Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Intervjuer

”Närheten till döden gör att livet blir mer levande”

Peter Strang arbetar finner livsglädje i ett jobb nära döden.
Peter Strang arbetar finner livsglädje i ett jobb nära döden. Foto: Fredrik Funck

Peter Strang möter ofta döden i sitt arbete med svårt sjuka cancerpatienter. I nästan 30 år har han jobbat med att göra deras sista tid så bra som möjligt. Själv ser han döden som en ram som gör livet tydligare.

I sitt jobb är han lika mycket terapeut som läkare – Peter Strang, professor i palliativ medicin och överläkare vid Stockholms sjukhem. I trettio år har han arbetat med svårt cancersjuka patienter, och han har aldrig ångrat sitt yrkesval.

– Cancerspecialist blev jag för att jag ville göra skillnad. Inom cancersjukvården är det på allvar, allt står på spel. Och oavsett om cancern är botbar eller spridd kräver den långa kontakter, med både patienter och anhöriga. Det blir väldigt intensivt.

– Men det är också otroligt givande att få samtala med människor som är i en situation där de måste ta ställning till de verkligt svåra, existentiella frågorna, som livets mening, ensamhet och död. Samtalen med de svårt sjuka har givit mig helt nya perspektiv.

Läkarbanan var dock inte självklar, det kunde ha blivit matte och data för Peter Strang. När han 19 år gammal kom till Sverige från Finland, sökte han till både läkarutbildningen i Uppsala och till en civilingenjörsutbildning inriktad på data i Linköping.

Men sjukvården lockade mest och intresset för palliativ vård, eller vård i livets slutskede, väcktes redan under det första året han läste medicin.

– Jag brukade jobba extra genom att vaka på sjukhus, och en dag placerades jag hos en man som var döende. Hans fru och barn var där i rummet, de var väldigt rädda. Det som slog mig var att doktorn aldrig kom in. Jag, som var 20 år, blev den som fick prata med familjen. Det här var den största händelsen i den familjens liv, och doktorn kom inte in i rummet!

Vad det berodde på funderade Peter Strang mycket över.

– Jag tror den läkaren kände att han inte hade någon klar medicinsk uppgift. Och att tala om döden och ge psykologiskt stöd såg han inte som sitt ansvar. Själv gick jag sedan igenom hela läkarutbildningen utan att höra någon ta upp just detta, hur man pratar med döende och deras anhöriga.

Avgörande för Peter Strangs inriktning var också det halvår 1980 då han arbetade hos läkaren Barbro Beck-Friis i Motala, som hade börjat bygga upp den då helt nya sjukhusanslutna hemsjukvården.

–  Jag blev otroligt fascinerad över att man kunde bedriva så kvalificerad sjukvård i hemmen. Också vård i livets slutskede.

Det grekiska ordet pallium betyder mantel. Palliativ vård innebär – symboliskt – att sjukvården ska svepa in patienten och de anhöriga i en mantel av omsorger. Det handlar inte om att förkorta eller förlänga livet. Utan om att förbättra det, att skapa livskvalitet trots att patienten kanske bara har några månader kvar att leva. Genom att lindra smärta, illamående, ångest och oro och ge stöd i tankar kring existentiella och sociala frågor kan den palliativa medicinen underlätta den sista svåra tiden för både den döende och de anhöriga.

Om detta har Peter Strang skrivit en rad läroböcker. Men han har också skrivit tankeböcker om de stora livsfrågorna: om vad som är vårt ursprung, om varför vi finns till, om vad som ger mening. Den bok som kommer ut i september, ”Så länge vi lever”, handlar om vikten av att verkligen ta in att döden är en naturlig del av livet.

