Sofia Åkerman höll på att gå under av anorexi och skador hon åsamkade sig själv. Men kom upp till ytan. Nu är hon snart sjuksköterska och sprider med föreläsningar och skriverier kunskap om hur självskadebeteende hos unga kan bemötas.
Det såg mörkt ut för Sofia Åkerman under stor del av hennes uppväxt. Under hela tonårstiden led hon av ätstörningar och självskadebeteende som blev allt allvarligare. Hon gick aldrig ut högstadiet och blev 1999 inlagd på klinik. Men efter ett par år skrevs hon ut; hjälpt av en duktig psykolog, en stöttande familj och en teatergrupp hon spelade med började hon återvända till livet.
Hon vill inte ge entydiga svar på varför somliga skär sig själva och blir anorektiker, utom att det kan vara en kombination av personlighet, uppväxt och samhälle.
- En del unga är som maskrosbarn, och överlever allt. Sedan finns det de som är som orkidéer, som har högre sårbarhet och måste få rätt mängd vatten och stå i rätt temperatur och jord för att växa
Efteråt har Sofia Åkerman kommit fram till att hon skar sig och ville väga minst av alla för att försöka kommunicera, inte manipulera eller provocera. Men anledningarna var många, det är en av orsakerna till att självskadebeteende är ett så komplext problem.
Nu kommunicerar hon avsevärt mer konstruktivt. I självbiografiska ”Zebraflickan” (Författarhuset 2004) berättade hon om sina erfarenheter. Manuset mejlade hon till ett femtontal förlag och fick det antaget i stort sett dagen därpå.
- I ”Zebraflickan” berättade jag min egen historia. Nu vill jag dela med mig av mina kunskaper. Den nya boken ”För att överleva” (utkommer den 30 mars på Natur & Kultur) handlar om hur man ska bemöta och förstå personer med självskadebeteende.
Hur hjälpa?
Sofia Åkerman återkommer till att omgivningen och vården måste vara vänliga och bestämda:
- Jämför med en kärleksfull förälder. Om barnet börjar skrika i affären för att det inte får godis måste man klart och tydligt förklara varför inte. Men man slår ju inte barnet för att det vill ha godis, och på samma sätt ska man inte ”bestraffa” en person som skadar sig själv.
Det finns undersökningar som visar att cirka en tiondel av alla unga tjejer skadar sig själva.
- Men det finns nästan inga böcker på svenska om självskadebeteende.
Sofia Åkerman sprider också sina kunskaper genom föreläsningar i Sverige och Norden, just nu när hon slutför sin sjuksköterskeutbildning ”bara” ett par gånger i veckan. Hon föreläser för vårdpersonal, i skolor, kyrkor, konferenser och på konfirmationsläger. Och förra året var hon en av fem initiativtagare till den ideella föreningen Shedo – Self harm and eating disorders organisation. Syftet är att sprida kunskap om ätstörningar och självskadebeteende, stödja drabbade och anhöriga och verka för en bättre vård.
- Jo, jag är nog ganska energisk, och väldigt stolt när jag blickar tillbaka på vad jag gjort. Men jag brinner ju för detta. Mår man bra av att göra något är det inte så betungande. Jag släpper a l d r i g mitt engagemang!
Hon tror dock inte att hon som färdig sjuksköterska exklusivt kommer att ägna sig åt självskadebeteenden.
- De frågorna behandlar jag nog bäst genom att föreläsa och skriva. Jag har erfarenhet av att vara patient men är inte patient längre.
Den unga kvinnan som inte ville äta ser i dag ”mat som medicin”.
- Jag måste vara på min vakt om jag hoppar över en måltid. Men nu tycker jag jättemycket om mat, särskilt sjömat, som krabba, kräftor, rökt makrill.
Känns det som att du har saker att ta igen?
-Jag blev ju aldrig tonåring på riktigt, och många av mina vänner är yngre eller äldre än jag själv. Kanske beror att jag inte gillar särskilt mycket att festa på att jag aldrig gjorde det när mina jämnåriga höll på.
Den självdestruktiva tiden när hon skadade sig själv har givit men som ärr på kroppen och en hjärtrytm som ibland blir oregelbunden.
- Men nu är det mycket ljust i livet. Jag vill inte se mig i en roll som offer när jag tvärtom har gått in i en hjälparroll.