Återigen spelar Rolf Lassgård polis. Han ser hård ut på vita duken. Obeveklig. Bråka inte med honom i onödan. Han tar ingen skit.
Alltså långt från den vänliga, tålmodiga man som ger oss all den tid vi vill ha, trots att han bara mellanlandar i Stockholm på väg hem till familjen i Gävle och rimligen borde vara lite otålig.
Han kommer direkt från Överkalix, platsen där filmen utspelar sig och där den hade världspremiär några veckor i förväg; lokalbefolkningen skulle få se ”sin” film först.
Det senaste året har varit intensivt för Rolf Lassgård. Han har gjort mamman Edna i musikalen ”Hairspray” i Stockholm, en glad sång- och dansroll som fick kritikerna och publiken på knä. Han har varit otrevlig kriminalpsykolog i miniserien ”Den fördömde”. Och så återigen Erik Bäckström, kriminalaren som återvänder till sin barndoms Norrbotten, nu i ”Jägarna 2”.
– I stort sett vartenda år har någon journalist ringt och sagt: ”Det ryktas att en ’Jägarna 2’ är på gång.” Och när jag har svarat att jag inget vet om det har de frågat: ”Men om det blir en, vill du vara med då?”
Jo, har han svarat. Om manuset är bra så ...
Kjell Sundvall, regissören, hade fått och ratat det ena förslaget efter det andra, visste han.
– Så när jag hörde att det fanns en historia som Kjell trodde på så blev jag jätteintresserad. Och när jag hade läst manus så var det inget snack.
För den stora allmänheten är det polisrollerna som gjort honom riktigt känd: Henning Mankells skapelse, Ystadpolisen Kurt Wallander. Beckfilmernas Gunvald Larsson. Och så Erik Bäckström, hjälten i filmen ”Jägarna” från 1996.
Wallander spelade han i nio filmer.
– När vi började fanns det bara två böcker. Sedan väntade man tills en ny bok skrivits, och så spelades den in. Det var trevligt. När det kom en bok så blev det: ”Tjena Kurt, vad har du haft för dig? Så du har skaffat läsglasögon? Det har jag med.” Det blev som att träffa en gammal kompis.
När böckerna var slut 2006 var också Rolf Lassgårds tid som Wallander det – till fortsättningen tackade han nej.
Finns det en risk i dessa ständiga polisroller?
Förmodligen kan han inte räkna gångerna han fått frågan. Och han vänder sig mot frågeställningen, har ju gjort så oerhört mycket annat: Teater. Musikaler. Filmer som Susanne Biers ”Efter bröllopet” (Oscarnominerad) och Colin Nutleys ”Under solen” (också Oscarnominerad).
Ändå svarar han, utan ens en antydan till irritation:
– Jag hävdar att polis inte är en karaktär. Det är ett yrke. De tre poliser du nämner är helt olika varandra. Däremot kunde jag i ett läge känna att jag hade gjort väl många thrillers och började längta efter ett drama, eller en komedi. Fast jag hade lika gärna kunnat göra en polis i en komedi.
Sedan i våras tar han det lugnt. Nu ska filmen marknadsföras, men sen stannar han i Gävle. Hemmet kallar.
– Det har varit väldigt mycket senaste tiden. Fem filmer sedan jag började med ”Hairspray”. Förutom ”Jägarna 2” och de två i tv-serien ”Den fördömde” också en norsk och en tysk film. Och så ”Bröderna Karamazov” på Stadsteatern i Stockholm. Hur länge jag ska vara ledig har jag inte bestämt än. Det kan ju hända att något dyker upp som jag inte kan säga nej till.
Men det finns projekt ”under utveckling”, säger han.
– Senast nästa år gör jag något.
Han är ganska privat, Rolf Lassgård. Syns mindre i Stockholms kändissväng än på hockeyläktaren i Gävle när Brynäs spelar hemmamatch. Hans 30-åriga äktenskap med Birgitta, socionom, gör honom knappast till det mest spännande bytet för kvälls- och veckotidningarnas skvallerspalter.
– Vi träffades första gången på premiären av Shakespeares ”En midsommarnattsdröm” på Skånska teatern i Landskrona där jag spelade Puck, den lilla älvan. Hon var med i Skånska teatervänner, en sorts ombudsgrupp för teatern, som såg repetitioner och var vår feedback. Sen dröjde det ett tag innan vi blev ihop.
Av de tre barnen bor 18-årige sonen kvar hemma. Av de två utflugna döttrarna jobbar en med film – men bakom kameran.
Varför bor du i Gävle?
– Jag flyttade dit 1983 för att vara med och starta Folkteatern i Gävleborg. När jag sen började frilansa sju år senare hade barnen hunnit växa upp och börja skolan.
Och vart skulle han flytta? undrar han retoriskt.
