Det står frukt och kaffetermosar på soffbordet i sviten. Jyllands-Postens Nanna Frank Rasmussen reser sig.
– Så fint att vi kunde ses. Ja, nu börjar du en pr-turné för andra Millennium-filmen. Har du hunnit pusta ut efter den första än?
– Nej, jag var i Tyskland för den lanseringen förra veckan, svarar Noomi sammanbitet leende.
Sedan premiären av ”Män som hatar kvinnor” i februari har sex miljoner människor sett Noomi Rapace i rollen som Lisbeth Salander. Bara i Europa. Vad som händer efter USA-premiären kan man bara ana. Hittills har filmen fått samma hysteriska internationella mottagande som Stieg Larssons böcker. Och överallt riktas de starkaste strålkastarljusen mot Noomi Rapace.
På nolltid förändrades hennes liv. Plötsligt stod den unga, lovande skådespelaren – som inte ens alla svenskar kunde namnet på – mitt i en karusell av fotoblixtar, röda mattor, filmbolagsluncher, tv-shower, presskonferenser och oräkneliga intervjuer på alla tänkbara språk. Plötsligt började telefonerna gå varma hos hennes agenter och utländska manus regna in.
Noomi berättar om familjens resa till Spanien i augusti, när hon ”bara skulle ta emot ett konstnärspris i en liten stad” och hade bestämt sig för att åka dit om familjen fick följa med.
– Vi tänkte att det skulle bli lugnt, att vi kunde mysa och bada och ha det skönt. Men när vi kommer fram till hotellet möts vi av tre teveteam. Där kommer man svettig med barn och så står de med blombuketter och det är värsta pådraget och hur mycket journalister som helst och det är middag med presskonferens tio minuter senare nere vid stranden.
Noomi Rapace suckar uppgivet.
De flesta i din bransch skulle hugga av sig ena armen för att få uppleva ett så makalöst internationellt genombrott. Du verkar mest besvärad, varför det?
Hon skrattar till.
– För att jag vill behålla båda mina armar, kanske …
– Visst kan det vara extremt roligt, på ett galet sätt. Jag älskar att resa och att utsätta mig för nya situationer. Men det har blivit ett sånt extremt överslag, en explosion ingen av oss hade föreställt sig.
– Och jag blev inte skådis för att bli känd. Tvärtom tror jag det är farligt att bli för känd. Då kanske folk bara ser Noomi Rapace och inte människan jag spelar. Det vore fruktansvärt om det hände. Därför gör jag vad jag kan för att bromsa det här.
Jag sneglar på dagschemat igen. Som tur är har vi en annan tid en annan dag.
Vad längtar du allra mest efter nu?
– Att få stänga dörrarna till världen och börja jobba igen.
Noomi Rapace är nyduschat halvvåt i håret. Hon kommer gående till lunchrestaurangen med sin träningsväska över axeln och med Dagens Nyheter på intervjuschemat hon helst vill slippa. Hon har varit lite febrig, så dagens kampsportspass på ”Extreme training” blev mindre flås än vanligt, mer tekniksparkar, balans och positioner.
Hon kör en blandning av thaiboxning, kickboxning och taekwando och började för två år sedan, inför rollen som Lisbeth Salander. Nu är alla Millennium-scener färdiginspelade. Lisbeth har gjort sitt, men träningsrutinen består – om än i mindre dos. Noomi varvar kampsporten med simning, som hon sliter med för att lära sig crawla och bli en trovärdig Leena i Pernilla Augusts film ”Svinalängorna”, efter Susanna Alakoskis bok med samma namn.
– Vad man än ska göra, vilken roll man än ska spela, tycker jag det är viktigt att vara vaken och medveten i kroppen, säger Noomi.
Hon berättar att hon senare i veckan ska resa till Paris, för att träffa en stuntkoordinator och planera fajtingscener i en annan ny film.
Det låter spännande, vad är det för film?
– Det får jag inte säga än. Den krockar lite med inspelningen av ”Svinalängorna”, så de håller på att pussla i kalendern.
Vi får nöja oss med avskalade fakta: Fransk regissör. Utländsk film med skådespelare från både USA och Europa. Inspelningar i Kanada, Berlin, Zürich, Nice och New York.
Drama, inte action.
Noomi sneglar på sin mobiltelefon. Hon väntar på att Jörgen på Yamaha ska ringa. Motorcykelkortet hon tog för Millennium-filmerna används fortfarande flitigt. Nu ska hon få låna en hoj några dagar och Noomi ser barnsligt lycklig ut när hon berättar det.
– Jag har ju ridit mycket islandshäst och det är lite samma känsla. Man känner sig fri och oskyddad, man får vinden i håret och man känner krafterna. Jag tycker om det.
Det var på Island Noomis skådespelarkarriär började för tjugotvå år sedan. Då var hon sju år och hade flyttat till Island med sin mamma och sin isländske styvpappa. Styvpappan hade anmält sig som ridande statist i den isländska storfilmen ”Korpens skugga”. Noomi följde med som barnstatist, kompis till huvudrollsinnehavarens dotter.
– Det var en ny värld för mig, som jag älskade direkt. Man fick kleta fett i håret, det skulle ju vara en vikingafilm, och det var mycket dramatik, brinnande hus. Jag minns att det var en oerhörd befrielse att få gå in i den världen.
Sjuåriga Noomi Norén, som hon hette då, var säker på sin sak. Hon ville vara islänning och hon ville bli skådespelare. Men flytten tillbaka till Sverige och en gård utanför Lund något år senare höll på att stoppa allt. Först efter ett halvpunkigt tonårsuppror, delvis utlöst av ledan på landet, fick hon tillbaka tron på sig själv, framtiden och skådespelardrömmarna. Noomi sökte till teaterlinjen på Södra latin och hyrde rum i Stockholm själv, bara femton år gammal.
