– Ju förr jag kan åka in till Vagnhärad och köpa glödlampor desto lyckligare blir jag. Då vet ni min inställning.
Expressen varnade han: ”Det är på Morbergs premisser hela tiden. Jag kan välja om jag ska vara svår kille eller snäll kille.” Metro utmanade han: ”Hur ska du göra reportage om det här då? Skriva att jag är en gris bara? Gör det!” Men TT Spektra charmade han: Att det är farligt att mucka med mannen i fråga är bara en myt, enligt telegrambyrån som slog fast att han i själva verket är ”världens snällaste”.
Dags att bilda sig en egen uppfattning. Per svarar på andra signalen. När vi kommer in på logistiken kring intervjun räcker han över mobilen till Inese, som verkar vara inom en ständig behändig armslängds avstånd. Hon och jag går igenom detaljerna. Älgjakt på Ulvön vid Höga kusten i Ångermanland med hockeyspelaren Niklas Sundström. Det blir kul. Fast sedan blir det inställt. Det blir för mycket, tycker Per. Hälsar Inese.
I stället är vi välkomna att följa med Per och pyrscha, smyga på, rådjur på hans egna marker i Sörmland. Per kan inte spika något datum just nu. Snart börjar älgjakten och han vill inte få premiärveckan förstörd. Kanske ska vi fiska i stället? Ja, det tycker Inese låter bra, det blir nog lugnare för Per. Vi bestämmer en dag och jag får en vägbeskrivning till rättarbostaden på Tullgarns kungsgård.
I det ljusgula stenhuset har Ineses och Pers fem döttrar vuxit upp, och där har TV 4 spelat in åtta säsonger av långköraren ”Vad blir det för mat”, med en svettande, skvimpande, spillande Per som stoppar fingrarna djupt ned i såskastrullerna och slickar av dem med vällustiga, ljudliga smack. Det populäraste avsnittet sågs av 404 000 tittare.
På bestämd dag knackar fotografen och jag på den berömda ytterdörren i Tullgarn. Så tyst kan inte ett hus vara med Per Morberg inuti. Ett par stelfrusna sms senare får vi kontakt med Inese. Hon är i Vagnhärad och köper vispgrädde. Per är i parets torp några kilometer därifrån. Han väntar på oss. Vi kör alldeles för fort på slingriga, dimhöljda vägar genom sörmländsk kulturbygd. Vi är nära nu. Där ligger sjön på höger sida, och där står Per. I vadmalskostym.
Såg ni storfilmen ”1939”, Svensk Filmindustris 30-miljonerssatsning till sitt 70-årsjubileum 1989? Per Morberg som supercharmige, svartsjuke, smygaggressive rikemanssonen Bengt. I just kostym, bakåtkammat hår och bländvit skjorta. Proper, oklanderlig, med livsfarlig blick. Hör ni Zemya Hamilton sjunga soundtracklåten ”Jag har min kind mot din kind, min arm omkring din hals”?
Där står han. Nu i verkligheten. Vid hans fötter ligger ett kastspö och han är i färd med att knyta på ett drag på linan. Han har två projekt att lansera; i tv-kanalen Sjuan visas hans nya program ”Den stora matresan”, och snart kommer boken med samma namn. Jag anar att Per har gjort sitt val för dagen: snäll kille. Här ska det fiskas för folket.
Nere vid bryggan gör han ett provkast samtidigt som han visar hur den polsktyske skådespelaren Klaus Kinski – känd för sin lynnighet, sina aggressionsproblem och katastroferna detta brukade medföra under hans filminspelningar – kunde göra en hel kroppsvridning genom att utgå med fötterna i kors.
– Han hade ett ego som var som Atlanten. Mitt är som en kolonilott i jämförelse, kommenterar Per.
Draget flyger genom luften och fastnar i det vissna vassbältet vid sjökanten. Per rycker till, wobblern beskriver en lydig båge tillbaka och landar mot Pers ben, där de treuddiga krokarna sätter sig stadigt i hans luddiga, bruna vadmalsbyxor. Jag faller på knä och pillar hjälpsamt loss dem, varpå Per lossar ekans förtöjningar. Då fastnar draget i tampen. Per biter ihop. Sedan biter han i tampen. Medan han kämpar lyfter jag i fiskelådan. Den ser väldigt ny ut?
– Väldigt ny, säger Per. Väldigt Statoil. Inte alls Per Morberg. Flytta den ur bild.
