– Kände ni igen killen i gröna tröjan som jag pratade med på byrån? Det var Mats Eriksson, sångaren i This Perfect Day.
– Vi var ju flera svenska band som kom fram runt 1990 som inte finns längre. Som This Perfect Day, Wannadies, Popsicle och vi i Atomic Swing. Många av de som slutat har hittat nya sysselsättningar, Mats startade reklambyrån Familjen, berättar Niclas, och lägger samtidigt in en prilla Generalsnus under överläppen.
För snart 20 år sedan var Niclas Frisk och hans Atomic Swing glödheta både i Sverige och utomlands. Efter några år splittrades gruppen, men Niclas har efter Atomic Swing varit djupt involverad i bland annat A Camp med Nina Persson och i Sweet Chariots med Andreas Mattsson från Popsicle. Men det har ändå inte varit självklart att han skulle fortsätta med musik.
– Jag fick tidigt höra av mina föräldrar att intresset för musik är något som går över, något man växer ifrån. Och jag trodde väl länge att jag skulle göra som Mats Eriksson, byta färdriktning, men jag fick inget jobb och jag har inte växt ifrån musiken.
– Jag har ändå försökt. Jag har pluggat på komvux och jag har varit på väg in på universitetet, men varje gång har det hänt något inom musiken, något jag inte har kunnat tacka nej till.
Så det är slumpen som gjort att du fortsatt med musik?
– Ja, kanske, fast det är inte säkert. Man tror ju gärna att man väljer själv i livet, men jag undrar ibland om det är så. Neil Young sa en gång att som ung musiker var han uppslukad av sin egen styrka och energi, men när han blivit äldre fascineras han mer av de saker som håller honom uppe.
– Jag kan känna igen det där. Det är ofta väldigt små saker, små och sköra, som just håller en uppe, och dem ska man inte dra och slita i för mycket.
Vad handlar det om i ditt fall?
– Om man tänker efter hur många navelsträngar man har i livet och i samhället så är det inte så många man behöver klippa av för att falla igenom skyddsnätet, säger Niclas.
Vi har lämnat reklambyrån och åkt med i Niclas bil hem till keyboardisten Alex Schmidt på Götgatan i Stockholm, där de tillsammans med körsångerskan Helen Prim repeterar in akustiska versioner av några låtar från den nya skivan.
Men nu släpper du din första soloplatta, så det betyder väl att du har övergett tankarna på universitetsstudier och accepterat din roll som musiker?
– Ja, jag tror det. Jag har i alla fall slutat att planera som jag gjorde när jag var yngre. Nu har jag inga planer alls.
Inte ens din nya skiva var planerad?
– Nej, det var den egentligen inte. Jag bodde i New York ett år och hade gjort en skiva med Nina Persson. Det här var låtar som jag pillade med i min lägenhet och som snurrade i mitt huvud när jag var ute och gick.
Var det till och med så att du knallade runt i Chinatown och det var då idén till skivan föddes?
– Ja, på sätt och vis. Jag bodde vid Avenue B och Tredje gatan och det är inte så långt ifrån Chinatown. Jag har lite problem med ryggen ibland och då besökte jag massörer i Chinatown. Den massagemusik som sköljde över mig när jag låg på britsen fastnade i mitt huvud. Som det här, säger Niclas och spelar delar av det Chinatowninspirerade gitarrintrot till ”A pipe dream”, första titeln på nya skivan.
– Chinatown var en lös idé, en sorts ram. Men det är väl egentligen inte det kinesiska som är temat, det är lika mycket Polanskis film ”Chinatown” där begreppet Chinatown står för det som är obegripligt.
– När jag ser tillbaka på vad jag gjort i min karriär så kan jag undra över hur jag hamnade i vissa lägen. Men jag har märkt att jag blir som bäst i sammanhang jag inte riktigt begriper. När jag inte förstår blir jag klarsynt och då jag börjar förstå får jag en väldig energi som har en fantastisk tjusning.
– Första gången jag blev inkastad som producent var för Jerry Williams, som jag inte hade någon koll på alls. Sedan har jag nästan systematiskt tackat ja till uppdrag som jag inte förstår. Det är spännande och utvecklande.
Kanske var valet att göra en soloplatta också något som Niclas behövde lära sig förstå.
– Jag har alltid sett mig som någon som står i bakgrunden, inte som den intressanta i sammanhanget. Men när jag kom hem från Manhattan var filofaxen tom och jag var inte pank heller så jag träffade några musiker, bland andra Alex Schmidt, och tanken på en soloskiva växte fram.
Men om det var rätt eller fel tänkt har Niclas ingen aning.
– Jag är aldrig tvärsäker på någonting, jo, kanske när jag gör musik och jag plötsligt får gåshud. Då vet jag att det stämmer. ”You can fool yourself but you can’t fool your dick”, det gäller gåshud också, säger Niclas och skrattar.
En journalist bör vara objektiv och ha ett kritiskt förhållningssätt. Men jag måste erkänna här och nu att Niclas Frisks musik går rätt in i mitt hjärta. När jag såg honom spela ett par låtar från nya skivan på Strand i Stockholm i vintras var det just gåshud jag fick.
