Därför hade möjligheter att fly öppnat sig, hon hade redan försuttit några chanser eftersom hon inte förmått sig att ta steget när de tillsammans lämnat villan.
Hon hade intalat sig själv att nästa gång chansen kom måste hon ta den, hon hade dessutom redan som tioåring lovat sig själv att ta sitt liv i egna händer när hon var 18 år. Nu hade hon fyllt 18.
Efter att ha sköljt frukterna väntade nästa arbetsuppgift. Hon skulle dammsuga Priklopils vita minibuss, det fordon som han använt vid kidnappningen. Bussen skulle säljas och den stod parkerad mellan uthuset och staketet.
Priklopils telefon ringde, uppenbarligen var det någon som sett annonsen om att han också hade en renoverad lägenhet till salu. Priklopil vände sig om och gick bort mot swimmingpoolen för att höra bättre.
Natascha Kampusch kände det som om hon var omsluten av kvicksand, till sist lyckades hon bryta förlamningen, hon släppte taget om dammsugaren och sprang.
Nästan fem år har gått sedan augustidagen 2006 och Natascha Kampusch berättar om sitt liv i frihet.
– Det är inte ett liv som andra har. För många börjar ett nytt livsavsnitt när de fyller 18 år. Men de har en förhistoria, de har under åren vant sig vid att ta ansvar. Jag fick gå från noll till hundra. Jag hade ingen identitet, de flesta trodde att jag var död. Jag måste skaffa dokument som var giltiga, jag måste skaffa någonstans att bo. Jag hade inga kläder. De flesta har under ungdomen kunnat fastställa vilka färger och storlekar som passar. Jag visste inte vad man skulle ha på sig när man gick ut. Var det jag bar åldersadekvat? Det var inte heller lätt att bli igenkänd ute på gatan.
Är det så fortfarande?
– Ja, men vad ska jag göra? Jag kan inte barrikadera mig, det vore ingen vits. Jag vet precis hur jag föreställer mig ett trevligt liv och jag försöker. Jag kunde förstås göra något som gjorde att jag tjänade en väldig massa pengar och sedan engagera människor som gjorde allt för mig. Men det skulle leda till samma isolation som den jag flydde från. Allt skulle upprepa sig, jag vore åter omyndig, säger hon tyst på sitt melodiska Wien-mål.
Vi befinner oss i den takvåning som utgör medieagenturen Diamond Age’s kontor. På ett skrivbord ligger Natascha Kampuschs berättelse om fångenskapen i holländsk översättning. Den har hittills kommit ut på 30 språk, snart kommer den på svenska.
Boken heter ”3096 dagar” – så lång var fångenskapen i Strasshof och så ingående har den aldrig tidigare skildrats.
Natascha Kampusch tillbringade sin ungdom i villan på Heinestrasse – från början nästan uteslutande i det fem kvadratmeter mögeldoftande källarutrymmet där en fläkt ständigt brummade, med åren allt oftare som ett slags hushållsslav uppe i villan under dagarna.
För Natascha Kampusch blev åren till en vardag som också hade sina ljusa sidor.
Hon visste det inte då, men förstod i efterhand att när hon trodde Priklopil varit borta under helgerna hade han i själva verket haft besök av sin mor. Hon bodde hos sin son över veckoändarna, sonen hade tagit över villan när hennes man hade dött.
Även för fången Natascha Kampusch fanns begreppet myshelg.
– När han framåt helgen förde ned mig försedd med böcker, videokasetter och mat, visste jag att jag i åtminstone tre dagar skulle vara förskonad från arbete och misshandel. Jag röjde upp, städade och ställde in mig på en mysig tv-eftermiddag, skriver hon.
För det mesta handlar det dock om ett lidandets historia.
Priklopil psykade sitt offer på olika sätt, han förklarade att hennes föräldrar inte älskade henne, de hade inte velat betala lösensumman, de var glada att slippa henne.
Priklopil slog henne, ofta och brutalt.
Han förgrep sig, Natascha Kampusch kallar det för ”mindre sexuella övergrepp”. Hon tvingades ibland att sova hos honom, deras handleder hade han bundit samman med ett så kallat buntband som elektriker använder, sedan ville han kramas.
Han lät henne också svälta. Hon hade varit en rultig tioåring när hon kidnappades, som 16-åring vägde hon 38 kilo.
Jag frågar om något var värre än det andra.
– Det värsta var vanmakten, att vara utelämnad till någon annan, svarar Natascha Kampusch.
Han förbjöd henne så småningom att över huvud taget nämna sina föräldrar, han tvingade henne att byta namn – hon valde Bibiana eftersom hon hittade det namnet bredvid Natascha i almanackan.
Han krävde att hon skulle kalla honom Maestro, men hon vägrade. Vid ett tillfälle befallde han henne att falla på knä framför honom, också det vägrade hon, och som 15-åring slog hon för första gången tillbaka när han misshandlade henne.
– Fysiskt var jag förstås chanslös mot honom. Men för mig kom det att bli livsavgörande att jag värjde mig. För förhållandet till gärningsmannen, den enda personen i mitt liv, blev det ett avgörande ögonblick, säger hon i boken, hon hade satt en gräns.
Naturligtvis tog förtvivlan ibland överhanden, vid ett par tillfällen försökte hon ta sitt liv. Den sista gången hade hon lagt toalettrullar på kokplattan i källarutrymmet och vridit på värmen, tanken var att hon skulle dö av rökgaserna.