Vadmalskostymen däremot, den är ”Per Morberg hunting collection”. Hornknappar och valkat ylletyg, sådant som jaktskildrarna Bruno Liljefors och Gustaf Schröder hade på sig runt förra sekelskiftet. Väl lämpat för en dags fiske på en liten sjö där det fortfarande kryper svenska flodkräftor i bottenslammet. Det luktar döda löv. Dimman driver över vattenytan i lodräta lakan. Pers mobil tillkännager en strid ström av nya meddelanden.
– Hör ni vad det blippar och blingar? Folk är som tokiga. Jag har haft 1 200 förfrågningar i månaden i fyra och ett halvt år nu, det slutar aldrig. Så fort det är något med mig, då ska det tjänas pengar på mig, klagar Per.
Han tackar nej till det mesta. Det finns så jävla mycket tokerier. Det är pinsamt. Sorgligt. Kvällstidningarna vill bara att pöbeln ska köpa lösnummer, det är ungefär som giljotinen förr i världen; otäckt. Det är bara skit överallt:
– Det är ju ingenting som är bra, det är ju bara jag och Skavlan och sedan är det ingenting att ha. Eller, det finns en del andra duktiga tv-människor, men de är rätt få.
Säger Per.
Här på sjön finns heller inget att hämta. Det nappar inte. Fy fan. Kanske är det fel drag. Nu går vi upp till torpet och sätter oss framför kaminen i stället.
Inne i stugvärmen väntar Inese. Hon berättar att hon skulle hissa upp en tung träpersienn för några dagar sedan, men i stället fick den i skallen. Förmodligen resulterade smällen i en lättare hjärnskakning för hon har ont i huvudet och känner sig illamående och trött. Men krämporna är som bortblåsta i samma sekund som Per stiger in i rummet. Inese nästan översköljer maken med uppmärksamhet.
– Vad fin du är, och knäppt skjorta hela vägen upp! strålar hon.
De träffades 1979. Per var 19 och Inese var 25. Hon satt i trappan på Sveriges första moderna nattklubb, Alexandra, och väntade på sin kusin. Per jobbade i köket som kock. Han fick syn på den långhåriga kvinnan ”med bambivrister och söt stjärt”. Hon utstrålade självkänsla, intelligens, och att hon var lite svår. Så här i efterhand tror han att hon hade turban. Han kunde se att hon visste att hon var snygg, och det var lockande.
– Jag tänkte att henne skulle jag ha. Jag talade om det, och så fick jag det. Så jävla enkelt var det, säger han.
Inese hade taggarna utåt, men Per brydde sig inte om det. Han gick bara rakt fram, pussade henne på kinden och började prata.
– Helt orädd fast jag såg så sträng ut i knut och brillor, säger Inese.
– Jag har beskrivit dig med bambivrister och söt stjärt, invänder Per.
– Åh, gud så fånigt, svarar Inese.
År 1979 hade hon redan en fyraårig dotter. Per bodde fortfarande i pojkrummet hemma hos mamma och pappa. Inese fixade en lägenhet åt honom. Efter ett tag flyttade de ihop och fick under de kommande 15 åren fyra döttrar till. Per slet i krogköken, långt från restauranggästernas beundrande blickar. Han kände sig inte sedd. Inese fick klara vardagsveckorna hemma i Stockholm själv med småbarnen när Per drog till scenskolan i Göteborg. Han studerade där i tre och ett halvt års tid, och det var tufft – för Inese. Framför allt ekonomiskt.
– Vi pantade tomburkar. Jag gick överallt med barnen och cyklade till jobbet på Långbro sjukhus där jag jobbade som psykiatrisyster, säger hon.
Så fick Per en roll i Carin Mannheimers ”Svenska hjärtan”, som kom att bli en tv-klassiker, sedd av över 2 miljoner tittare. Sedan blev han erbjuden jobb på Dramaten. När kontraktet var underskrivet tog han med Inese till restaurang Prinsen, där han friade till henne.
Nu skickar han ut henne i torpets kök för att förbereda lunch på karljohansvamp, parmesan och pasta, i stället för fisken som vi inte fick. Någon kvart senare skickar han i väg fotografen också.
– Hon märker det inte, men du är så störd av att hon inte slutar plåta under intervjun att du håller på att gå av på mitten. Det har jag läst av för hundra år sedan. Nyss, när jag blev högröd i ansiktet och var tvungen att öppna fönstret, var det för att jag kände din irritation så tydligt. Den fingertoppskänslan är min största begåvning, det är därför jag är en så bra skådespelare, säger han till mig.
Touché. Jag som trodde att vi skulle hit och gestalta en dramaqueen. Och så är det vi själva som bjuder på konflikterna, och han som löser dem.