Jag är bland annat väldigt svag för klangerna i din musik som för mig låter mycket sent 60-tal. Är det något du jobbar medvetet med?
– Jag är nog inspirerad av formen och estetiken från 1960-talet. Jag gillar den instrumenteringen, men jag tror att mina melodier mest är influerade av senare musik, mer 70-tal och 80-tal.
– Jag är lantis, uppväxt i Mora och Ludvika före mediasamhället. Jag lärde mig spela till vinylskivor som kompisar och grannar hade och det var mest 70-talsrock. Den sitter väl som en stank under skon fortfarande, antagligen.
Tidigare på dagen har vi även varit med Niclas till gitarrbyggaren Anders Thidell, som bygger unika gitarrhalsar med specialgjorda greppbrädor. Niclas har bland annat en Gibson 62 SG som Thidell gjort om gitarrhalsen på.
– Jag vill satsa på mitt gitarrspel nu, säger Niclas, som kallar sig ”monomanisk”, alltså någon som koncentrerar sig på en sak i taget.
– Det är lite kul att gå till botten med saker och ting. Jag tror att jag har testat de flesta av mina musikaliska talanger ordentligt. Det är roligt att försöka bli så bra som möjligt. Det kan också vara så att jag är väldigt enkelspårig, säger Niclas och ler snett.
Redan tidigt skrev Niclas musik (”jag har låtarna nästan klara i huvudet, jag jobbar aldrig vid en dator”) och när Atomic Swing slog igenom i början av 1990-talet och turnerade runt om i världen var det med hans musik.
Senare har han skrivit låtar för bland andra Peter Jöback, Titiyo, och framför allt till Nina Persson genom A Camp.
– När vi gjorde den första A Camp-skivan upptäckte jag att det gick att skriva på ett annat sätt. Att det fanns andra recept att koka på och att det gick att göra låtskrivandet enklare. När jag sjunger själv är min röst mest ett rytminstrument som hänger ihop med min gitarr. Men Ninas röst har en enorm rörelseenergi och att skriva låtar för henne var väldigt intressant.
Det var som gitarrist i Perssons Pack han blev känd i slutet av 1980-talet. I Dalarna hade han haft flera lokala band, förlagor till Atomic Swing enligt honom själv, men han drog 18 år gammal till huvudstaden med ungdomlig entusiasm och tro på sig själv när hans band Dead babies sprack hemma i Mora.
– Det fanns nog ingen som så hårt önskade att bli musiker som jag då. Jag var besatt av det. Jag tror att jag med avsikt satte mig i en situation där jag inte hade något annat val. Min familj har en lackeringsindustri i Mora, men jag ville gå en annan väg. Fast jag tror att de tyckte att jag kastade bort mina chanser genom att sitta och spela gitarr hela dagarna.
Varifrån kommer din musikalitet? Finns det någon genetisk förklaring till den?
– Öh, nej, säger Niclas. Jag har ingen aning var den kommer ifrån.
I Stockholm fixade han jobb på skivbolaget Elektra i Kista där också Per Persson jobbade.
– Första giget i Stockholm var med Perssons Pack på Café 44. Per Persson var ju influerad av band som The Clash, Pogues och Van Morrison så jag fick ta av mig mina fjäderörhängen och anpassa mig. Jag var som en pryo som tittade på och lärde mig.
Han börjde tidigt att göra egen musik och det fortsatte han med i Stockholm, fast låtarna passade inte in i Perssons Packs repertoar.
Efter några hektiska år hoppade han av för att fila på sitt eget projekt Atomic Swing som kickstartade med singeln ”Stone me inte the groove”, en dunderhit hösten 1992, som följdes upp med ”Smile” (som finns även på ”Deeper down in Chinatown”, nu i Spanish Harlem-stuk).
– Vi gjorde ett storslaget genombrott med debutplattan ”A car crash in the blue”, men vår uppföljare blev en lika storslagen flopp. Det var jobbigt då men när jag ser tillbaka på vad vi gjorde så tycker jag att det håller, säger Niclas.
– Även om det kanske inte var rätt i tiden då så är det viktigt för mig att vara min egen. Jag vill inte höra till nån rörelse eller gruppering.
När Atomic Swing upplöstes 1997 hamnade Niclas i en sorts livskris under en period. En ”mental ökenvandring” kallar han det. Efter att ha satsat allt på musiken och uppnått det han hoppats på blev tillvaron tom.
– Allt fram till dess hade handlat om att maximera. Jag lite grand klev ur mig själv då och letade efter en ny roll. Jag reste och började intressera mig för litteratur. Det vanliga partylivet fortsatte men var inte längre lika muntert. Den gamla filosofin levererade inte längre, kan man säga. Det var dags att lägga av med ungdomsgrejerna.
Så i dag, efter 20 år i musikbranschen, är det dags för dig att kliva fram?
– Ja, jag tror det. Det är ju bara jag kvar, höll jag på att säga!
Men har det hänt något i ditt liv som fått dig att ta det här steget just nu?
– En bra fråga, faktiskt. Men ett slags accepterande av att det är det här som jag gör och kan handlar det nog om. Jag har insett att jag inte blir trygg av trygghet, jag vill vara i rörelse och enda chansen att få vara det så mycket man vill är att bli sin egen.