Musik kan vara på liv och död. Det vet Mira Bartov, konstnärlig chef för Folkoperan i Stockholm. Hela sin barndom fick Mira höra berättelsen om hur hennes farfar, judisk oppositionell i Stalins Sovjet, överlevt tack vare sin vackra tenorröst. Fångvaktarna blev mjuka i sinnet av tonerna från hans stämma. Och han överlevde de brutala åren i fängelse i nordligaste Sibirien. Farfars livlina var en aria ur operan ”Pärlfiskarna”, skriven av Georges Bizet, mest känd för operan ”Carmen”.
Nu sätter Mira Bartov upp just ”Pärlfiskarna” på Folkoperan. Och tårögd blir hon. Men inte på det vanliga stället i operan; den duett som tenoren Jussi Björling och barytonen Robert Merill gjorde till en världshit med en inspelning 1950. Nej, Mira Bartov blir mest rörd av sin farfars aria, den som rollfiguren Nadir sjunger. Mannen som står för kärleken och hoppet i föreställningen.
”Pärlfiskarna” har snart premiär och tempot är högt för Mira Bartov, tolvtimmarsdagar och sedan en smula, oftast produktiv, sömnlöshet som ger nya idéer till nästa dag.
Mira Bartov har förberett sig noga. Det är första dagens repetitioner med kören, som har en stor roll i ”Pärlfiskarna”. Lite avvaktande kliver åtta män och åtta kvinnor upp på Folkoperans scen och intar sina positioner i den mäktiga scenografin.
Den är en grågrön röra av civilisationens alla kasserade ting: en dator, en nallebjörn, en tennisracket och tusen saker till. Kören står i en avskrädeshög eller möjligen en havsbotten. Allt är översmetat med en hinna av grått och grönt som ger en illusion av dy eller mögel. Mira Bartov hälsar kören välkommen med tillropet:
– Vänj er vid den här världen. Den är ert hem nu.
Mira Bartov vill att scenografin ska ge en känsla av både förfluten tid och framtid. Med varierande ljussättning ska den kunna ge både ett skrämmande och vackert intryck. Som verklighetens sophögar i Latinamerika, sedda på avstånd, med rökplymer, glänsande i solljus.
– Postion. Tystnad. Redo. Var så god!
I timmar tragglas verkets första sju minuter. Det är ös från första tonen. Mycket rörelse. Kören ska gestalta ett folk drivet av habegär men också med en längtan efter lugn, harmoni och kärlek. Mira Bartov leder arbetet med fast hand. Hela föreställningen finns redan som ett flöde av bilder i hennes huvud.
Men under natten har hon vaknat och kommit på att en rörelse som på ett ställe ska uttrycka konflikten mellan habegär och lugn blivit för banal. Nu har hon en annan idé om hur kören ska röra sig medan den sjunger frasen:”Vi ska fördriva ondskan från oss”.
– Är något fel så gör det sig påmint som en inåtväxt tånagel. Det hände i natt. Jag vaknade men jag antecknade inte. Om jag kommer ihåg idén på morgonen var den också värd att minnas.
Gör inte alla förväntningar dig sömnlös?
– Nej, jag blir sporrad av dem. Av kravet att jag som konstnärlig chef ska sätta ett avtryck som visar vart Folkoperan är på väg.
Föreställningen av ”Pärlfiskarna” har fått underrubriken, ”om jakten på lycka”. Folkoperans reklambyrå har skapat en affisch med en naken man som jagar efter en morot. Men hans språngmarsch är lönlös eftersom moroten sitter monterad i ett spö på hans eget huvud. Han kommer aldrig att nå fram.
– Det blir inga nakna män på scen och inga morötter, säger Mira Bartov, men jag tycker affischen är bra. Den visar vår civilisations absurda jakt på lycka i form av materiella ting. Hela sommaren har jag läst Europas historia. Vi lever på ett arv av slaveri och överutnyttjande av naturen. ”Pärlfiskarna” spelades senast i Stockholm 1918. Den handlar om ett samhälle med värderingar som vittrar sönder och om en natur som börjar bli våldsam och slår tillbaka.
– Det låter väl aktuellt? säger Mira Bartov, i finanskrisens och klimatkrisens tid, i ett Sverige som är ett av de mest individualiserade och sekulariserade länderna i världen. ”Pärlfiskarna” är en bortglömd opera som verkligen förtjänar att spelas.
I en kort paus avhandlar hon de sista texterna i programbladet och diskuterar en idé om att sätta upp en platteve med information i foajén. Mira är tveksam. Informationschefen vill gärna.
– Steker du idén? frågar informationschefen.
– Ja, säger Mira Bartov, man måste välja. Opera är en live-upplevelse. Jag tror inte vi ska ha några teveskärmar.