– När det bitande oset nådde mina lungor drog jag först ett djupt andetag. Men sedan vällde livsviljan som jag trott var borta upp med full stryka, berättar hon i boken. Hon for upp från sängen och släckte elden.
Natascha Kampusch har inte skrivit boken själv, utan haft hjälp av två journalister.
– Det är enklare att berätta än att själv fästa det på pränt. Och det är lättare att utifrån komma fram till vad som kan vara intressant för andra som inte upplevt något liknande. Jag kan inte bedöma det, eftersom jag själv upplevt det. Det var inte heller så lätt att komma på vad som var hemskt, för mig var det mitt liv. Jag har förundrats över att människor gråtit när de läst boken. De har inte själva upplevt något liknande och har aldrig trott att något sådant skulle kunna förekomma. Eller så tyckte de det var hemskt att något sådant kunde hända en flicka eftersom de själv har barn eller barnbarn, säger hon.
När jag säger att även jag fann boken bitvis outhärdlig och undrar om det är svårt för henne att förstå, svarar Natascha Kampusch med ett hummande.
– Kan vi gå vidare till nästa fråga, säger hon sedan.
Jag frågar vad hon tycker om boken. Hon anar en fälla, bränd av en tidigare erfarenhet.
Hon berättar om ett samtal med en journalist som hon tyckte var ”mycket, mycket bra”.
– Sedan föll den personen mig i ryggen. Det vill jag inte ska hända i dag, säger hon och ser framför sig rubriker som till exempel ”hon står inte ut med sin egen bok” eller liknande.
Natascha Kampusch markerar distans. När jag flyttar bandspelaren några millimeter närmare henne för hon den tillbaka till utgångspositionen. Givetvis är jag inte heller ”du” med henne, tilltalsordet är Sie (ni).
Varför har ni skrivit boken?
– Först ville jag skriva boken för att bli kvitt min levnadshistoria och för att få andra att förstå vad jag varit med om, säger hon och tillägger att med tiden tillkom ytterligare motiv eftersom det fanns människor som betvivlade eller bagatelliserade det hon varit med om.
Det finns naturligtvis de som säger att ni med boken också slår mynt av ditt lidande?
– Å andra sidan, om jag vore en helt främmade person skulle jag säga: Vad skulle hon göra? Hon kunde visserligen leva helt anonymt, men vilket yrke skulle hon då utöva, hon hade ju ingen utbildning. Det vore något annat om hon gjorde något smaklöst för att profitera på det – men jag uppträder inte i tv-programmet ”Dancing stars”, jag går inte på Operabalen eller premiärer.
Redan ett par veckor efter flykten gav Natascha Kampusch sina första intervjuer.
– Man hade utpressat mig lite grann. Det fanns en artikel med en påhittad historia, naturligtvis så hemsk som möjligt. Man fick känslan av att journalisten visste bättre än jag vad som hänt. Jag kunde inte låta det stå oemotsagt.
– Jag hade kunnat dra mig tillbaka, men då hade jag inte fått något finansiellt understöd av tidningarna och glömts bort av myndigheterna. Jag hade inte fått den utbildning jag hade rätt till. Därför är jag glad att jag gjorde dessa tidiga intervjuer.
Övervägde ni någonsin att byta namn och gå in anonymiteten?
– Själv har jag aldrig haft den avsikten. Andra har haft det och naturligtvis har jag tänkt på hur det skulle vara. Det föreföll tveksamt om det skulle tjäna något till. Och varför skulle jag ge upp min identitet? Jag hade ju kämpat för den. I så fall hade jag kunnat ge upp direkt, vara kvar i fångenskapen och dö där.
Hennes förhållande till Wolfgang Priklopil var inte okomplicerat, hon tyckte ofta synd om honom, förstod att han var en sjuk person.
– Om jag uteslutande skulle ha bemött honom med hat, så skulle hatet ha förtärt mig så till den grad att jag inte längre kunnat samla kraft nog till att överleva, säger hon i boken.
Hon störs i dag av hur folk sätter etiketten ”Stockholmssyndromet” på hennes förhållingssätt – begreppet föddes efter bankdramat vid Norrmalmstorg 1973 när de två kvinnliga gisslan tog rånarnas parti mot polisen.
Natascha Kampusch värjer sig mot begreppet ”syndrom”, för henne var det en överlevnadsstrategi. Wolfgang Priklopil var den enda personen i hennes liv under åtta och ett halvt år.
– Jag klamrade mig fast vid minsta lilla drag av mänsklighet, skriver hon.
Hur ser hennes förhållande till Priklopil ut i dag?
– Denna människan är död, jag försöker att glömma honom.
Vet ni än i dag varför han valde ut er?
– Nej, och jag befattar mig inte med det.
Sade han ingenting?
– Det han sade var så motsägelsefullt, det gick inte att få någon klarhet.
Natascha Kampusch är 23 år, livet ligger fortfarande framför henne. Hon funderar på att lära sig ett konsthantverk, kanske utbilda sig till guldsmed.
– Varför inte? Då kan jag förena mitt behov att göra något med händerna som samtidigt är kreativt.
Min mamma är utbildad sömmerska, min pappa bagare liksom min farfar. Min morfar var snickare. Hantverket ligger i generna. Men det är inget jag vill hålla på med livet ut. Jag intresserar mig för olika saker – kultur, teknik, jag älskar apparater, och humanitärt arbete, att hjälpa andra.
Var med i utlottningen av 10 exemplar av boken ”3096 dagar”. Mejla namn och adress till sondag@dn.se senast onsdag den 1 juni. Skriv ”Kampusch” i ämnesraden.