Ungefär samma personer menar att hans engagemang i hur vi använder jordklotets naturresurser är genomskinligt och alltför politiskt korrekt.
Men skaran av hängivna fans är betydligt större än antalet belackare.
För Petter Stordalen må ha använt sig av en del hårda nypor under sin karriär, men ingen kan ta ifrån honom att han startade från scratch på torget i hemstaden Porsgrunn och att han nu äger och driver Skandinaviens största hotellkedja med 9.250 anställda.
Förutom det har han under de senaste tio åren tagit på sig ytterligare en roll, en roll som givetvis retar gallfeber på alla som håller den nordiska jantelagen högt:
Petter Stordalen vill förändra världen.
Han talar hellre om miljöansvar än om siffror.
Han har deltagit i flera illegala aktioner tillsammans med politiker och aktivister, bland annat mot kärnkraftsanläggningen i Sellafield i England (2002) och i protesterna mot dumpningen av slam på Malmøykalven, en halvö utanför Oslo (2007).
Han var också en av få som stod upp för ett antal bosniska byggnadsarbetare som utnyttjades vid ett hotellbygge i Norge, en skandalomsusad affär som pågick 2008–2010. Han är dock ingen filantrop, den affärsmodell han tror på kallar han bärkraftig kapitalism. För han sticker inte under stol med att han vill tjäna pengar.
– Men, säger han och nitar fast mig med sin ömsom pliriga, ömsom stenhårda blick, missförstå mig rätt: till slut handlar allting om vilken typ av värld mina barn ska ärva efter mig, inte om hur mycket pengar de ska få.
– När de frågar mig på min dödsbädd vad jag gjorde för att förbättra världen, då ska jag med gott samvete kunna svara att jag gjorde vad jag kunde.
Petter Stordalen tar emot på moderbolaget Home Invests huvudkontor på Bygdøy Allé i Oslo. I den solindränka trädgården till den gamla skeppsredarvillan lunchar hans leende medarbetare. Miljön är omsorgsfullt designad, såväl ute som inne. Allt signalerar uttänkt harmoni och omtanke, men också uppkäftighet.
Stordalen sitter ute, iklädd en figursydd kostym. Det granitgrå, glansiga tyget reflekterar solkatter, solglasögonen är på. Han bär för dagen röda, snyggt slitna boots och ser ut exakt som det han är: precis hemkommen från Las Vegas.
– Jag hade aldrig kunnat drömma om det – de ska testa vår digitala plattform för hotellmanagement och ekonomistyrning! Fattar du, de stora hotellen i Las Vegas! Efter det ska vi erövra Kina! Jag ser redan framför mig ett nytt huvudkontor... Jag tror vi väljer Vegas!
Petter strålar som ett barn på julafton. Under bordet ligger bruksschäfern Kustmarkens Qross, en gång i tiden svensk mästare i spår, lydnad och skydd och sedan sex år tillbaka Stordalens ständiga följeslagare.
– Han har saknat mig, ser ni hur han tyr sig till mig, säger Petter och kliar sin bundsförvant bakom örat.
Och vi ser en vacker, välmående hund och en avgudad husse.
– Mina barn säger att jag bryr mig mer om honom än om dem. Det är förstås inte sant, men jag träffar honom mer än jag träffar dem. Han är ju alltid med mig på jobbet, konstaterar hussen och lägger in en portionssnus.
Petter Stordalen är född och uppvuxen i Porsgrunn söder om Oslo. Pappa Knut Anker Stordalen drev ortens livsmedelsbutik och brottades på elitnivå. Knut Anker var och är Petters hittills enda hjälte:
– Han lärde mig allt man egentligen behöver veta om business. ”Sälj de jordgubbar du har, för de är de enda du kan sälja”, sa han. När jag förstod den verkliga innebörden i det insåg jag att han var ett geni.
Och Petter lydde sin fars råd, 12 år gammal utsågs han till Norges bästa jordgubbsförsäljare. Det blev många timmar på torget, välinvesterade kan man konstatera så här i efterhand. När hans kompisar ville bli brandmän och poliser så ville han bara en sak: ta över pappas affär.
– Pappa sa också: ”Petter, det spelar ingen roll vad du gör, bara du gör det så bra som möjligt och är stolt över det”. Det var också ett bra råd. Själv kan jag tillägga att det också har stor betydelse vilken energi du utstrålar och hur begeistrad du är. Ta mig som exempel. När jag går ut på scenen i Globen känner jag att taket nästan lyfter när 2.000 anställda hälsar mig välkommen. Så varför ska jag prata siffror när allting ändå handlar om känslor?
Strax innan pappa Knut Anker gick bort (”alldeles för tidigt, han blev sjuk”) fick Petter det dåvarande drömjobbet:vd på Sten & Strøm, Norges motsvarighet till NK. Därifrån fick han sparken 1996.
– Helt ofattbart, faktiskt. Jag sa bara som det var, att det är de anställda som styr bolaget, inte ägarna. Det gillade de inte. Men vad är det första man tänker när man får sparken? Man tänker: nu jävlar ska jag visa dem. Och det gjorde jag.
Vi åker i illfart genom Oslo, i Petters etanoldrivna, ombyggda, mattsvarta stadsjeep, Mercedez vassaste variant. Hemma i garaget står två eldrivna sportbilar av märket Tesla, i tidningen läser vi att han står först i kön för att köpa en eldriven värstingskoter som ska lanseras om två tre år.
– Och nu tänker du att jag är en turbokille, en som bara öser på hela tiden. Det är helt fel. Min fru Gunhild brukar säga till mig att det är ett mirakel att den officiella bilden är sådan. Jag är långt därifrån. Jag har en av- och påknapp. Jag är eftertänksam och kan vara extremt bra på att göra ingenting, säger han och gasar på.