– Ibland jobbar jag här, ibland där. I Malmö eller Luleå, Stockholm eller Göteborg. Jag har en timme från Gävle till Arlanda, sen rulltrappa direkt från tåget upp till avgångshallen.
Men inte minst är han en småstadsmänniska. Hemma i Gävle är kändisskapet ingen stor sak. I den mån folk kommer fram och ber om autografer så är det ”bortalaget” säger han och ler.
Han växte upp i Östersund och tillbringade somrarna hos mormor och morfar i byn Svedjelandet strax utanför, en plats han talar varmt om. Barndomen var bra. Tills skolan började.
Han gillade inte plugget, avskydde svenskalektionerna. Men det var en ”mycket intelligent” lärare i just svenska som väckte hans teaterintresse.
– Hon sa till mig och mina kompisar: ”Okej, ni slipper väl svenskan, men då får ni skriva några sketcher och spela upp på Roliga timmen.” Och det började vi göra.
Några tjejer som sett sketcherna drog med honom i den teaterverksamhet som nykterhetsrörelsen NBV hade.
– Dom behövde en kille i en pjäs, så jag hoppade in. Och då tände det till ordentligt.
Teatern tog hans tid. Hockeyn också, han var back, stor och stark men inte så bra, enligt honom själv. För långsam.
Varje sommar hade NBV en festival där ungdomarna både fick spela upp pjäser och lära sig mer om teater av duktiga lärare.
Så till den grad gick han in för teatern att när han gick ut nian så var skolbetygen i botten.
– Jag kom inte in nånstans, så jag fick börja köra packjolle i stället.
Packjolle?
– Ja, flakmoppe. För Nedre Norrlands producentförening. Jag körde mellan mejeriet och slakteriet i Östersund. Men efter några månader erbjöd de mig att börja på en nystartad linje på gymnasiet dit inte så många hade sökt. Då fixade jag upp betygen lite.
Att man kunde utbilda sig till skådespelare hade han inte ens tänkt på. Inte förrän det avgörande mötet med ”Institutet för scenkonst”.
Det var en fri, experimentell teatergrupp som slagit sig ner med sin verksamhet i den lilla jämtländska orten Storhögen utanför Lit. Bland dem som kom dit för att hälsa på fanns unge Rolf från Östersund.
– Där såg jag ett sätt att leva för arbetet som var otroligt fascinerande. Det blev min cirkusdröm, kan man säga. Några av dem hade gått Skara skolscen – och jag som inte ens visste att det fanns scenskolor. Jag sa till en av killarna där att jag tänkte söka in till Skara, och han sa: ”I Malmö är det intagningsprov tre månader före det i Skara. Du kan bo hos mig när du söker in.” Så då gjorde jag det – och kom in!
Hur var det att gå där?
– Det var ... bra.
Han dröjer med svaret.
– Skolan var väldigt bra, men för mig var det en tuff omställning, att flytta från den jämtländska myllan till Malmö. Jag längtade hem och åkte till Östersund så ofta jag kunde.
Redan under den treåriga utbildningen fick han någon liten roll i Skånska teatern, en fri grupp i Landskrona. Där fick han också sitt första fasta jobb efter skolan.
En klassisk fråga: Vilket är roligast – film eller teater?
– Jag svarar typiskt svenskt på den, men det är min ärliga mening: Jag är jätteglad att jag kan hålla på med båda två. Och att jag kan längta till både det ena och andra. Längtan har ju att göra med lust.
Teatern är skådespelarens medium, menar han.
– Där förfogar jag över tiden och har kontroll. I film är mitt arbete slut när inspelningen är klar. Det är först efter det som man gör en film av det.
Okej, men vad är tjusningen med film?
– Det är att fånga ögonblicket framför kameran. Om jag gör ett fel på teatern kan jag rätta till det nästa dag, men inte på film. När klockan går och ljuset faller i en jättesvår scen så kan det bli för sent.
Vi går ut i skogen för att ta bilder, och Rolf Lassgård visar såväl tålamod med som intresse för fotografen Fredrik Funcks arbete, tittar gärna i kamerans display efteråt och säger: ”Snyggt!”
Han kliver vant över stubbar och stockar som han också gör som polisen Erik Bäckström i ”Jägarna 2”.
Jagar du själv?
– Nej. Men jag är ju uppvuxen i Östersund som också är Norrland, så jag känner igen mycket av det livet. Vad jag kunde sympatisera med i första ”Jägarna” var den där mannen som ville hem till sina rötter. Till friheten, lugnet, alltihop. Sen blev det inte riktigt så.
Varför ska man se ”Jägarna 2”?
– Jag träffade en kille hemma i Gävle som sa: ”Tänk om man hade ’Jägarna’ osedd.” Det blev min ribba. Vi skulle upp till den nivån. Och nu finns det en ”Jägarna” som är osedd.