Hon kramar min hand och säger:
– Kan jag få höra dina frågor, vilken typ, så att det inte blir några överraskningar?
Jag blir lite paff men raddar upp frågeställningarna: Hur var Saddam, hur överlever man en tyranns grepp, vilket ögonblick var värst?
Jag spar frågan om sanningshalten i hennes berättelse.
Hon tar mig lite ursäktande i armen.
– Du vet, jag är en mycket känslosam kvinna.
Hon har länge velat berätta sin historia. Nu är det dags, hon kommer bara att gråta en gång.
Maria – eller Parisolua som hon hette förr – Lampsos träffade Saddam Hussein i augusti 1968 hemma hos en granne. Hon hade just fyllt 16 år. Saddam var redan en inflytelserik 31-årig man inom det socialistiska, arabnationalistiska Baathpartiet. Maria, som hon i dag föredrar att kallas, var en söt överklassflicka i en kristen familj med rötter i Grekland och Libanon. Familjen bodde i Bagdad för att fadern arbetade med att utveckla den irakiska oljeindustrin.
– Jag var så oskuldsfull och naiv, säger Maria. Saddam var redan en maktspelare som fick allt han pekade på. Nu ville han ha mig och jag blev förälskad. Han var stilig, en maskulin man. Men när han tagit min oskuld anade jag genast katastrofen. Att allt bara skulle gå neråt i mitt liv.
Maria Lampsos fick mycket att dölja. Både för sina föräldrar och omgivningen. Ett nät av lögner som skulle följa henne i trettio år och göra henne till en mycket ensam människa.
Saddam Hussein hade en officiell hustru, så småningom två, och ett stort antal älskarinnor. Men ingen blev så långvarig som Maria Lampsos, säger hon själv.
– Jag lärde mig att hantera honom. Jag tror att han tyckte om att jag utmanade honom, att jag sa emot honom, vilket förstås var sällsynt eftersom alla bokstavligen var livrädda för honom. Jag förstod precis hur långt jag kunde gå, var gränsen gick. Den dag han ville avsluta förhållandet skulle det vara slut med mig.
Parallellt hade Maria Lampsos gift sig med Sirop, en förmögen man med vilken hon fick döttrarna Liza 1971 och Aliky 1972. Han var hennes livs kärlek. Men ibland ringde Saddam och det fanns inget att sätta emot. De träffades i några timmar eller flera dagar i något av Saddams många palats.
– Jag tror att jag hade talang för att göra honom lugn. Han var en man med många sidor, galen och brutal men också intelligent. Han hade en tuff uppväxt utan någon pappa. Fattigt, han saknade allt det jag hade. Han var snygg, tidvis en sexuell passion, men så småningom låg jag med honom utan känsla.
– Jag såg honom skjuta rakt upp i luften med sin pistol, titta på videoinspelningar där hans fiender torterades eller dödades. Mina döttrar var med när en man som fallit i onåd slungades ut ur en karusell som ett sätt att mörda honom. Han sov med sina vapen vid kudden och blev med åren mer och mer misstänksam.
Saddam gjorde klart att han inte tolererade Sirops existens, att Maria var gift. För att skydda sitt liv flydde Sirop till Libanon och Beirut. Maria blev kvar i Bagdad med sina två döttrar.
Här blir berättelsen svårare att förstå. Författaren till ”Mitt liv med Saddam”, Lena Katarina Swanberg, får hjälpa till att räta ut en del frågetecken.
Varför försökte du inte fly från Bagdad till Beirut och Sirop? Han var dina barns far och den du älskade.
– Men min familj fanns i Bagdad.
Nu förstår jag inte.
– Jo, min mamma som offrat sig så för mig och mina sju bröder, och min pappa som givit mig så mycket glädje. Hur skulle jag kunna överge dem?
Viktigast för att Maria stannade i Irak var övertygelsen om att Saddam skulle låta döda dem alla om hon försökte fly. Sirop i Beirut också. Saddam fanns överallt och kunde göra allting.
Har du träffat Sirop sedan ni skildes?
– Ja 2003. Jag såg in i hans ögon och mindes min barndom, mamma, pappa, vårt hus, vår överdådiga livsstil. Jag kände hur allt detta funnits så nära, på en sked som Saddam brutalt tog ifrån mig. Saddam tog mitt liv ifrån mig.
Maria Lampsos börjar gråta.
– Det var för sent att berätta för Sirop hur mycket jag älskade honom.
Lena Katarina Swanberg bistår med pappersnäsdukar.
