Klockan är kvart över sju på morgonen i Sälen. En städerska på Kläppens skidanläggning dammsuger upp brödsmulor och godis från mattan i värmestugan medan gästerna fortfarande sover djupt i stugorna. Men någon rör sig vid ett bord intill mikrovågsugnarna och toaletterna. Det knarrar om den röda gummidräkten när Sanna Tidstrand böjer sig framåt för att surra ihop de spänneslösa pjäxorna med gaffatejp. Några varv extra för att fästa dräkten vid foten också, här ska ingen luft sippra in och stjäla hundradelar.
Morgnar som denna vaknar hon tidigt. Tio i fem ringde väckarklockan hemma i det vita eternithuset i Sörsjön, ett par mil norr om Sälen. Sanna rattade sin gröna BMW förbi matbutiken, den frusna badtjärnen och den snötyngda midsommarstången. Termometern visade 34 grader minus. Två grader varmare än dagen innan.
Nu har hon hunnit hämta pappa Torgny som haft jour vid brandstationen i Tandådalen, slängt i sig en frukostmacka och fått allt på plats inför dagens träningspass. Sanna lyfter upp de långa skidorna på höger axel och guppar i väg i sina pjäxor, mot den upplysta backen som är hennes egen i en och en halv timme. När liften öppnar för allmänheten är det för farligt att ha världens snabbaste kvinna susande nerför backen. En del skulle kanske ta henne för en extrem exhibitionist eller offret för en möhippa, med den skarpt röda gummidräkten som ett ålskinn på kroppen, och den Darth Vader-liknande hjälmen neddragen över huvudet. Få skulle veta vem de tittar på.
För trots att Sanna Tidstrand är världsrekordhållare och fram till nyligen regerande världsmästare i en på flera sätt spektakulär sport är hon tämligen okänd jämfört med landslagskollegerna i de klassiska alpina grenarna.
Som junior var hon mycket lovande i både slalom, storslalom och super-G, och tävlade och tränade tillsammans med dagens stjärnor – Jessica Lindell-Vikarby, Frida Hansdotter, Jens Byggmark. Men ett svårt benbrott i 15-årsåldern bromsade hennes begynnande karriär och efter rehabiliteringen hade hon halkat efter de andra.
– Det var tråkigt att inte kunna vara med i toppen och fajtas. Det gjorde väl att jag tröttnade lite, säger Sanna Tidstrand.
Att speedskisporten kom in i hennes liv kan hon tacka pappa Torgny för. Han åkte själv för skojs skull och föreslog att Sanna skulle göra det för att slipa på störtloppspositionen och vänja sig vid höga hastigheter. Riktigt höga hastigheter. Som 17-åring slog hon enkelt sin pappas rekord på 184,99 kilometer i timmen. I dag är hon bäst i världen, men står utanför den alpina cirkusens strålkastarljus.
– Självklart är det lite speciellt att vara kvinna och åka speedskiing, vi är inte så många. Jämför man världsrekorden mellan män och kvinnor så är det faktiskt inte så stor skillnad. Har man ett starkt psyke kan man knäcka de största av killar! Jag dängde alla killar i alla åk utom det sista under SM-helgen för några veckor sedan.
Aprikosfärgade solstrålar har börjat snudda vid den vitpudrade granskogen på andra sidan Västerdalälven medan dimslöjorna nere i dalen blandar sig med röken från sågverket. Det är en vacker morgon i Kläppen. Sanna Tidstrand står med skidorna i horisontalläge och har tankarna någon annanstans.
– Man är väl van vid utsikten, konstaterar hon lättsamt innan hon hoppar runt och landar hopkurad i störtloppsställning.
De 2,38 meter långa skidorna glider snabbt utför berget. Sanna blir ett rött streck mot den vita snön och bara några sekunder senare reser hon sig och bromsar. Det blir inte mycket åka av i speedski. Nästan all tid går år till förberedelser.
