I dagarna hade ”Bröllopsfotografen” biopremiär i Sverige, och i slutet av oktober går den romantiska komedin ”Simon og Malou” upp på danska biografer. Båda filmerna med Tuva Novotny i en av huvudrollerna. Det är mycket nu, men 29-åriga Tuva Novotny är inte det minsta stressad.
Den just avklarade filminspelningen i Rom, där Tuva spelar sidekick till Julia Roberts i ”Eat, pray, love”, skulle man kunna kalla ”det stora internationella genombrottet”. Ett genombrott som Tuva välkomnar motvilligt. Dessutom är hon inte nöjd med sin insats.
– Det är ett så stort maskineri i de stora Hollywoodfilmerna och tricket är att fylla sina repliker med kött och blod trots att man bara har tre sekunder på sig och sjutton producenter som flåsar i ens nacke. Men jag känner inte att jag lyckades. Jag kände mig blockerad.
En månad i Rom där ”kostymklädda snubbar” hämtade och lämnade Tuva vid hotellentrén varje morgon och kväll och där en assistent knappt ville låta henne gå på toaletten ensam, var en högljudd väckarklocka för Tuva. På branschsajten Filmnyheterna.se skrev Tuva en krönika om hur hon kommer att börja jobba i kassan på Ica den dagen svensk film blir en kopia av det amerikanska stormaskineriet hon just upplevt.
– Jo, man frågar sig, varför gör jag det här? Kärleken till filmkonsten, kärleken till mitt jobb, kommer i skymundan när allt ska klaffa i ett enormt maskineri. Men jag kanske borde ha haft mer av glimten i ögat när jag skrev min krönika, för samtidigt var det ju skithäftigt. Att stå där och se allt hända. Jag kände mig som ett barn.
På vilket sätt blev du som ett barn?
– Jag har ju vuxit upp med ”Pretty Woman” och nu var det liksom ”Julia, ska vi läsa en scen?”
Hur var hon, Julia Roberts?
– Inspelningsplatsen var omringad av fans, och fotografer hängde i träden, men hon var ett überproffs och lät det inte störa henne. Jag beundrar henne, hur hon har tagit sig upp till toppen och ändå lyckas hålla så hårt på sitt privatliv. Det finns inte många som är på hennes nivå och nu spelade vi på samma planhalva, det var häftigt.
Fotografen Anders Hansson stegar upp för trapporna och in i lägenheten. Han och Tuva pratar om hur man bör hålla i ett kameraobjektiv. Tuva spelar en aspirerande fotograf i ”Bröllopsfotografen” och verkar över lag ha ett stort intresse för fotografi. Många privata foton pryder väggarna, och ett inramat foto i svartvitt av den tjeckiske fotografen Josef Koudelka hänger inramat bakom matbordet.
När det är dags för fotografering blir det bilder rakt upp och ner utan krusiduller. Tuva tar inte en sekund till att titta i spegeln innan. I sitt mediemanifest som ibland skickas ut till journalister inför intervjuer, står klart och tydligt att hon inte tänker stylas eller posera på ett onaturligt sätt. För att inte ”medverka till unga flickors strävan efter film- och modebranschens glamouriserande och ytliga utseendeideal”, som hon själv formulerar det.
I sin relation till massmedier är Tuva också noga med att hålla isär sitt privatliv från yrkesrollen. Familjen hålls utanför intervjuer och Tuva är återhållsam med att berätta om sig själv. Men vad får då svenska filmtittare för bild av henne?
– Jag försöker att inte tänka på det. Men en kompis hörde på en middag att jag är en rödvinsdrickande kvasikulturfeminist. Jag förstår att läsare kan få en smal bild av offentliga personer, det blir en ensidig personlighet som kommer fram i intervjuer, bara en bråkdel av personen. Men jag är inte intresserad av att ge ett heltäckande porträtt.
Bryr du dig om vad andra tycker?