Mira Bartov växte upp med opera. Mamman är konsertpianist, pappan var violinist.
– Från tidig ålder blev jag närmast hjärntvättad, säger Mira och skrattar. Passion, drama, starka känslor. Det blev svårt för verkligheten att leva upp till operans värld. Varje situation i mitt liv fick sitt soundtrack från olika operor.
Mira Bartovs mamma, Inger Wikström, var turnerande konsertpianist och drev dessutom en hel musikskola, Nordiskt musikkonservatorium. Den var inrymd i ett gammalt pensionat i Österåker där familjen också bodde och Mira kunde dra runt från sal till sal och prova nya instrument och scener tillsammans med sina kompisar.
– Egentligen var jag patologiskt blyg. Ändå spelade jag piano och sjöng för att få uppmärksamhet. Men det mesta utrymmet var redan upptaget av mina äldre, duktiga, musikaliska och karismatiska syskon. Och så bra musiker som mamma och pappa var det svårt att bli. Det fanns en del revanschkänslor, ”jag ska nog visa dem”, tänkte jag och började i stället odla skådespelardrömmar.
– Jag var nog rätt jobbig. Ville alltid bestämma vilka lekar vi skulle leka trots blygheten. Jag hade livlig fantasi och en stark uppfattning om hur det skulle vara. Jag och min bror spelade Mozarts ”Trollflöjten”, alla rollerna med våra små plastsmurfar. Vi konkurrerade alltid om vem som skulle sjunga det roligaste partiet, arian ”Nattens drottning”.
När Mira var sjutton år och gått ut Södra latins teaterlinje i Stockholm åkte hon till London och utbildade sig i tre år på en teaterskola. Men något skavde.
– Jag gillade inte att bli regisserad. Jag kände mig utlämnad. Och så såg jag brister i regissörernas hantverk och fick egna idéer om hur det borde göras. Jag ville påverka helheten.
Hon studerade regi på Operahögskolan i Stockholm och en av hennes lärare, Folkoperans grundare, Claes Fellbom, gav henne chansen att sätta upp Verdis ”Rigoletto”. Sedan gick det fort. Föreställningen blev en dundersuccé och Mira Bartov uppmanades att söka jobbet som Claes Fellboms efterträdare. Skulle hon söka jobbet som chef för institutionen som grundades när hon var nyfödd?
– De som jobbade här tyckte om mitt sätt att arbeta, säger Mira Bartov. De satte mig framför en dator och sa, ”sök”. De hade sett att jag kunde entusiasmera folk och att jag inte tappade fattningen.
Kören har slitit hårt i flera timmar. Klättrat upp och ner för stegar och stått på knäna och svettats bakom gipsmasker. Strax före eftermiddagens paus säger Mira:
– Nu var ni ganska bra.
Senare är det dags för duetten. Den som klingar så vackert, som hyser just de harmoniska intervall, de avstånd mellan tonerna som människor lättast faller för. Men Mira vibrerar mer av Nadirs – farfars aria.
Mira Bartovs pappa, David Bartov, var violinist. När Mira var två år gammal skildes hennes föräldrar. Hon bodde mest hos mamma. Men far och dotter träffades ofta på helgerna. Han gav Mira en livsinställning: Gå alltid emot lättjan! Och ett motto: Gör allt du är rädd för!
– Jag undervisade i piano på mammas musikskola när jag bara var fjorton år. Jag minns den oerhörda skräcken första gången, men också belöningen, känslan av att ha gått utöver min egen gräns, en jättekick.
– Jag tror att detta att testa det svåra är en orsak till att jag så pass ung blivit professor i operaregi och konstnärlig chef här. Men det kan förstås gå över styr. Det vore kanske skönt att någon gång göra något som är bekvämt. Bara följa impulsen att tugga på ett grässtrå.
Vad är din drivkraft?
– Det är att växa. Det där med att hävda mig inom familjen har jag passerat. Jag har stort självförtroende men kanske inte så bra självkänsla. Om båda var på topp skulle jag bli odräglig. Om jag ger mig fan på det tror jag att jag klarar att lära mig vad som helst. Självkänsla? Det är väl relationen till en själv, att man tycker om sig. Den är lite klenare.
Vilken är nästa gräns du ska korsa?
– Det är nog att ha modet att bilda familj, att få barn. Jag har haft relationer, varit förlovad, men flyttat runt så mycket och fegat ur när det gällt. Under repetitionerna av ”Rigoletto” fick jag ett missfall. Det var en tuff tid
– Sedan tänkte jag att det får väl vara så här nu, att jag ägnar all kraft åt mitt yrke. Men jag vet att om jag bildar familj så kommer jag att vilja vara närvarande för barnen. Då kan jag inte jobba lika mycket.