Vi börjar om från början: Per och hans lillasyster Maria är uppvuxna i Stockholmsförorterna Hökarängen och Sköndal. Mamma var daghemsföreståndare och talpedagog. Pappa var rörmokare. Var det lugnt och harmoniskt?
– Det var det absolut inte, säger Per.
Hur var det då?
– Jag var ett väldigt livligt barn, jag hade enorma koncentrationssvårigheter, svårt att ta in information. Jag fick gå i hjälpklass i en annan barack med de andra dumskallarna, så var det ju faktiskt, det kommer tillbaka till mig nu. Men vem gick det bäst för i klassen? Jo mig. Jag har svingat mig upp i världen, fått vistas i de finare salongerna, träffat rätt intressanta människor och tjänat en liten slant. Det var inte självklart i den medel- och arbetarklass som jag kommer i från.
Per kan enligt egen utsago inte uttyda instruktionsbeskrivningen ens till en klockradio. Men som fjortonåring var han en jävel på att sticka. Till ett av sina tv-program ville han bjuda in ”Mikael Persbrandt, Michael Nyqvist och de andra grabbarna grus” för att sticka lovikkavantar. Det blev aldrig någon macho-syjunta, men Per tycker fortfarande att idén är bra.
– Jag gillar ju att sticka, på riktigt, säger han. Ja, jag har inte gjort det sedan syslöjden i skolan, med då var jag bäst i klassen. Jag är bra på att göra saker med händerna.
På västgötska skulle man säga att det ”vörnar sig” för honom. Det blir helt enkelt bra när han tar i något: en stickning, en sauce béarnaise eller – misstänker jag – en kvinna. Eller för den delen en judomotståndare. Per har sedan tonåren svart bälte, tio SM-guld och ett EM-brons.
När han kom ut på mattan tittade folk på honom. Per Morberg är en blickmagnet. Oavsett om han gör ett judokast, bankar en biff eller slår knytnäven i väggen framför kameran. ”Det sprakar när jag kommer in i ett rum. Det kan jag se själv”, sade han till Amelia Adamo (som han inom parentes sagt tyckte var ”en jätterar och gullig människa”) innan han försatte henne i bilarrest. Till mig säger han:
– Jag är alltid apan, det är därför mina matprogram och kokböcker säljer. Jag har sålt snart 500 000 kokböcker på 3,5 år.
Känner du någonsin att du prostituerar dig?
– Hela tiden. Det är Inese och flickorna och grytor och hemma och kompisar, och jag bjuder på allt det där. Men skådespelaren Morberg går in och spelar en parodi på Per Morberg. Precis så är det. I och med att jag är så driven som skådespelare lirar jag hela tiden. När det här är klart har du inte en aning om vem jag är egentligen.
Hm. Mannen framför mig, denne Per Morberg, är ytligt sett klädd i blåbrunrutig skjorta, breda gröna hängslen och kängor inomhus. När han reser sig för att spotta ut snuset genom fönstret och lägga in en vedklabbe till i kaminen snuddar hans hjässa i det låga torpets allmogemålade takbjälkar. Några droppar inuitblod gör kindbenen höga och pagen tjock och mörkvågig. Det är en snygg utsida och han tycker om att exponera den. Insidan gömmer han helst. Det gör det frestande att söka personliga karaktärsdrag i hans professionella rollfigurer.
Mest känd är nog Viggo i såpoperan ”Rederiet”. Han var bara med i tre av tjugo säsonger, men under den tiden hann han göra sig hatad av större delen av besättningen ombord på M/S ”Freja” och älskad av publiken. Som hustrumisshandlare i Kay Pollaks ”Så som i himmelen” väcker Per bara obehag. Och som tv-kock rör han upp mer känslor hos tittarna än allt grums i en dåligt klarnad consommé.
– Jag har haft en väldig tur att matgrejen kom in i mitt liv. Annars hade jag fått springa på repetitioner på dagarna och spela på kvällarna och vara överlycklig om jag fick tjugo dagar i en långfilm vart tredje år, det är så det ser ut. Nu får jag upp till tio kärleksförklaringar om dagen per mejl. ”Vi älskar dig”, skriver de. ”Du har betytt mer än Hyland”.
Mat, ja, det är faktiskt hög tid att äta lunch och Per tänker laga till den. I köket har Inese förberett. Hon får koka upp vattnet, men inte pastan, och absolut inte steka svampen. Matlagning handlar för Per Morberg precis som skådespeleri och judo om känsla, tajmning och intuition. Är det de redskapen han använder för att hantera allt i livet kanske?