– Det händer, särskilt med bloggens tillfart, det har blivit så tillgängligt för folk att ha åsikter om allt. Många elaka och ogynnsamma kommentarer kommer fram. Vi lever i en kultur av elak ironi som fortfarande är modernt. Det kan jag bli ledsen för. Jag kan känna mig uppgiven inför mänskligheten.
Om din favoritregissör får för sig att göra en film med riktigt ”elak ironi” som du inte gillar, tackar du då nej till huvudrollen?
– Det beror ju på vad man riktar ironin mot. Ironi som samhällskritik kan ju bli riktigt bra, men inte riktat mot en person. Det finns en ironiserande och ansvarslös mobbningskultur bland vuxna som jag tycker är hemsk. I ”Bröllopsfotografen” skildras hur elaka vuxna kan vara mot varandra. Och samtidigt undrar vi varför barnen retar varandra ...
Varför tror du en sådan ”mobbningskultur” kan vara så populär?
– Det handlar om en slapp hållning till medmänsklighet, som späds på av ett medieklimat som skor sig på andras olycka; skvallerpress och mobbnings-tv.
Är det varmare i Köpenhamn?
– Här riktar man sitt missnöje mot politiker och auktoriteter som satt sig i en position att bli granskade. Visst finns skvallerpress och mobbnings-tv här också, men de gånger det gått för långt har de som utsatts också slagit tillbaka med full kraft. Som till exempel Casper Christensen, känd komiker som efter att han förföljts av skvallerpress i åratal bjöd in chefredaktören för danska Se och hör till sitt tv-program, för en öppen och skoningslös moralisk utfrågning. Sunt tycker jag, att man inte bara finner sig i sådan behandling, utan slår tillbaka med samma vapen – offentlig debatt.
Telefonen ringer och Tuva svarar i sitt headset – på norska första samtalet, på danska andra och på svenska tredje. Vi promenerar ned till stamfiket på Studiestræde och jag frågar Tuva om hon är en person som anpassar sig efter andra.
– Att jag lärt mig danska har gjort saker lättare här. Bara en sån grej som att öppna ett bankkonto. Det är viktigt att anstränga sig, med språket tar man sig in i folksjälen, och jag vill vara en del av den. Det är också mitt jobb att ytligt kunna göra om mig, men i värderingar och åsikter anpassar jag mig inte.
Hur viktigt är en films budskap för dig när du går in i ett projekt?
– Jag använder mig av vad jag kallar en nödvändighetskompass. Det behöver inte vara en tung, existentiell berättelse, jag kan lika gärna göra en humorserie, men ämnet måste kännas relevant och viktigt att ta upp.
Du är väldigt principfast?
– Det är inga principer, bara ren självmedicinering. Men sen handlar det ju också om att ha mat på bordet, så kommer århundradets check kanske jag till och med måste tacka ja till en återförening av ”Skilda världar”.
Är det inte jobbigt att spela kär i alla filmer?
– Haha, nej, det är det lättaste som finns. Alla kommer ihåg hur det är att vara förälskad. Och när det gäller kärleksscener, sexscener, så är allt så tekniskt att det bara blir komiskt. Jag trivs bra med att spela i filmer om banala vardagssaker, där det är lätt för tittarna att relatera. Det vore konstigt om jag som skådespelare bara drömde om att få spela roller i komplexa situationer. Familjeliv och relationer är komplext nog för mig.
Vad skäms du mest över i din karriär?
– Det är så pinsamt att jag inte kan säga det.
Är du säker?
– Okej, det var när jag var 17 år och blev erbjuden 75.000 kronor för att vara bartender och spela skivor en helg, i Västerås och Luleå. När jag kom till baren i Västerås såg jag att det var ett tobaksbolag som sponsrade festen. Det var jobbigt och kändes helt fel.
Vad är du mest stolt över då?
– Att jag har ett familjeliv och en karriär som båda funkar.
Hur får man det att funka?
