För Margaretha Zandrén-Wigren är livet uppdelat i ett ”före” och ett ”efter”. Före och efter den vårdag 2006 när hennes son Johan, mycket oväntat för omgivningen, tog sitt liv.
– Livet kommer aldrig mer att vara detsamma. Sorgen är livslång. Men man kan leva med sin sorg, till och med känna att livet är bra, även om man inte tror det först, säger Margaretha.
Hon är intitiativtagare till boken ”Tröstebok”. Där berättar hon själv, och andra anhöriga till personer som gått bort genom självmord, om sina erfarenheter av att mista barn, föräldrar, makar.
– När Johan hade dött letade jag efter sådana böcker, men jag hittade ingen som gav mig det jag sökte. Tanken att själv försöka få ihop en bok kom något halvår efter Johans död, berättar Margaretha.
Arbetet med boken har varit till stor hjälp för henne, både genom alla möten med människor och alla skrivna berättelser och dikter.
– Boken har gett livet en större mening mitt i allt elände. Kan jag själv hjälpa någon, om så bara en enda person, genom den här boken så känns det bra.
Att förlora en anhörig genom självmord är tungt. Och även om man inte kan jämföra olika typer av sorg, är det kanske bland det tyngsta man kan vara med om att ens barn tar sitt liv.
– Många känner skam och skuld, förutom sin stora sorg, och grubblar ständigt över vad de hade kunnat göra för att förhindra självmordet, säger Margaretha.
Det kan också bli extra tyst runt om de anhöriga efter ett självmord.
– Säkert handlar det om rädsla att göra fel. Men det är väldigt viktigt att vänner och bekanta hör av sig, särskilt efter begravningen. Man behöver inte säga så mycket själv.
Den första tiden efter dödsfallet är de närstående naturligtvis ofta i chocktillstånd.
– Jag var som i en bubbla, och det är många som säger likadant. Man kan inte fatta att folk går där på gatan och skrattar och pratar. Jag minns själv inte mycket av den tiden, fast jag fungerade på ytan, som en robot, berättar Margaretha.
Alla är olika, och en del anhöriga orkar kanske inte prata så mycket i början. Stöd och deltagande från omgivningen betyder ändå mycket under den perioden, säger Margaretha.
– Kanske orkar man inte ta till sig andras berättelser, eller läsa så mycket, den första tiden. Men man kan vila i en bild, eller en dikt. Så var det för mig. Jag läste ofta dikter av Tomas Tranströmer, dikter som säger mycket med få ord.
Margaretha har haft hjälp av Spes, Riksförbundet för sucicidprevention och efterlevandes stöd.
– De har en öppen träffpunkt dit man kan komma och prata, gråta, skratta och lyssna. Att få vara med människor som känner igen ens smärta är kanske det allra viktigaste.
Nu planerar Margaretha att bilda ”tröstegrupper” med boken som utgångspunkt. Både Spes och ett studieförbund är inblandade i planerna. Det har också startats en tröstegrupp på Facebook.
Alla har sina sätt att sörja, inga sätt är fel, betonar Margaretha. Alla har också sina olika sätt att leva med sorgen. För Margarethas del handlar det mycket om att försöka ha ett så bra liv som möjligt:
– Jag försöker ”skämma bort mig”. Jag träffar människor som betyder mycket för mig, jag går på vattengympa och motionerar. Jag hämtar kraft i naturen, och jag försöker göra sådant som jag tycker är roligt.
Det finns anhöriga som får skuldkänslor om de har det bra, och nästan skäms om de skrattar, vet Margaretha.
– Speciellt i början, men för en del fortsätter det. Jag vill inte säga vad andra ska göra, men jag tror att det är bra om man kan tillåta sig att må bra, också. Sorgen och saknaden finns ju alltid med en ändå. Jag tror mycket på skapande processer, att skriva, måla, odla och påta i jorden.
Margaretha har även haft stöd och hjälp av sin gudstro.
– I en dröm tröstade Johan mig, och sa att jag skulle hjälpa andra genom att skriva en bok. Jag känner att Johan finns med mig i allt det här, och det är en stor tröst för mig.
Läs mer:
http://trosteboken.blogg.se