Serietecknaren Liv Strömquist driver i humorprogrammet ”Tankesmedjan” med nyheter och samhällsfenomen.
Liv Strömquist har många epitet: kompromisslös, arg, rolig, malmöit, statsvetare och politiskt aktiv. Själv beskriver hon sig som en serietecknare som jobbar mycket på radio.
– Jag jobbar väldigt mycket, tyvärr, eftersom jag innerst inne vill slappa.
Nu är hon aktuell med humorprogrammet ”Tankesmedjan” i P3 som gör satir på aktuella händelser, nyheter och samhällsfenomen.
Du och dina kolleger säger att ni är ett ”komikernätverk som vill erbjuda ett alternativ till tankesmedjorna utan humor”. Vad menar ni med det?
– Vi tänker smida tankar som är lite roligare än dem som i allmänhet smids. Men vissa tankesmedjor är roliga. Timbro har till exempel gett ut en bok som heter ”Djur är inte människor”, det är humor.
Vad vill du prata om i programmet?
– En sak är gråtande män. Jag vill uppmana hötorgsmålare att utveckla gråtande barn-grejen till att även innefatta gråtande vuxna, gärna med ett litet runt och gulligt utseende. Till exempel Fredrick Federley när han grät över FRA-lagen i riksdagen. Den skulle jag vilja ha som oljemålning över soffan.
Tidigare kunde Liv Strömquists ”Alice Bah-dialekt” (det är så hon beskriver den) höras i ”Pang Prego” i P3. I seriealbum som ”100 procent fett”, ”Drift” och ”Einsteins fru” har hon hyllats för sina klockrena samtidsanalyser av makt och förtryck. Humorn är svartarg.
Du kritiserar ofta högerns trista humor. Vilket betyg ger du vänsterns humor?
– Inte heller så bra! Den består ofta av att till exempel rita en gris med monokel och kostym och sedan skriva ”bankir” under.
Hur skulle du beskriva din ideologi?
– Vrida, vända, tvivla och ändra mig. Kombinerat med att hata borgarna och hela jävelsamhället.