När hon på 1980-talet pluggade juridik på Stockholms universitet, sökte hon plötsligt in på Handelshögskolan. Sedan läste hon båda utbildningarna parallellt och gick ut i december 1986 – med två examina och nya toppbetyg.
Minst lika duktig är hon nu. Samtidigt som hon är trebarnsmor och en hårt arbetande chefsjurist på Posten Norden, med stort ansvar för den nyss genomförda fusionen mellan svenska och danska posten, har hon inlett en mycket framgångsrik karriär som deckarförfattare.
Med en bok om året har hon satt ett högt tempo även för denna syssla.
Den senaste deckaren, ”I grunden utan skuld”, kom ut för några veckor sedan och handlar liksom de två tidigare om ond bråd död i Sandhamn, skärgårdsön där mästerlotsar och båtsmän successivt fått ge plats åt välbärgade seglare och sommargäster, varav Viveca Sten själv är en.
Vi träffas vid Stavsnäs färjeläge på Värmdö en kulen fredagsmorgon i slutet av mars. Isflaken ligger fortfarande tätt på Nämdöfjärden, men Vaxholmsbåten ”Sandhamn” stävar tryggt ut i sin ränna. Ombord möts Viveca överallt av glada tillrop.
– Hej, det var länge sedan.
– Ska du vara ute hela helgen?
– Jag har precis köpt din nya bok!
Vi slår oss ned vid salongens enda lediga bord. Medan grosshandlarvillor och tillbyggda båthus passerar revy berättar Viveca Sten om hur det kom sig att hon – som hela dagarna befinner sig i en storföretagsvärld fylld av avtal, kontrakt och juridik – plötsligt fick för sig att bli deckarförfattare.
– Jag har alltid skrivit. Och som ung läste jag väldigt mycket. Först ville jag bli journalist, men sedan lät jag mig snärjas i familjefållan. Både pappa, farfar och två farbröder har läst juridik.
Men skrivardrömmarna slocknade inte helt. Under åren har hon skrivit ett flertal juridiska fackböcker.
– När jag för fem år sedan blev tillfrågad om jag ville skriva en till, tänkte jag: ”Gud vad tråkigt, jag vill skriva en deckare i stället – undrar om jag kan?”
Helger, kvällar och tidiga morgnar gick åt. Flygresor från förhandlingar i Bryssel och Köpenhamn likaså. Men till sist efter femton månader låg det där, hennes första deckarmanus.
– Det var en seger bara att ha skrivit det. Att jag sedan fick det antaget och utgivet var helt otroligt.
I kontraktet lovade förlaget att trycka minst 3 000 exemplar. Sedan utgivningen 2008 har den nu sålt i 220 000 ex. Hennes andra bok har hittills sålt 100 000 ex, men då har pocketupplagan just kommit ut.
– Ibland känner jag mig som Askungen på bal. Plötsligt har en dörr öppnats till en magisk värld fylld av kreativa människor som brinner för sitt arbete. Jag får umgås med personer jag beundrat hela livet, säger Viveca Sten.
På en av de bokmässor, releaseparties och författaraftnar, som hon numera allt oftare bevistar, träffade hon till exempel Theodor Kallifatides.
– Vi hade ett långt spännande samtal. Det är verkligen en klok man. När jag kom hem var jag helt uppfylld av allt som sagts, berättar hon.
En annan idol hon fått privilegiet att möta är Harriet Andersson. Och inte nog med det, plötsligt en dag i september i fjol satt den stora Bergmanskådisen och drack ett glas vin i Vivecas egen trädgård i Sandhamn.
Orsaken till besöket var filminspelningen av Vivecas första deckare ”I de lugnaste vatten”, som TV 4 ska visa i en miniserie senare under året, med Alexandra Rapaport, Jonas Malmsjö och Harriet Andersson i ledande roller.
I betydligt mindre roller förekommer Viveca själv, dottern Camilla, 17, och sönerna Alexander, 14, och Leo, 11.
I sin blogg på Passagen berättar Viveca Sten bland annat om hur hon lyckades övertala filmproducenten om att få vara statist i filmatiseringen av sin egen bok. Och därtill om sönernas lycka över att vara avlönade skådisar för en dag.
– Själv känner jag mig lika storögt fascinerad som de över att få vara med om allt detta. Kanske är jag bara på tillfälligt besök i den här världen, men jag är glad att jag är inbjuden.
Medan ”Sandhamn” rundar Runmarö och stävar fram genom isen mot sin namne, berättar Viveca om hur hon för fjorton år sedan höll på att bli ofrivilligt inbjuden till en helt annan värld. Det är en historia som säger en hel del om vilket segt virke denna duktiga flicka är gjord av.
– Det var när jag skulle föda Alexander. Plötsligt var det något som brast i ryggen och gjorde så överjävligt ont, minns hon.
Men på BB verkade man inte förstå hur det var fatt med den nyförlösta mamman.
– Det smärtade så att jag grät. Jag kunde inte röra mig och kunde absolut inte lyfta min bebis. Den enda hjälp de kunde ge mig var ett recept på alvedon.
Först när hon efter hemkomsten från BB uppsökte en husläkare, fick Viveca bekräftat vad hon haft på känn.
– Det räckte med att hon tittade på mig. ”Du har ju diskbråck!”, sa hon. De två lägsta diskarna var skadade och jag skickades in för operation.
Men efteråt läkte inte diskarna som de skulle. Efter ett drygt halvår sängliggande med ständig värk och med daglig assistans i hemmet, eftersom hon inte kunde sköta sin bebis själv, ringde en dam från Försäkringskassan.