– Jag var ganska van vid att ta hand om mig själv, så det var inte så konstigt som det låter. Men där började mitt liv som vuxen. Från den tidpunkten var jag säker på vad jag ville.
Hon började spela amatörteater och ganska snart efter gymnasiet kunde hon försörja sig själv som skådespelare. Så har det varit sedan dess.
– Jag sökte till scenskolan, men kom inte in. Det spelade inte så stor roll. Jag tror alltid att det är bättre att göra saker själv än att vänta på att andra ska lära en det eller ordna det åt en.
Vad hände med islänningen Noomi?
– Jag var där i somras för lanseringen av första Millennium-filmen. De tog emot mig som om jag kom hem. De öppnade hela nationella isländska famnen. Och jag gjorde alla intervjuer på isländska!
– Island är fortfarande speciellt för mig, även om jag inte vill bo där. Naturen är otroligt stark och påtaglig. Du kan rida i flera dagar utan att se människor, utan att stöta på ett hus. Jag tycker om att det går att bli helt ensam.
Varför ville du bli skådespelare?
– Därför att jag älskar när det lyfter, när fiktionen man skapar tillsammans blir det enda som är verkligt, när det vi låtsas blir så verkligt att man glömmer världen utanför.
– Fast egentligen är det en extremt uppstyrd situation. Man har manus, kameramän och ett helt team runtomkring. Ändå känns det ibland som om det kan ta vägen vart som helst om man släpper loss sina känslor och impulser. Det är helt enormt när det händer.
Noomi Rapace ser granskande på oss med sina stora bruna ögon och förklarar återigen hur mycket hon längtar efter att få gå in och jobba, efter att slippa formulera sig och få vara i fred med sina tankar. Efter att slippa såna som oss, kort och gott, som hindrar henne från att nå dit hon vill i jobbet.
Hon fortsätter, tålmodigt och vänligt.
– När jag ska sätta ord på vad jag håller på med måste jag kliva ur mig själv. Där krockar intervjuerna med mitt arbete. Som skådespelare vill jag ju gå in i jobbet, helt och fullt, inte betrakta det vi gör utifrån. För då är jag inte i det. Därför klarar jag inte att filma och prata om det vi filmar samtidigt.
Det blir tyst en mikrosekund. Jag känner så stark sympati för den konstnärliga övertygelsen att jag överväger att skjuta både penna och biff stroganoff åt sidan och ge mig av. Tills jag inser att den nu aktuella filmen, ”Flickan som lekte med elden”, redan är inspelad och den konstnärliga utmaningen avklarad.
I den står Lisbeth Salander mer i centrum än i första Millennium-filmen. Här dukas hela hennes trasiga livshistoria upp. Av de tre böckerna råkar detta vara Noomi Rapaces personliga favorit, inte minst på grund av familjedramat som avslöjas successivt. De märkligt starka banden mellan Lisbeth och hennes ”psykopatiske, vidrige” far intresserar Noomi.
Vad gillar du bäst hos Lisbeth Salander, vad i hennes person engagerar dig?
– Hon är en överlevare och det tycker jag är vackert. Jag tycker om människans kamp mot sina egna demoner och sitt eget arv. Lisbeth har blivit berövad sina rättigheter och sin barndom, att vara älskad, att vara fri. Egentligen har man tagit ifrån henne det mesta som går att ta ifrån en människa.
– Ändå har hon en värdighet och en stolthet kvar i sig. Hon tycker inte synd om sig själv. Hon beklagar sig inte över det som har hänt, hon vill ändra det och hon dör hellre än ger sig. Hon är som en gerillakrigare och jag gillar det.
Förstår du henne?
– Ja, det gör jag. Hon har tvingats bli en väldigt hård och aggressiv människa för att skydda sig och överleva. Hon har sin egen moral och är som ett eget samhällssystem i sig, med egna principer och egna lagar.
– Det tror jag händer alla människor som samhället har svikit. Om polisen misshandlar någon eller använder övervåld förstår jag att den människan inte vänder sig till polisen igen. Jag kan förstå att den som blir oskyldigt dömd inte litar på rättsväsendet. Det finns många som Lisbeth därute.
Kanske en Anna Odell, som i likhet med Lisbeth Salander inte litar på den psykiatriska vården utan wallraffar och gör konst av det. Vad tycker du om den historien?
– Jag tycker det är bra att hon tar upp frågan, att hon vågar upprepa en situation hon själv varit med om för att belysa hur psykvården fungerar. Jag tror det är extremt viktigt i ett samhälle att ifrågasätta sina egna instanser och granska dem kritiskt.
Noomi Rapace hår har torkat nu. Det är nyansen mer melerat än den korpsvarta Lisbeth-looken. Leende berättar Noomi om sexårige sonen Lev, som var med när hon klippte till tuppkammen till sista Millennium-filmen. Han var också med när den tillfälliga draktatueringen provades ut. Han börjar bli van vid föräldrarnas konstiga skådespelarliv. I nästa film, ”Svinalängorna”, spelar de dessutom mot varandra, Ola och Noomi Rapace.
Därmed går en av hennes stora professionella drömmar i uppfyllelse.
Noomi Norén var tjugo år när hon träffade Ola Norell hos en gemensam bekant i Göteborg. Ett år senare gifte de sig och tog det gemensamma familjenamnet Rapace, eller rovfågel på franska.
Varför ville ni heta det?
– Jag har alltid tyckt att rovfåglar är vackra och stolta. De har något magiskt i blicken. Och de har en magisk koncentration.