Hon är en uppenbarelse, Sofi Oksanen, där hon svartklädd med nätta men säkra steg trippar fram längs Arkadiagatans istäckta trottoar. Helsingfors ligger försänkt i töcken och slask. Med högklackade stövlar, blodröda läppar, mörklila hårförlängningar och vitsminkade kinder sticker hon ut i eftermiddagens skumrask.

Helsingfors är ingen stor stad. Sofi Oksanen är igenkänd. Många tittar förstulet, men hon tycks oberörd av uppmärksamheten, drar det sista blosset på sin mentolcigarrett och skrider in på Farang, den asiatiska restaurang där vi ska äta en sen lunch.

På Kosmos några kvarter bort var det knökfullt. Och på något sätt, tänker jag, skulle det unga stjärnskottet Sofi Oksanen kännas malplacerad på krogen där promillespända rödnästa manliga författargenier som Henrik Tikkanen och Pentti Saarikoski brukade hålla hov, omgivna av storögda kvinnliga beundrare. Men när jag frågar Sofi om hon känner sig hemma på Kosmos, denna Kultur-Finlands klassiska mötesplats, ser hon förvånad ut.

– Javisst. Jag går gärna på Kosmos, men Farang är ett lugnare ställe för en intervju.
Trots att hon bara är 33 år och har en ganska sparsam produktion (tre böcker hittills) har Sofi Oksanen redan belönats med litterära Finlands två förnäms­ta utmärkelser, Runebergspriset och Finlandiapriset.

Och den här vårvintern har Sofi Oksanen fått ett stort internationellt genombrott med sin senaste roman ”Utrensning”. Boken, som kom på svenska strax efter nyår, har översatts till 27 språk. I april släpps den i USA och för Oksanen väntar pr-turné till bland annat New York, Washington och San Francisco. Läsarna kommer skyndande och kritikerna tar till hänförda hyllningsord. ”Suverän, sensationell (…) Nobelpris om några år” skrev DN:s kulturchef Maria Schottenius häromveckan.

Nu har Sofi Oksanen god chans att få ytterligare ett prestigeladdat hedersbevis. ”Utrensning” är nämligen nominerad till Nordiska rådets litteraturpris (på drygt 450 000 kronor) – pristagaren offentliggörs på tisdag.  ”Utrensning” spänner över Estlands moderna historia. Från 1930-talet, över den sovjetiska ockupationen, fram till tiden strax efter Sovjetunionens fall. Utvecklingen speglas genom två kvinnor som våldtagits av både männen och historien: Aliide som blev olyckligt kär i sin systers make, motståndsmannen, och Zara som blir ett offer för 1990-talets sextrafficking. Trots de breda mörka stråken är ”Utrensning” en hoppfull, spännande och emellanåt också rolig bok.

Sofi Oksanen är omtumlad över prisregnet och det översvallande mottagandet.

– Utrensning” kom ju 2008 i Finland, och till en början trodde jag att den uppmärksammades eftersom den tog upp ett ämne som det talats tyst om – Finlands förhållande till Estland under Sovjettiden. Men nu när boken börjat sälja bra i andra länder tänker jag att den har andra kvaliteter också, säger hon med sin en smula beslöjade stämma.

Att Sofi Oksanen riktat blickarna mot Finlands lilla granne Estland är ingen tillfällighet. Hennes mor är estniska och mötte Sofis pappa, elektrikern från Jyväskylä, när han i mitten av 1970-talet var med och byggde storhotellet Viru i Tallinn, då förtiden huvudstad i sovjetiska rådsrepubliken Estland. Paret flyttade till Finland, där Sofi föddes 1977.
Hon har månat om sin estniska identitet och är i princip tvåspråkig, ”men estniskan är tyvärr lite rostig just nu”.  Svenskan då? Nja, visserligen bor hon i Helsingfors, finlandssvenskans högborg, och har läst det som icke-svenskspråkiga finländare kallar ”tvångssvenska” i skolan. Men hon före­drar att bli intervjuad på engelska.

Debutromanen ”Stalins kossor” (på svenska 2007) skildrar tre generationer kvinnor: Anna, som kämpar med ätstörningar växer upp i 1980-talets Finland med en estnisk mor. Modern skäms över sitt estniska ursprung. I Estland lever mormodern, med plågsamma minnen av den brutala nutidshistorien. Det är tack vare besöken i mammans hemby utanför Haapsalu strax söder om Tallinn som Sofi Oksanen så levande och detaljrikt kunnat återge samtal och stämningar från 1940- och 50-talens Estland.

– Vi tillbringade somrarna i Estland från det jag var liten. Jag älskade att lyssna på de vuxnas samtal. I efterhand har jag förstått att det talade ordet betydde enormt mycket i det ockuperade Estland – man kunde inte prata i telefon, för den var avlyssnad, och man kunde inte skriva brev, de öppnades och granskades. Det var besvärligt att resa inrikes, ibland nekades vi tillstånd att åka utanför Tallinn och var tvungna att ta oss ut på landet i smyg, illegalt.