Vi ska till en filminspelning och är en halvtimme försenade. I andra änden av schemat väntar ett möte med koncernledningen så det är snabba ryck. Petter kan sin sak. Som den estradör han är river han av sina repliker framför kameran (filmen ska användas i internt marknadsföringssyfte) och hans gester känns igen. Pappans bakgrund i pingströrelsen (”han strödde bibelcitat omkring sig men skruvade oftast till dem så de passade hans syften” minns Petter) slår igenom; Petter pratar inte om miljöansvar och samhällsengagemang, han predikar om det.
Snart har Home Invest, där Petter Stordalen äger 80 procent av aktierna, och som i sin tur äger Nordic Choice Hotels, investerat tio miljarder i hotellbranschen i Sverige.
Jag kan inte låta bli att fråga hur det känns för honom att äga så många stora hotell. Jag hör direkt att frågan känns naivt formulerad, så jag korrigerar mig snabbt: Hur känns det att bolaget är så statt vid kassa att man ständigt kan göra alla dessa investeringar?
Petter nitar återigen fast mig med sin blick:
– Du, du får gärna säga att det är mina hotell. De ÄR mina.
Så skrattar han igen, Petter Stordalen. Och berättar i förbigående att han har vissa bekymmer med sin älskade, 68-åriga mamma, som lever livets glada dagar:
– Hon borde lära sig att göra en budget. Häromdagen ringde hon från en affär och sa det måste vara något fel på hennes kontokort, hennes köp gick inte igenom. Jag kollade, och det var slut på kontot. När jag påpekade för henne att det är mina pengar hon lever på, då sa hon bara: Jamen, Petter, jag läser ju i tidningen att du har en massa pengar...
– Hon är fantastisk, min mamma. Vi är fyra syskon. När vi växte upp frågade hon alltid: hur många blir vi till frukost i dag? Dörrarna hem till oss stod alltid öppna. Det var fasthet i det nära, frihet i det perifiera och kärlek i allt som gällde. Jag använder samma princip gentemot mina barn.
Koncernledningsmöte på huvudkontoret. Qross är förstås med, lyder minsta vink. Petter briefas om läget i de fyra, nya gigantiska hotellprojekten i Sverige. Clarion Hotel Post i Göteborg, Clarion Hotel & Congress Malmö, Clarion Hotel Solna Arena, Quality Hotel Arlanda Airport. När de sistnämnda invigdes var Petter på plats. Vid den så kallade grundstensläggningen la Petter ner sin privata Iphone, full med bilder i den lilla kista som murades in till eftervärldens beskådande. Det ryktas att det fanns i bild på honom, sittande på dass, i telefonen.
Det ryktet viftar han elegant bort och berättar i stället att han också la ner en använd portionssnus, full med hans dna.
– Så om femhundra år när någon hittar den där lådan, då kan de säkert gör en kopia av mig. Och i telefonen kommer de att hitta alla bilder av hur jag levde, hur mitt hus såg ut, min fru, mina barn. Det jäkliga är att jag glömde lägga ner en laddare... men det löser de säkert...
Petter är nöjd med det han får höra av sina medarbetare. De är förstås djupt insatta i hans tänk. Allt de gör ska vara miljösäkrat, de ställer krav på byggherrar och leverantörer, all el ska komma från förnyelsebara källor, vattenförbrukningen vara låg, soporna sorterade och frukostarna ekologiska.
Själv säger Petter att just frukosten är det viktigaste målet mat på dygnet. Han går alltid upp vid fem – springer milen ihop med sin fru Gunhild, 32, (hon är läkare, doktorerade nyligen) och Qross. Efter det blir det blåbär, fyra fem mackor, en halv liter juice, en halv liter mjölk och en bit Xocai-choklad.
Vid 9 är han på kontoret och sedan är det i princip fullt ös till 15.
Då tar han siesta, sticker hem, byter om och tar en, ofta lång, cykeltur med Qross. I garaget, som är välintegrerat med hans högst intressant inredda hem. har Qross en alldeles egen spa-avdelning. Efter cykelturen får Qross duscha och Petter ger honom stretching och massage.
Själva får vi en snabb rundtur bakom de orangea skjutdörrarna av plexiglas som skiljer garaget från det av konst nästan överdoserade huset. På altanen ut mot Oslofjorden tronar en två meter hög, upplyst Buddhaskulptur signerad Jaume Plensa.
Men arbetsdagen tar inte slut, den tar aldrig slut. Just i dag är det först ett ”Tweet-up”, Petter har bjudit in alla som följer honom på twitter (20.000 personer, ett 40-tal kommer) på snittar, sedan är det en 50-årsuppvaktning och sen ...
Kanske kommer han att gå till sängs för att försöka göra sig av med sin jet-lag. För trots att Petter gång på gång upprepar att hans anställda är bättre än han, att han aldrig skulle klara sig utan dem, så släpper han sällan taget.
Petter Stordalen ÄR Home Invest. Han ÄR Nordic Choice Hotels.
– Jag hatar folk som säger ”äntligen fredag”. Så har jag aldrig känt. Jag tycker tvärtom att fredagar känns lite sorgliga, som om allt tar slut. Jag älskar måndagar, när allt drar i gång igen, säger han och sätter sig för första gånger ner bara för att pusta ut.
Det ser ut som du knäckt näsbenet? Vad hände? passar jag på att fråga.
Han vill inte svara. I stället rynkar han pannan, mulnar lite och säger:
– Att leva ett liv är att få ärr.