– Verkligen inte, säger Inese. Per har dålig impulskontroll. Det blir som det blir. Känsla, tajmning och intuition handlar om att kunna läsa av omgivningen och förutse effekterna av sitt agerande. Det kan inte alltid Per.
Medan Per koncentrerar sig på att få pastan perfekt al dente vidareutvecklar Inese sin ståndpunkt.
– Jag har varit väldigt arg på Per, säger hon. Per är ganska gräslig, han vet inte var gränserna går här i livet.
Per vänder ryggen åt torpets AGA-spis och ansiktet mot Inese.
– Det tycker jag visst att jag har lärt mig, protesterar han.
– Allting du gör gör du så mycket av. Du äter mycket, dricker mycket, går mycket, allt är så mycket, argumenterar hon.
– Får man något eget utrymme bredvid en sådan person? undrar jag.
– Knappt, säger Inese. Men nu på lördag ska jag åka till Indien i tio dagar med tjejkompisar!
Hon kan behöva lite semester. Inese är med och skriver Pers texter i hans kokböcker och i nya ”Magasin Morberg”. Arbetet som legitimerad psykoterapeut har hon tagit paus i för att i stället hjälpa maken med hans många parallella projekt.
Det är också hon som har plockat den karljohansvamp som Per nu steker på mycket hög värme. Han nyper i den med härdade fingrar, far ut i landet efter krusbladig persilja, häller vispgrädden från Vagnhärad i en tunn stråle ner i den heta stekpannan, river parmesanen rakt över anrättningen och ställer fram var sin ångande djup tallrik på bordet.
– Ät nu, annars är det förstört. Det här är förmodligen den bästa pastan som serveras i Sverige i dag, säger han.
Linguine-pastan har precis det där lilla tuggmotståndet den får sekunden efter att kärnan har försvunnit. Såsen är rikt doftande och krämig, karljohansvampen full av smaknyanser och persiljan pinfärsk. Anrättningen är så njutningsfull att det är min tur att bli högröd i ansiktet, vilket Per genast påpekar.
– Det är fantastiskt gott! berömmer jag.
– Tack, det var roligt att höra. Jag är inte förvånad.
Per slappnar av lite nu när maten är presterad. Han lutar sig mot Inese som sitter bredvid med håret okonstfärdigt hopsnott mitt på huvudet. Fotografen lyfter kameran och Inese backar undan. Per drar henne till sig.
– Det passar mig perfekt att vara i bakgrunden, säger Inese.
– Det vore skönt att någon gång få byta roll, men vi kan ju inte det, säger Per grinigt.
– Nej, svarar Inese mjukt.
Per tittar på henne.
– Har du min skjorta på dig, och inga knappar i koftan, och helt osminkad. Du ser ju ut som Lilla My, säger han. Och drar henne till sig igen.
Sedan går vi ut i skogen. Rättarbostaden på Tullgarn hyr Morbergs, men den här marken är deras egen. Femtio hektar snår och träd och bergknallar. Här plockar de murklor under rotvältorna om våren. Här går Per av sig den dagliga ångesten efter nätter präglade av svårt störd sömn.
– Jag har inte haft en ångestfri dag i mitt liv, säger han.
Varför, har han aldrig sökt sjukvårdens hjälp för att utreda. Enligt Inese beror det på att han är rädd för att äta medicin. Hon kan se att hans snabba humörskiftningar är en fantastisk egenskap på så sätt att de ger en otrolig rollrepertoar och därmed stor kreativitet, men att de samtidigt sliter hårt på honom.
Telefonen ringer i Pers vadmalsficka. Det är pensionerade krögaren och stjärnkocken Leif Mannerström. När samtalet är klart stegar Per fram till Inese, som han nyss var skitsur på (inte för det där om humörsvängningarna, utan för att hon tyckte att hans gamla dröm om att bli Hollywoodstjärna var barnslig). Hon sitter på huk och plockar trattkantareller. Han böjer sig ned och trycker munnen hårt mot hennes.
– Kyss henne med öppen mun sade han, Mannerström, meddelar han.
– Fan vad äckligt, jag är för gammal för sånt, protesterar hon.
Åter sams vänder de tillbaka mot torpet. Då kommer den. Pers första mening i dag som låter helt naken:
– Det finns en oro i mig, en lust och längtan efter att bli förstådd och sedd som den jag tycker att jag är.
Sekunden efter, när vi tar farväl, är masken åter på. Kram och tack och en perfekt tajmad blinkning med vänsterögat; habil, diskret och träffsäker. Det är den mest professionella blinkning jag någonsin har sett.