– Hon sa: ”Vi får nog fundera på att göra dig till sjukpensionär.”
Viveca var då anställd som bolagsjurist på SAS och hade förstås helt andra framtidsplaner.
Tillsammans med maken Lennart sökte hon upp en av landets främsta ryggspecialister som efter en lång undersökning kunde konstatera att diskarna helt hade kollapsat och att Viveca hade två val om hon ville ha chansen att slippa bli sjukpensionär.
Det första alternativet var att steloperera ryggen och sedan ligga tre månader i gipsvagga. Det andra, och betydligt mer osäkra alternativet, var att underkasta sig ett avancerat träningsprogram för att bygga upp ryggens små muskler så att dessa på sikt skulle kunna bära upp överkroppen i stället för ryggraden.
– Att ligga ett kvarts år i gipsvagga lät ju helt otänkbart för mig som nybliven mamma, så jag valde det andra. Under de första åren tränade jag tre gånger om dagen en halvtimme i stöten. Numera har jag kunnat trappa ned till ett pass om dagen. Sammanlagt har jag genomfört träningsprogrammet sju tusen gånger och känner mig nu helt frisk, berättar hon med ett leende.
Tror du att det är den här kampviljan som gör att du nu klarar av att leva ditt dubbelliv som chefsjurist och deckarförfattare?
– Kanske det. Jag har inte tänkt på det på det viset, men det är möjligt, säger Viveca Sten, samtidigt som Vaxholmsbåten signalerar att vi nått fram till vår slutdestination.
I hamnen möts Sandhamns egen Agatha Christie av många bekanta ansikten. Mestadels bofasta, av vilka det finns knappt hundratjugo här vintertid. Eftersom det är fredag har även en del av de drygt två tusen fritidsboende tagit sig ut. En av dem är Vivecas bror Patrik, vars hund Morrison står bunden utanför Westerbergs Livs och viftar på svansen.
På somrarna är stora delar av släkten samlad här. Pappa bor kvar i det
pampiga skärgårdhemman som 1917 köptes av farfarsfar. I husen intill kamperar Viveca och hennes bror med familjer.
– Ett tag delade vi boende med Patriks familj. Men 1998 fick vi chansen att köpa fru Forsmans hus alldeles i närheten. Det blev budgivning och priset drog i väg. Men så avbröt hon den och gav oss ett fast pris. Hon ville helst sälja till någon hon kände. Som barn var hon en av min pappas lekkamrater härute, berättar Viveca.
Med lite möda lyckas vi betvinga snödrivorna och ta oss in i det vitrappade huset i utkanten av byn.
När vi satt oss till rätta på den lilla glasverandan bryter solen plötsligt fram genom molnen och målar den pittoreska bygränden i friska kulörer, en första föraning om hur det kan te sig på sommaren när över hundra tusen dagturister, hotellgäster och seglare förvandlar den lilla ön till en lekstuga för det vackra folket.
Kanske är detta en av förklaringarna till att Vivecas Stens deckare fått sådant genomslag. Vem lockas inte av utsikten till blodiga skandaler i en omsusad värld som de flesta av oss bara känner från damtidningar och söndagsmagasin?
– Visst florerar här mycket smaskigt skvaller om vad som försiggår bakom fasaderna, säger Viveca.
Detta tar hon fasta på i sin andra bok, ”I den innersta kretsen”, som utspelas i anknytning till segelregattan Gotland Runt, som årligen arrangeras av Kungliga svenska segelsällskapet – en av öns och den svenska överklassens starkaste bastioner.
Men i förstlingsverket ”I de lugnaste vatten” och i den nyutkomna ”I grunden utan skuld” är det i stället den bofasta befolkningen och dess vedermödor som står i fokus.
– Det som lockar mig är att beskriva kontrasten mellan den trygga och rena idyllen och det mörker som ryms i en ond bråd död. Att undersöka vilka drivkrafter som kan få människor i en sådan här isolerad värld att gå över gränsen till det mest förbjudna, säger Viveca.
I likhet med många andra kvinnliga svenska deckarförfattare lägger hon också större vikt vid relationerna och karaktärsteckningen än vid våldet och brottsutredningen. I den senaste boken vävs ett släktdrama från 1900-talets början skickligt ihop med en nutida mordgåta. Historien innehåller både familjehemligheter, grannfejder och religiös fanatism.
Är det ingen härute som tycker att du ger trakten dåligt rykte?
– Nej, jag har inte fått några sådana reaktioner. De flesta säger att de känner igen sig så väl, att jag levandegör den tillvaro som finns här ute. Samtidigt kan jag inte vara för hänsynsfull. Jag måste också vara trogen mina berättelser. De får ju inte förvandlas till en utslätad gröt, bara för att jag inte vill stöta mig med någon.
Innan vi lämnar ön vill Viveca Sten visa oss runt i sitt älskade Sandhamn. Men vart vi än kommer dyker det upp mörka skuggor ur hennes böcker.
– Däruppe på Kvarnberget har jag placerat det Brandska huset som spelar en så stor roll i både ettan, tvåan och trean. Och där borta ligger kyrkogården där en av treans nyckelscener utspelas. Och där ligger missionshuset som numera är bed & breakfast.
Med risk för att avslöja en liten del av intrigen i sin första bok berättar hon att den numera aktivt bidragit till Sandhamnsturismen.
– För några veckor sedan fick jag veta att några gäster insisterade på att få bo i rum nummer fem i det gamla missionshuset. I samma rum som ett av mina stackars offer …