så är det inte demokratiskt … Ska man vara logisk så borde den inte finnas. Men möjligheten att påverka finns ju faktiskt, rent konkret. Alltså är det egentligen demokratiskt ändå.

Själv kan jag tycka att det gäller att välja sina strider. Kultur, miljö och hållbart boende är mycket viktigare att jobba för. Jag konstaterar att kungafamiljen finns och att de gör ett väldigt bra jobb utifrån de förutsättningar de har.”