– Blir man medveten om det så blir livet mer intensivt. Döende människor säger ofta att om de hade vetat att livet var så kort, så skulle de ha gjort andra val. För mig är döden en ram, som gör livet tydligare, på ett positivt sätt. Jag menar inte att man ständigt ska älta döden, men jag tror det är viktigt att närma sig den regelbundet. Det är med döden som med solen, man kan bara titta på den en kort stund, sen måste man vända bort blicken. Svårt sjuka människor har ofta en sådan pendelrörelse. Har man döden som bollplank kan man lättare känna vad som är viktigt och oviktigt i livet, vad man vill hinna med, vad som ger glädje och mening.

– Alla känslor blir starkare inför döden, både de negativa och de positiva. Många svårt sjuka beskriver hur de kan känna en ovanligt stark lyckokänsla, över att till exempel ha haft en bra natt och vaknat smärtfria. Det kan tyckas paradoxalt, men närheten till döden gör att livet blir mer levande.

Den bok han just nu skriver på, som är tänkt att komma ut nästa år, har arbetsnamnet ”Att höra till”, och handlar om ensamhet och gemenskap.

Att drabbas av en obotlig sjukdom med dålig prognos har beskrivits som att gå in i den stora ensamheten, en av de tyngsta existentiella utmaningarna människan har. Det är i gruppen vi känner oss trygga. Därför är det så viktigt att sjukvården kan erbjuda vård i hemmet, även för patienter i livets slutskede, menar Peter Strang.

– Alla människor måste bära sin egen existentiella ensamhet, men goda relationer, vänner och kärlek gör det lättare att uthärda. I hemmet kan man få fortsätta att vara en vanlig familjemedlem, om än med en svår sjukdom. Visserligen delar man inte längre en framtid, men man kan dela nuet, få uppleva att man finns i ett sammanhang och är en betydelsefull person för sina närmaste.

Att känna att livet har en mening är det som hjälper oss att hantera dödsångesten. För den som är religiös finns en given mening, Guds mening. Andra finner mening i naturen, i tankar på att till exempel uppgå i kretsloppet eller på att människan är energi och att energi är oförstörbart.

Själv är Peter Strang inte religiöst troende, men han tror att det finns någon form av fortsättning efter döden. Och döden skrämmer honom inte, säger han.

– Nej, jag är inte rädd. Döden är inte en slutpunkt, den är en övergång. Känslan man har i rummet när någon dött är väldigt stark, kraftfull och fridfull. Det är en väldig energi. Någonting fortsätter i någon form, det är min känsla, utan att riktigt veta varför.

Frågan om dödshjälp har han haft anledning att fundera över många gånger.

– Och på den finns inga enkla svar. Vi har gjort studier som visar att svår smärta ofta är skälet till att människor inte vill leva. Men kan man vända smärtan så vill de inte dö. Jag kan förstå att friska männi­skor som fasar för lidandet och utsattheten kan förespråka dödshjälp, och jag har inga religiösa eller moraliska synpunkter. Men som cancerläkare och läkare i palliativ vård känner jag att jag måste vara emot aktiv dödshjälp. De risker som finns är för stora.

– Om dödshjälp blir ett legalt alternativ är det sjukvården som får större makt, och jag är rädd för att den makten skulle kunna missbrukas. Palliativ vård är dyr, och har man en budget som ska hållas och en patient för vilken hoppet är ute finns risk för snabblösningar, man kan hamna på ett sluttande plan. De som är svårt sjuka måste kunna lita på att jag som läkare gör det som är bäst för dem, att det inte finns någon dold agenda. Men om dödshjälp legaliseras bör man skapa särskilda, fristående dödshjälpskliniker. Man får inte blanda ihop det med palliativ vård.

Blir du aldrig nedstämd och ångestfylld av att möta så mycket lidande och död?

– Nej, jag blir inte det. Jag kan bli psykiskt trött, men inte nedstämd. I mötena med människor i livets slutskede måste man vara fullständigt fokuserad, för att få nära kontakt, och det tar mycket psykisk kraft. Men i det mötet är jag den som är minst rädd och det finns alltid något jag kan göra för att undanröja onödig smärta och ångest. Man måste stärka patientens känsla av mening, av att livet fortfarande har värden.