– Bra planering, och genom att hålla fokus på första prioritet, för min del familjen. Om inte familjen fungerar eller mår bra gör jag inget bra jobb, så det är en förutsättning att det ena inte görs på bekostnad av det andra.
När vi kliver in på det skramliga kaféet börjar Tuva genast bära in disk till köket och prata med personalen bakom kassan. Hon känner ägarna och det händer att hon extrajobbar här, mest för att hjälpa till. Det gör hennes pojkvän också, en norsk kille som annars arbetar med mjukvarulicenser. Vi beställer in kycklingmackor, gjorda på bröd som Tuva lovprisar, och pratar mer om hennes senaste biofilm ”Bröllopsfotografen”. ”En äkta värmlandspöjk träffar en äkta överklasstjej i Stockholm och en motvillig vänskap föds”, förklarar Tuva.
– Men han ger sig inte. När de till slut bortser från social tillhörighet inser båda att de har mycket gemensamt. Filmen handlar om vad någon är beredd att göra för att bli accepterad.
Klasskillnader som hinder för kärleken är ett klassiskt tema på film. Hur verkligt dilemma är det egentligen tror du?
– Det är en lång väg från Slottet till Rinkeby, klasskillnaderna finns och det är bra att man tar upp dem. Men filmen handlar också om samhällsnormer och utanförskap.
Känner du dig utanför ibland?
– Vem gör inte det? I Rom kände jag mig jävligt utanför. Klassåtskillnad eller statusfördelning kan ju ske i kulturkrockar och gruppdynamiker också, det handlar ju inte alltid om ekonomisk klass och förutsättning, utan också om social skolning och kulturell bakgrund. Hollywood och jag var nog en sån, kulturkrock liksom. Men jag lägger inte lika mycket vikt vid sådant nu. Det var annorlunda i tonåren då jag använde attribut och bekantskaper för att identifiera mig själv som människa och känna tillhörighet.
I dag är det familjen som ger Tuva störst bekräftelse, berättar hon. Och även om familjen är tabubelagd i intervjusammanhang glider vi försiktigt in på ämnet.
– I jobbsammanhang blir jag bekräftad och betald för projekt, det kan lätt kännas att man bara finns fram till nästa lönecheck. Många människor i Sverige har fått sparken senaste året och jag förstår vad som händer med deras självförtroende. Men när man inte blir bekräftad genom sitt jobb ser jag att partnerskap och familj är något man kan falla tillbaka på. Att åtminstone ha en familjeidentitet när yrkesidentiteten svajar.
Vad tänker du på när du hör ordet kärlek?
– Känslan av antingen eller. Att älska eller inte. Jag tycker att kärlek utan kompromisser är ”rubbish”. Det är när man böjer sig, kompromissar och ändå älskar någon som man kan prata om kärlek. Jag är ingen kämpe för giftermål eller andra kyrkliga traditioner, men kör man på ”antingen” ska det innefatta allt.
Hur har din syn på kärlek utvecklats med åldern?
– Jag tror att jag alltid har haft samma inställning, att älskar du någon så älskar du verkligen den personen. När jag var yngre hade jag en strävan efter kicksökande kärlek, då var förälskelsen större än kärleken. Med åren har jag insett att kärlek inte handlar om att vara en marskatt dygnet runt. För mig är det rädslan för att mista någon som är riktig kärlek.
Är det din största rädsla?
– Absolut. Men inte på ett dramatiskt plan. Rädslan för att förlora sin partner, eller i förlängningen ett barn, definierar kärnan av kärleken för mig. Att man inser att utan den personen blir det ett tomrum i ens liv.
Hur romantisk är du?
– Jag vet inte vad det ordet betyder nu för tiden. Om du menar romantisk som i att överraska sin partner med blommor så är jag inte det. Menar du romantisk som i att fantisera om att i framtiden kunna dra sig tillbaka på en strand med sin bästa vän och en Margarita i handen, ja, då är jag romantisk.