På kvällen ägnar sig Sanna och Torgny åt lite verkstad inne i garaget på brandstationen i Tandådalen. De måste fixa till de hemgjorda ”spoilrarna” som fästs bak på vaderna för att ge extra strömlinjeform åt kroppen. De är gjorda av byggfrigolit, plast och tejp och har alltid funkat fint, tills VM skulle avgöras i franska Vars för ett par veckor sedan. Då gjorde plötsligt en ny tolkning av reglerna att Sanna och flera med henne blev tvungna att kapa några centimeter på längden. Efter det gick åkningen inte som den brukar. Sanna hamnade för lågt i position, studsade bakåt, tog in luft på kroppen och tappade dyrbara hundradelar.
En snabbåt gärd före finalen fick henne att prestera bättre, om än inte perfekt. Sanna slutade på en delad andraplats, fjorton hundradelar efter ettan. Med den ombyggda varianten av spoilrar tror hon att det kommer att gå bättre när världscupen startar i mars.
– Alltså, nu sitter de bra, säger hon nöjt, och klappar till de utbyggda baksidorna av vaderna där hon hukar framför en av de röda brandbilarna.
Utanför stationen lyser det för kvällsåkning från både höger och vänster, i Hundfjället och Tandådalen. Men den ökända backen Väggen ligger mörk. Det har faktiskt hänt att räddningstjänsten fått rycka ut för att undsätta en och annan oerfaren skidåkare som fastnat mitt i branten och varken vågat fortsätta ner, eller orkat ta sig upp igen. Väggen har en genomsnittlig lutning på 45 grader och är en utmärkt speedskibacke. En gång om året hålls tävlingar här, men det är när vanliga sportlovsfirare testar sina gränser som olyckor inträffar.
Att släppa på farten utför en stupande brant är trots allt förenat med viss fara. Kunskap och utrustning kan betyda skillnaden mellan liv och död. Det vet Sanna Tidstrand av egen erfarenhet.
I franska Les Arcs 2006 nådde hon 242,59 kilometer i timmen och skrev in sig i Guinness rekordbok som världens snabbaste kvinna på skidor. I tävlingen därefter, den sista på säsongen det året, höll det på att gå riktigt illa. Sanna föll i 205 kilometer i timmen, men lyckades rulla över på ryggskyddet, som hindrade henne från att få svåra brännskador genom gummidräkten när hon fortsatte nerför backen i ruskigt hög fart. Fallet inträffade precis i slutet av backen och hastigheten var redan uppmätt. Sanna vann tävlingen, och kunde ta emot förstapris med ett ynka litet brännmärke på ena axeln.
Värre gick det året därpå, tidigt på säsongen 2007, då hon var med om en svår olycka i sporten skicross, där man kör i heat om fyra personer i en bana med olika hopp. Sanna Tidstrand krockade med en uppbyggd snövall mitt i ett hopp, och landade på huvudet i en hastighet av 70 kilometer i timmen. Hon tuppade av och fördes till sjukhus, med hjärnblödning och tre brutna revben. Läkarna meddelade att hon inte skulle stå på skidor mer den vintern, i värsta fall kanske aldrig mer igen.
De hade fel. Under några veckor var Sanna visserligen allt annat än sugen på att kasta sig utför skidbackar, men bara ett par månader senare hade hon tröttnat på konvalescensen. Hon krängde än en gång på sig speedskidräkten, vann de återstående tävlingarna den säsongen och tog guld i VM.
En taggad Sanna reste även det året till Les Arcs, beredd att försöka utöka sitt rekord. Men den här gången fick hon inte ens komma till start. I stället blev hon och hennes medtävlande vittnen till hur den brittiska mästarinnan Caitlin Tovar, 32, tappade kontrollen över sina skidor under en transportsträcka till startplatsen. Hon föll och kanade i hög fart utför en isig brant. Hjälmen flög av, och eftersom hon inte hade några skyddskläder utanpå gummidräkten fanns ingenting som bromsade farten.
Den våldsamma kraschen tog Caitlin Tovars liv. Tävlingarna ställdes in, och sedan dess har ingen tävling hållits i världsrekordbacken.
När det blir av nästa gång vet inte Sanna, men hon vet att hon vill vara där och försvara sitt rekord när det är dags igen. Hon inser farorna med hög fart, och har respekt för riskerna. Men rädd för att åka, det är hon inte. Har aldrig varit det.
– Är man rädd kan man inte hålla på med det här. För mig är det en tjusning varje gång jag kommer upp i hög fart. Jag gillar att känna det där trycket mot kroppen, när det viner och slår. Det är ballt.