– Det är klart att det aldrig kan kännas meningsfullt för en ung människa att få en svår sjukdom som man inte kan bli frisk ifrån. Då finns ingen bra lösning. Men givet situationen, vilken lösning är minst dålig? Jag kan genom frågor försöka hjälpa patienterna att hitta en sekundär mening. Vad skulle kunna ge dem kraft och styrka så att tillvaron blir så uthärdlig som möjligt?

Var hittar du själv styrka och stöd?

– Hos vänner och hos min familj. Min mamma lever fortfarande, hon är 87 år och otroligt skärpt. Fysisk träning är viktigt, jag joggar ofta, gärna runt Kungsholmen. Det gör mig kroppsligt trött men mentalt pigg. Jag behöver mycket egen tid, skriver mycket och läser mycket. Gärna deckare, det är en bra avkoppling.

Men då handlar det ju också om döden…

– Ja, jag tycker det är fascinerande att läsa om döden i deckarform. Jag tror att i grunden är vi både fasc­inerade av och rädda för döden. I deckaren är döden ofarlig för att den är på avstånd, vi själva är inte inblandade. Men man vill lära sig mer om sin fiende, förstå döden, bemästra den.

– Jag tror det är samma sak för sådana som ägnar sig åt sånt som bungyjump och bergsbestigning. Man kan tänka att har man klarat det här så har man också besegrat döden, tillfälligt i alla fall.

Sommarintervjun Del 1.
Under sommaren möter Insidan ett antal personer som har mycket att berätta, både om sina egna liv och om ämnen de brinner för.
Peter Strang

Ålder: 55 år.

Familj: Är singel just nu. Har nära kontakt med mamma och tre syskon.

Växte upp: I Gamla Karleby i Finland.

Bor: I Marieberg, på gångavstånd från jobbet på Stockholms sjukhem.

Yrke: Professor i palliativ medicin vid Karolinska institutet. Överläkare vid Stockholms sjukhems palliativa cancersektion.

Aktuell: Med boken ”När döden utmanar livet: om existentiell kris och coping i palliativ vård”, tillsammans med Lisa Sand (Natur & Kultur 2013). Kommer i september med en ny bok: ”Så länge vi lever – Hur insikten om livets korthet kan tydliggöra nuet och dess möjligheter”. Har tidigare gett ut: Bland andra böckerna ”Livsglädjen och det djupa allvaret: om existentiell kris och välbefinnande”, ”Palliativ medicin och vård”, ”Leva nära cancer” och ”Cancerrelaterad smärta”.

Bakgrund: Läkarexamen i Uppsala 1983, doktorerade 1987. Är vetenskapligt råd i palliativ medicin åt Socialstyrelsen, har varit sakkunnig i palliativa frågor åt bland annat socialdepartementet, SBU (Statens beredning för medicinsk utvärdering) och SKL (Sveriges kommuner och landsting).

Gör i sommar: Jobbar i hemsjukvården. Brukar ha semester andra tider på året.

Favoritplatser att semestra på: Stockholms norra skärgård, Grekland på hösten, Gran Canaria på vintern – där har jag en liten skrivarlya.

Nya riktlinjer för vård i livets slutskede

Långtifrån alla erbjuds god vård i livets slutskede. Den palliativa vården är bäst utvecklad för cancervården. I Stockholm är den väl utbyggd men i övriga landet är det mer ojämnt.

De som arbetar med döende patienter måste ha tillräcklig kunskap om palliativ vård, konstaterar Socialstyrelsen i de nya riktlinjer för vård i livets slutskede, som nyligen presenterats. I dag är kompetensen otillräcklig.

Personalen måste erbjudas utbildning och sjukvården ska regelbundet bedöma patienternas smärta, kräver Socialstyrelsen, som också betonar vikten av att den döende erbjuds samtal av mer existentiell karaktär. Uppgifter från palliativregistret visar att endast var femte person får sin smärta bedömd med ett beprövat skattningsverktyg under den sista levnadsveckan.