I dag har Maria och Sirop ingen kontakt. Sirop var rädd för Saddams hämnd ända till hans avrättning den 30 december 2006. Maria är bitter för att det fanns en fas i dramat då Sirop kunde ha tagit sina döttrar bort från Irak, men han vägrade om inte också Maria flydde.
Maria hade en andra chans att fly. År 1981 blev hon gravid. Hon sändes till Grekland för att föda. Sonen Konstantinos lever där än i dag. Maria har en smula kontakt med honom. Tidigare hade Maria lyckats få ut sin dotter Liza ur Irak, nu var det bara dottern Aliky kvar.
En dag sa Saddam:
– Det är dags att vi avslutar, schaqra (som betyder blondin),
Hon förstod att hon skulle dö och började planera för sin flykt. Skulle hon kunna lämna sin dotter Aliky kvar? Maria pratade aldrig med någon om sina hemligheter. Hon var helt ensam.
Våren 2001 gav sig Maria Lampsos i väg på en lång flykt som närmast osannolikt slutar med att hon klarar sig.
Jag tycker berättelsen väcker frågan om huruvida alla detaljer är sanna. Maria Lampsos blir upprörd när jag ställer den. Lena Katarina Swanberg får, liksom i sin bok, hjälpa till att förklara hur organisationen INC (irakiska nationalkongressen) med pengar köpte loss Maria som hamnat i ett av säkerhetstjänstens och Saddams underjordiska fängelser. INC var en exilorganisation i opposition mot Saddam, finansierad av den amerikanska underrättelsetjänsten, CIA. I detta skede planerades invasionen av Irak, och Maria Lampsos informationer skulle kunna vara av stort värde.
Så när Marias flyktplan blev förrådd och hon hamnade i en cell under jord i irakiska Kurdistan agerade INC och CIA, säger hon. Maria förflyttades till ett lindrigare kvinnofängelse ovan jord. När hon på Saddams order skulle transporteras tillbaka till Bagdad var hon säker på att döden väntade. Men plötsligt vände fångbilen i stället mot syriska gränsen och Amman. Hon blev fri.
Efter många turer befann sig Maria Lampsos i Thailand där hon förhördes av CIA under många dagar. Bland annat med hjälp av lögndetektor. Organisationen verkade finna henne tillförlitlig. CIA hjälpte Maria att också få ut sin dotter Aliky från Irak till säkerheten hos släkten i Grekland.
Maria Lampsos intervjuades så småningom av det amerikanska tevebolaget ABC. Intervjun gjordes på INC:s och förmodligen CIA:s initiativ och sändes påpassligt på årsdagen av terroristattacken mot New York den 11 september 2001. Vid sändningstillfället var det bara ett halvår kvar till USA:s inmarsch i Irak.
Ångrar du något?
– Nej. Jag lever, liksom mina barn, det räcker för mig. Alla människor gör stora och små misstag.
Jag visar ett par tidningsbilder, publicerade i Aftonbladet, från dagen efter inmarschen i Bagdad. De uppges föreställa ”Saddams kärleksnästen”. Jo, hon känner igen interiörerna, väggmålningen med en naken kvinna och en muskulös man. Där har hon varit.
Och den andra bilden är från palatset där de oftast sågs. I ett foto med oval ram som står på ett bord i biblioteket poserar en kvinna med diktatorn.
– Jo, det är jag, säger Maria Lampsos. Titta på händerna, de förändras inte.
Under dagen i Göteborg har säkerheten kring Maria Lampsos åter diskuterats med Säpo. Hennes advokat är upprörd och driver att hon ska få fortsatt skyddad identitet med tanke på all uppmärksamhet kring boken. Ingen ska veta var hennes svenska lilla trygga hörna finns. Platsen där hon går ut med hunden och besöker biblioteket. Den där orten där hon aldrig har kunnat tala om sitt liv, om vem hon egentligen är. Hon, grekinnan som talar flytande arabiska och är en 57-åring med stil och smak, röda naglar och silversmycken.
– Jag har aldrig bett någon om hjälp. Jag är stolt. Jag har varit stark och barnen vill att jag ska fortsätta vara som alltid. Men ibland är jag som ett litet barn, jag vill ha en kram och komma tillbaka till min barndom.
Då sluter Maria Lampsos ögonen och drömmer. Det hon ser under ögonlocken är en förlorad värld med mamma och pappa och en stor familjs värme i det komfortabla huset i en förnäm del av Bagdad. Hon är glad och lycklig och i femtonårsåldern.
Hon vet inte att hon snart ska träffa Saddam.