Stefan Einhorn: ”Ibland glimmar det till och ibland är jag riktigt dum i huvudet”

– Yrkesskicklig, förmögen, intelligent, rolig eller en god medmänniska – om du får välja en av dessa egenskaper – vilken skulle du helst vilja ha?

Det är tidig morgon och Stefan Einhorn tittar uppfordrande på de trettio jurister som samlats till höst-kickoff i ett konferensrum på Nordic Sea hotel i Stockholm. Han är här för att föreläsa om hur man blir en god chef och han börjar som han brukar, med just den här frågan. Svaren ges med handuppräckning. Ingen väljer yrkesskicklig, sex vill helst av allt bli förmögna, en vill bli intelligent, en vill vara rolig och resten väljer att vara en god medmänniska.

Ungefär så brukar svaren bli, berättar han – ett uttryck för att vi, de flesta av oss, insett att vi själva mår bra av att göra goda gärningar.

Varianter på den här föreläsningen håller Stefan Einhorn ungefär 80–90 gånger per år. Senare i veckan ska han till Jönköping och Kristianstad och tala om samma sak, berättar han, när vi ses efter lunch i hans spartanskt inredda arbetsrum på Radiumhemmet i Solna.
Det är här han har sin bas. Han har fortfarande en deltidstjänst (20 procent) på Karolinska sjukhuset. Men resten av tiden skriver han och föreläser.

Efter dundersuccén för fyra år sedan med ”Konsten att vara snäll” (en bok som nu sålts i mer än 300.000 exemplar) reser han runt som en sorts snällhetens ambassadör och pratar om etik på jobbet, etiskt ledarskap, hur man blir en god medmänniska och om livets mening. Bokens osannolika genomslag förvånar honom fortfarande.

– Budskapet, att godhet lönar sig, är ju inte nåt nytt, det är evigt. Jag bara paketerade det på ett nytt sätt, för nutidsmänniskan.

För Stefan själv innebar det att han kunde gå ner i arbetstid, och satsa på att skriva fler böcker. Den senaste, ”Vägar till visdom” är inte en vis bok, poängterar han själv, utan en bok om visdom. Mer om den senare.

Det händer att han avslutar sina föreläsningar med att visa en bild på sina föräldrar, Nina och Jerzy Einhorn, två av landets främsta cancerläkare. Det händer också att han berättar historien om sig själv, karriäristen som såg som det viktigaste i livet att bli chef och professor, precis som pappa. Bara för att mitt i livet upptäcka att de yttre framgångarna inte motsvarades av de inre. Livskrisen, som kom för tretton år sedan, och vars utlösande orsaker han vill hålla för sig själv, ledde till att Stefan Einhorn började skriva.

– Jag fattade en rad tuffa beslut och fasade successivt ut mig själv ur den akademiska karriären. Visst var det en sorgeprocess att välja bort forskningen, den var väldigt lustfylld, som att få leka hela dagarna. Och jag tyckte om att vara chef, att ta ansvar för människor och handleda doktorander. Men man måste prioritera, och jag har aldrig ångrat mig. Som läkare och forskare var jag mer utbytbar, det är jag inte på samma sätt som författare och föreläsare.

I dag undervisar Stefan Einhorn läkarkandidater i ”Konsten att vara en god doktor”. Några egna nya patienter tar han inte emot,
– Men jag har 30–40 patienter kvar, som hängt med i många år.

Att träffa dem är bra för honom själv, säger han.
– Det hjälper mig att behålla min identitet som läkare. Den identiteten värnar jag om, helt och hållet kommer jag nog aldrig att lämna läkarjobbet. Jag tycker om att göra flera saker samtidigt, att skriva är ett så ensamt jobb.

Skriver gör Stefan Einhorn litet var som helst. På flygplatser, tåg och hotellrum. Och i den tio kvadratmeter stora före detta tvättstugan, som gjorts om till arbetsrum hemma i villan i Enebyberg. Dit åker vi en stund på eftermiddagen. Och här ryms bara en person i taget, för golvet är täckt av bokkartonger. Här finns alla de utländska utgåvorna av ”Konsten att vara snäll” – på kinesiska, koreanska och portugisiska och ytterligare fjorton språk. Och så en låda med ”Vägar till visdom”, en bok han själv beskriver som en handbok i visdom. För tillgång till visdom är något vi behöver i dag mer än någonsin, menar han.

– Vi lever allt mer komplexa liv, är ständigt uppkopplade mot hela världen och interagerar med allt fler. Informationsmängden har vuxit explosionsartat. Men bara kunskap räcker inte, om man ska fatta kloka beslut. Vi måste kunna filtrera, sortera och strukturera. För det behöver vi tillgång till vår intellektuella kapacitet. Men det räcker inte heller med bara intelligens. Man måste ha omdöme och förmåga att använda kunskapen och intelligensen på rätt sätt.

En vis människa har, förutom faktakunskap, förmågan att kunna läsa mellan raderna. Livserfarenhet, överblick, konsekvenstänkande, människokännedom, integritet och en ödmjuk framtoning är andra kännetecknande egenskaper. Visa personer har ofta också varit äldre. Men kunskapsutvecklingen gör att äldre människor börjat förlora sin position som vishetsbärare. Förr i tiden var det betydligt enklare att vara en vis gubbe eller gumma, tror Stefan Einhorn.

– Den erfarenhet man samlade på sig under ett helt liv räckte. Så är det inte i dag. För att bli vis måste man hänga med i utvecklingen. Jag blir upprörd när jag hör äldre säga att det där med internet och mobiler, det klarar de sig utan. Det går inte. Om man vill bli vis måste man anta utmaningar och lära nytt, för att kompensera för det successiva förfall som hjärnan faktiskt utsätts för.

