Hur skulle du beskriva din röst?

– Korrekt, kanske. Jag har inte tänkt på det, men den kan nog låta lite kärv. Mitt röstläge är ungefär alt. Men rösten varierar beroende på känsloläge. Till exempel rapporterade jag när det offentliggjordes att Anna Lindh hade dött på sjukhuset och det hörs på min röst att jag är berörd. Då var den inte korrekt. Rösten är ett instrument som man försöker hålla i styr, men ibland går saker rakt in och då märks det.

Hur viktig är rösten i radio?

– Otroligt viktig, den bär budskapet.

Hur gör du för att hålla masken när det krävs?

– Jag har inga knep. Men om man blir lite fnittrig får man tänka på något allvarligt, ibland kan det vara som när man satt i skolan, att tittar man på någon länge så börjar man garva. Efter 25 år har jag fått rutin så att jag kan hantera sådant.

Har det hänt att du tappat tråden i direktsändning?

– Ja, det har nog hänt, men inte så ofta. Ibland kan det vara att någon svarar väldigt långt så man glömmer vad vi pratade om. När jag och Thomas Hempel gjorde Ekots lördagsintervjuer tillsammans var det lättare att kunna släppa till någon annan. Men jag har aldrig varit helt blank.

Vilket är ditt bästa ögonblick hittills i etern?

– Det finns inget roligare än direktsändning, med korta puckar precis när det händer, utan förberedda frågor och svar. De bästa ögonblicken har varit i direktsändning. Men en kul sak var den första lördagsintervjun som Thomas Hempel och jag gjorde tillsammans, som också var den första längre direktsända intervjun med Jacob Wallenberg och han sa något då helt oväntat – att han var skeptisk till svenskt deltagande i EMU och det blev ett väldigt liv om det.

Vems röst lyssnar du själv gärna på i radio?

– Det kan vara svårt att separera rösten från vad rösten talar om. Jag tycker att Daniel Alling har en behaglig röst. Cecilia Uddén tycker jag också om. Hon är lite teatralisk och använder sin röst på ett helt annat sätt än jag gör. Och jag tycker om Monica Saarinens röst, den är böjlig men ger också en no nonsense-känsla.