Det var också i Estland som Sofi Oksanen började intressera sig för litteratur. Hon började med böckerna om Angelique, kokotten vid Ludvig XIV:s hov, en romanserie som brukar räknas som triviallitteratur med stort T.

– Men jag tycker inte att de är helt igenom usla, jag kan fortfarande ha behållning av en Angeliqueroman. Dessutom fick de mig att bli intresserad av historia.

I Estland har Oksanen blivit snudd på nationalidol. Förra året blev hon framröstad till ”Årets person” av tidningen Postimees, och för en dryg månad sedan fick hon ta emot en orden ur den estniska presidenten Toomas Hendrik Ilves hand för hennes ”utmärkta redogörelse av Estlands nutidshistoria”. Något hon gläds åt men inte är helt bekväm med.

– Jag skriver om Estland för att ämnet berör människor jag tycker om, och mig själv också. Men att vara ett slags galjonsfigur… nja, det blir lite komplicerat.
Sofi ger ett vaket och vänligt intryck och svarar prompt och utförligt på de flesta frågor. Och hon poserar tålmodigt för kameran.

Men mitt i älskvärdheten finns också en björnstark integritet. Lägenheten i arbetarstadsdelen Berghäll är hennes borg. Dit släpps inga journalister in. Hon antyder att hon har en sambo men vill inte berätta mer än så.
Det är uppenbart att hon skriver utifrån egna erfarenheter. Men hon undviker att diskutera likheterna mellan personerna i böckerna och henne själv.

– Visst blandar jag fiktion med självbiografi, men vilket som är vilket, det tycker jag egentligen inte är så intressant för läsarna. I en tidigare intervju har Sofi Oksanen sagt att hon, som ett feministiskt ställningstagande, vägrar att bära byxor. Men numera har hon tröttnat på att kommentera sin stil och klädsel.

Efter en paus, med en suck som låter mer resignerad än irriterad:

– Det är väl ganska uppenbart att jag sympatiserar med gothkulturen. Men jag förstår uppriktigt sagt inte de här frågorna om hur jag ser ut. Vad har det med mitt skrivande att göra?

Sofi Oksanens berättelser är alla skrivna ur kvinnoperspektiv.

– Självklart är jag feminist. Samtidigt är det uttrycket numera så urvattnat och belastat att det skulle behövas ett nyuppfunnet ord. I Estland exempelvis är det ingen som pratar om feminism, och det beror på hur ordet användes under Sovjettiden. Då orerade man alltid om hur viktig kvinnorepresentationen var. Ändå var det manliga strukturer som gällde till hundra procent.

Hennes andra bok, ”Baby Jane”, handlar om en flicka från den finska landsorten som flyttar till Helsingfors och börjar umgås i stans gaykretsar. Hon blir förälskad i en ung kvinna, Piki. Men relationen förmörkas av Pikis panikångest.

– Det är inte i första hand en skildring av ett lesbiskt förhållande, utan en bok som handlar om paniksyndrom, säger Sofi Oksanen.

Har du själv lidit av det?

– Nej, men jag har upplevt det på nära håll. Panikångest är vanligt, men det talas väldigt tyst om det. Jag tror personligen att en stor del av alkoholproblemen i Finland beror på att folk försöker döva sin panikångest med att dricka.

Sofi Oksanen har gjort sig känd som en orädd debattör. När hon, i ljuset av de senaste årens återkommande massskjutningar, i en intervju med dansk teve kritiserade våldsmentaliteten och vapenfixeringen i Finland blev det braskande rubriker i de inhemska tabloiderna. Många ansåg att hon, den internationellt kända författaren, inte skulle ägna sig åt att ”besudla Finlands image”.

– Det är en märklig uppfattning att en finsk författare med framgångar utomlands ska vara något slags ambassadör och bara prata om sauna och tusen sjöar. Jag måste ju ha rätt att tala om saker jag tycker är fel, säger Sofi och snurrar på koppen med kallnad kaffe latte.
Men nog älskar hon sitt Finland också, i alla fall huvudstaden Helsingfors. Det märks när hon tar med oss på en spontan sightseeing till fots efter lunchen.

Förbi Sibeliusakademien där alla dirigentgenier drillats, utmed de isiga trappstegen och stenpostamenten vid republikens parlament, ner mot Mannerheimsvägens snöslask, ljusblänk och trafikträngsel, fram till Nationalteaterns granitborg.

Ursprungligen skrev Sofi Oksanen ”Utrensning” som en pjäs för Nationalteatern, den finska nationalscenen. Nu har hon fått beställning på ett nytt verk som ska ha urpremiär år 2012.

– När jag nu ska ha tid att börja med det. Nackdelen med uppståndelsen (kring ”Utrensning”) är att den tar tid från skrivandet, säger Sofi Oksanen.
Framför teatern står Wäinö Aaltonens staty av nationalskalden Aleksis Kivi. Kanske inbillar jag mig. Men nog får Sofi Oksanens närvaro den melankoliskt grubblande Kivi att se lite piggare ut?