Den vuxna hjärnans vikt och volym minskar med två procent för varje årtionde. Och kapaciteten hos vårt arbetsminne, som hjälper oss att hålla information i medvetandet under korta stunder, börjar sjunka redan i 30-årsåldern.

Men visdom är inte någon ouppnåelig egenskap, poängterar han också.
– Visa är vi alla, mer eller mindre. Och visdom är ett förhållningssätt som vi kan lära oss att utveckla.

Ett sätt är att lita på magkänslan.
– Den leder oss rätt oftare än vi tror. Kroppen kan faktiskt skicka fysiska signaler till medvetandet om vad som är rätt och fel.

Ett annat sätt är att våga börja tala om viktiga saker. Det gör vi alldeles för sällan, tycker Stefan Einhorn, som själv kan bli uttråkad av att tala om neutrala ämnen.

– Samtalet har förflyktigats. Jag har inget emot att snacka litet skit ibland, men jag tycker man ska ta chansen att fördjupa samtalet, när man träffar människor. Ställa raka frågor, om hur livet känns och hur man egentligen mår. Vi är så ovana att prata på det sättet, förmodligen för att vi vuxit upp i en kultur som säger att man inte ska vara nyfiken, inte lägga näsan i blöt. Det är synd, för det gör att vi alldeles för ofta slarvar bort möjligheten till inre utveckling i mötet med en annan människa.

Att våga vara ensam ibland och göra ingenting är också viktigt.
Ett fritt funderande över tillvaron kan vara ett sätt att utveckla sin visdom.
– Stäng av informationsflödet och låt tankarna vandra i väg. Jag tror vi har en visdomens röst inom oss, som vi kan få kontakt med. Men då måste vi stänga av det yttre bruset. För den inre rösten talar till oss i en viskning.

Själv försöker Stefan Einhorn meditera en liten stund varje dag.
– Inte tillräckligt ofta och länge, tyvärr, ibland blir det bara någon minut. Men det är ett bra sätt att lära sig lyssna inåt.

En vis person undviker tvärsäkra uppfattningar. I somras publicerade Stefan Einhorn sitt ”agnostiska manifest” på DN Debatt (14/7). Ett manifest där han underströk att ur vetenskaplig synvinkel är frågan om Guds existens faktiskt obesvarad.

– Jag ville skapa ett utrymme för alla dem som säger ”Jag vet verkligen inte” och markera att det är helt okej att känna så. Vetenskapen stöder vare sig tro eller ateism i dag.
Att tala om sig själv som en vis person är inte möjligt. Vishet måste omgivningen bedöma.

 Så du tycker inte att du är särskilt vis då?
– Nej, jag är nog som folk är mest. Det glimmar till ibland och ibland är jag riktigt dum i huvudet.

”Vägar till visdom” är den femte och kanske också den sista i Stefan Einhorns bok-serie om vad han tycker är viktigt i tillvaron: sanningssökande, etik, kärlek och visdom.

Vad nästa bok ska handla om vet han ännu inte.
– Jag försöker ta det lugnt, luta mig tillbaka och känna att det är precis som det ska vara. Men ibland blir jag litet stressad av att inte ha någon bra idé. Över huvud taget grubblar jag rätt mycket över framtiden just nu. Jag har inte den där förmågan att leva i nuet, känner mig rätt konfunderad och osäker.

Kanske har det med åldern att göra, tror han.
– Jag har fyllt 53 och jag kan inte förlika mig med det, jag känner mig fortfarande som 21. Det var en smäll att upptäcka hur fort livet går. Nej, det här har jag nog inte bearbetat färdigt ännu.

En livskurva vill vi att Stefan Einhorn ska rita upp, med höjdpunkter och svackor. Det är inte så lätt.

– Livet har varit ganska jämnt och ganska roligt från det jag tog klivet in i vuxenvärlden. Men att vara barn var inte så kul. Jag var ett otryggt barn med dålig självkänsla och med hårt arbetande föräldrar, för att uttrycka det kort. Jag hade dåliga betyg. Men så en dag i andra ring fick jag för mig att jag skulle försöka plugga till en skrivning. Det var samhällskunskap och jag minns att jag läste allt fyra gånger. Sen skrev jag bäst i klassen, till allas förvåning. Efter det tänkte jag att jag skulle chocka min omvärld och visa att också jag kunde något.
Så Stefan Einhorn gick ut gymnasiet med högsta betyg, disputerade vid bara 24 års ålder och så rullade det på, fram till livskrisen, då han var fyrtio.

Också Stefans två år äldre syster, Lena Einhorn, bytte karriär mitt i livet – hon lämnade läkar- och forskarjobbet och är i dag prisbelönt författare och regissör.
– Pappa brukade säga att vi Einhorns mognar sent, och nu säger jag det till mina barn. De kan ta det lugnt, livet har många överraskningar i beredskap.

Det har blivit dags att åka in till stan igen. Eva Sanners nya bok ”Fritt fall” ska presenteras denna kväll och bokförlaget Natur och Kultur ordnar releasefest. Stefan Einhorn har lovat ställa upp som utfrågare och presentatör, och efter någon timmes prat med Eva inför ett gäng inbjudna journalister och bekanta blir det mingel med vin och wraps.

Först vid åttatiden kan han sjunka ner i den gröna favoritfåtöljen hemma i vardagsrummet – den litet sneda och vinda fåtölj som familjen tycker det är dags att slänga, men som Stefan Einhorn inte vill göra sig av med.

– Den har tillhört pappa, vi gav honom den en gång. Så det är nostalgi.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut